Denna morgonbild från 6 oktober 2016 får inleda mitt inlägg om veckan som passerat, och minnen har rullat fram och tillbaka på mitt pärlhalsband av ledsamma och vackra minnen från tidigare år. Så i dessa Coronatider minns jag extra intensivt om vad som har varit, och det kommer aldrig att bli som förr även om våra kroppar fylls av vacciner som vi ännu inte vet något om.

Veckan började med en sorgsen tanke på vännen Nisse, som hade födelsedag just detta datum, och pärlorna berättade om glada skratt, middagar och pimpelturer samt upplevelser tillsammans med vårt gemensamma barnbarn. Historierna vällde in över mig, och ibland tänkte jag säga "minns du den gången" till Smörhalvan. Så rycktes jag tillbaka till nuet. Ingen av dem finns längre kvar i min närhet, så jag kan krama dem riktigt mycket och minnas alla dessa fina stunder som vi hade.

På tisdagen kom nästa tunga minne. Min kära mor skulle ha fyllt 114 år den dagen, och på bilden som jag lade ut i ett tidigare inlägg sitter vår familj tillsammans i en solig backe utanför huset i Saltoluokta där jag tillbringade mina första barnaår. Dessa år var väldigt trygga för mig, innan jag uppnådde skolåldern. Där lades också grunden för överlevnad, eftersom min mor visste massor om vad man kunde äta förutom kött, fisk och fågel. Jag begrep väl inte allt då, men nu senare i livet så har minnena stigit upp till ytan, och den nya vågen om ekologisk mat från naturen, är alltså inget nytt för mig. I allt annat fick jag vara med och hjälpa till på det jag klarade av. Jag lärde mig bland annat att ro, och hur man skulle göra för att vända båten på ett visst sätt. Nätläggning och därefetr all hantering blev något som jag har haft nytta av senare i livet. Vedhanteringen var ett måste, och det håller jag på med ännu fast nu får jag hem färdiga klabbar som jag travar upp och använder. Jag brukar tänka på hur min far sågade ner träd för hand, och när han hade fått hem stockarna med hjälp av häst så var det dags att såga itu dem och sedan klyva dem med en yxa. Tänk om alla dessa moderna maskiner funnits då! 

Onsdag - då var det en tung dag, och tre år sedan vi gravsatte Smörhalvans urna till vila, på den plats där han själv hade valt året innan han reste över Regnbågsbron. Jag minns mina rysningar då han talade om det, och jag sade, att han inte skulle säga så där! Han var påstridig, och jag sade att jag skulle komma ihåg det. Nu efteråt har jag många gånger funderat över om han innerst inne visste vad som skulle hända, fast han var fullt frisk då.

2016, den hösten var vi ute och lade nät en kväll. Sjön låg, som nu, som en spegel medan solen sakta sjönk mot horisonten. Då gick mina minnen tillbaka till barndomens Saltoluokta då jag lärde mig ro, och lägga nät. Då jag kom till den här byn och visade stort intresse för nätfiske, så var svärfar mycket imponerad över mitt handlag. Jag tyckte inte det var konstigt. Allt fanns ju i hjärteroten. Saknaden och sorgen över alla som gått över till en annan värld kom för mig då det året. Inte trodde jag att jag skulle vara ensam och utan fiskesällskap nästa år. Bilden nedan är från den underbara kvällen då vi åkte hem efter nätläggningen. Det var så magiskt vackert, så jag kände, att jag kunde ha åkt omkring på sjön tills mörkret föll.

Torsdag, fredag och lördag gick också i saknadens tecken, och jag har gång på gång frågat varför detta hände, som ryckte undan marken för mig. Tiden efteråt känns nu, som om jag befann mig i en sorts dvala, och nu är det som att jag fått ordning på tankeverksamheten, och mer och mer upptäckt hur lite jag kan, och hur mycket Smörhalvan betydde för mig. Vi var ju två, och för det mesta tillsammans då jobb och annat skilde oss åt tillfälligt Allt gick så bra och vi kompletterade varandra vad det än gällde. 

Nu idag har han namnsdag, och då väller tsunamin av minnen över mig extra mycket. Hur kan Gud - eller vad man kan kalla denna makt - vara så grym att han splittrar ett par som levt så tätt ihop, och delat intressen och tankar tillsammans? Vi hade samma sorts humor, och såg naturen på samma sätt. Igår var jag ute med Koljo, och vi njöt förstås av promenaden, och sedan de timmar som jag satt i solskenet medan min fyrbente vän utforskade omgivningen. Där gick Smörhalvan, och där var vi båda, och där och där och där.....

Jag gjorde alltid något gott till honom då han hade bemärkelsedagar, och den här tårtbilden får avsluta mitt inlägg idag. Eftersom han hade syslat med att blåsa bort löv från sin arbetsplats, så fixade jag till denna. Löven är gjorda av sockerpasta.

Så var rädda om varandra, ni därute. Om ni inte kan dela hens intressen, så låt denne få ägna sig åt sitt. Hen kommer alltid tillbaka till er, nöjda efter sitt verk. Krama varandra vilka ni än är. Lever ni i samma hushåll så spelar inte Coronan någon roll, och om ni måste befinna er i karantän, så ta fram de vackraste minnen ni har och tala om dem med varandra. Timglaset rinner fort ibland, och innan ni vet ordet av så är en av era kära bara ett minne.