Denna vy, från mitt sovrumsfönster, dröjde för ett ögonblick kvar så jag hann med att ta bilden. När kylan kommer blir färgerna så vackra, så att det gör ont ner i hjärterötterna. Min lillebror kämpar fortfarande mot cancern, och jag känner mig glad var gång jag hör hans röst i telefonen. Jag berättade om alla de hälsningar som kommit honom tillhanda, och han hälsar tillbaka och tackar er alla för omtanken.

I dag har jag varit handlingsförlamad, och inte gjort något annat än fyllt på fröautomaterna till de små vingbeklädda vännerna, och så har jag suttit och pulvriserat strö till hundkojorna i hagen. Mina tankar vandrar förstås till lillebror och sedan kliver de över till Smörhalvan och så tillbaka igen. Fick också höra om ett annat cancerfall och det gör mig så beklämd. Vart är världen på väg? Ska vi utrotas person efter person, och varför och varför? Tårar rinner, och ibland gråter jag ohejdat mycket. Så fina personer måste resa sin väg, medan världen fylls av mördare och andra ondsinta människor. Varför kommer igen, och jag kommer aldrig att få svar.

När jag tog bilden var mina tankar hos lillebror. Jag förstod att han aldrig mer kommer att få se sådana vyer, om inte vännen Ulrika tar ut honom för en stunds permission vid rätt tillfälle, men det blir ändå inte detsamma som om han hade varit fullt frisk. Aldrig mer får han se skyarna ovanför barndomshemmet i Granudden, eller någon annan himmel i ett främmande nytt land som han gärne ville besöka. Varför gör det så skärande ont att mista någon som alltid funnits där? Man tar allt för givet, och så plötsligt går allt i bitar. Än en gång ber jag er: Var rädda om varandra!