Denna bild tog jag en marsmorgon 2016, då jag skulle ge mig iväg på en tolktur. Solen ser likadan ut i dag, men däremot inte tolkspåret. Jag minns Smörhalvans idoga verksamhet för att från början göra ett spår, som han utökade mer och mer ju längre vintern framskred. Detta gjorde han för att jag och alla andra skulle ta oss ut på sjön utan problem, och minnet gör förstås väldigt ont i mig när han inte längre finns vid min sida. Då och då fick han förstärkning av övriga spårgörare, och det var toppen så länge inte några skoterburna fick för sig att köra kors och tvärs över dessa, samtidigt som de gasade på och grävde extra mycket vid passagerna. Än en gång undrar jag till vilken nytta de gjorde det? Kanske de tyckte att det var roligt att förstöra det som andra jobbat med??

Minnen kommer och går, och jag minns även en god vän som fyller år just i dag. Hoppas han känner mina grattistankar i den dimension som han nu är i. Den djävulska cancern tog honom ifrån oss för några år sedan.

Nära i tiden gick det så för min lillebror också. Nu har det gått två månader sedan han reste iväg, då även han blev drabbad, och jag undrar verkligen hur jag, och vi andra som lämnats kvar ska orka vidare? Vi får inget svar, men sorgen och smärtan gräver hur länge som helst känns det som.

I dag är det fettisdag, och jag kommer så väl ihåg, att det oftast var Smörhalvan som for iväg och köpte semlor till oss båda och till hundarna. Ibland gjorde jag själv en hel plåt med semlor och då blev det fest. Det sista året då han fanns med i detta som kallas liv for han till Jokkmokk och inhandlade dessa delikatesser fast han tyckte, att det egentligen var onödigt då han nyss fyllt år med därtill tillhörande maträtter. Hur som helst blev det semlor i alla fall.

Jag vet inte hur det blir för mig nu, och att åka iväg för inhandlande känns inte bra. Barn och barnbarn får väl frossa på sina egna hemorter....och du! Glöm inte att vara rädda om varandra!