Det är tur att Daggkåporna inte har samlat på mina tårar, annars hade de varit tyngda ner till marken. Vardagen har börjat springa ifatt mig, men ofta, ofta stannar jag till i tankevärlden, och ser Smörhalvan där han gick omkring i huset. Vad jag än tar i, och vad jag än ser på - så är det min käre som är inblandad på något vis...

Även om jag ser ut "som vanligt" så finns sorgen i mitt inre och saknaden sliter mina känslor åt alla håll...

Vardagstankar har jag skrivit i dagens rubrik, och med det ordet menar jag alla de tankar som kommer till mig i de sysslor som jag gör av en eller annan anledning. I dag valde jag att baka mina limpor, och just dem var Smörhalvan så förtjust i. Han kunde ibland äta en halv av bara farten, och det fick han ju så gärna. Jag brukade fråga honom om de var bra, och då log han och svarade: Jag äter dem ju!

När jag fortsatte med att koka hjortronsylten av bär som jag fått av snälla människor, öppnades min minnesbank och visade då jag och Smörhalvan plockade - inte bara hjortron utan också andra bär. En gång kom han med handen full av åkerbär som han hittat och gav till mig, och under protester tog han emot hälften av dem, så där stod vi på en myr och åt dessa åtrådda bär. Det är ännu så svårt att fatta, att han är borta, fastän jag stundvis försöker inse detta faktum. Nu blir situationen den som jag så många gånger skrivit om: Aldrig mer...