Nu har några dagar passerat utan att jag har skrivit något inlägg, men under denna tid, så har det nu för mig, så vanliga pågått. Minnen som fått mig att gråta, och hjärtat att nästan brista av sorg och saknad efter min käre Smörhalva. På bilden här ovan ser ni en av hans kompisar i levande livet, och nu som änglahund vid hans sida, Morra. Nu har det gått två månader sedan den smärtsamma dagen den 4 juli, då han lämnade oss för att aldrig mer återvända.

I dag börjar älgjakten här i norra Sverige, och för någon dag sedan kom vår jaktledare med våra muggar som vi haft i jaktkojan, och då blev det jobbigt och tungt. Jag minns hur det var då vi fikade ensamma, eller med jaktlaget - hur vi planerade, och vidare hur dagarna gick. Bara att ta i Smörhalvans muggar gjorde ont, men nu är de bortlagda i matkällaren. Som jag tidigare har skrivit, så kommer jag aldrig mer att jaga. Sådana situationer väcker alltför många minnen som sliter mitt hjärta i stycken och tårarna kommer lika snabbt som minnena från dessa stunder.

Igår gick jag långa promenader med hundarna för att pressa min kropp så att jag skulle bli fysiskt trött, och inte vakna i natt. Jag och Koljo gick till grannbyn Vajmat. Han har inte fått vara ute på någon längre promenad på ett tag, men nu var det dags. När vi passerade bron över Appoälven kom vi in på marker som jag och Smörhalvan inte gått tillsammans, eftersom de tillhör andra jaktområden. Det kändes något lättare, men istället dök andra minnen fram.

Kito, och senare Svansen fick också gå ut, fast inte så långt som Koljo. Totalt gick vi en mil och fyra km, men jag var fortfarande inte så trött som jag trodde att jag skulle bli. Jag tog itu med att rensa hallon och röda vinbär, innan jag såg på TV, Saltön. Där kom tårarna igen då Kabbe satte blommor på sin älskades hustrus grav, och ja, jag vet att det "bara" är på TV, men handlingen - sådant sker ju i verkligheten också. De kära som vi förlorat finns ju inte i gravarna - det är bara skalet av en människa, men på något vis så fortsätter vi att stanna till vid dessa platser. Kyrkogården i Jokkmokk är både speciell och gripande, då jag tänker på, att detta var Smörhalvans sista arbetsplats. Där jobbade han in i det sista fast cancern hade kopplat sitt grepp om honom....