Då och då känns det bra, så bra som det kan vara i denna sorgens tid. Möte med goda vänner, som inte frågar och pratar om min älskades bortgång, utan håller dialogerna på en mer allmän nivå. Sådant hjälper mig mycket bättre utan alla ynkanden - som väl är ett sorts deltagande, men blir fel för mig. 

I dag hamnade jag på ruta ett då jag slog på radion med "Ring så spelar vi". Då önskades det en av våra favoritlåtar "Storms never last". Jag förflyttades raskt till den tid då vi var ute med motorcykeln som allra mest, och mina minnen tog mig runt Norrbotten och in i Norge. Smörhalvans mc-ställ kom in för mina ögon, den klädsel som han ville ha på sig när det var dags att lägga honom i kistan. Så blev det också, och hans önskan fastnade starkt i mitt medvetande då jag kom ihåg detta, fast det var för så många år sedan. Orden i låten har jag berört tidigare " Your hand in mine stills the thunder, and you make the sun want to shine". Nu blir det som jag så många gånger skrivit: Aldrig mer kommer jag att åka med Smörhalvan och hålla om honom på nya färder. Det var en speciell känsla att sätta sig upp bakom honom och dra iväg. Flickorna och barnbarnet Hjärtegrynet fick också prova på detta, och lyckan var total, men nu - Aldrig mer...