Nu har några dagar passerat utan att jag har skrivit något inlägg, men under denna tid, så har det nu för mig, så vanliga pågått. Minnen som fått mig att gråta, och hjärtat att nästan brista av sorg och saknad efter min käre Smörhalva. På bilden här ovan ser ni en av hans kompisar i levande livet, och nu som änglahund vid hans sida, Morra. Nu har det gått två månader sedan den smärtsamma dagen den 4 juli, då han lämnade oss för att aldrig mer återvända.

I dag börjar älgjakten här i norra Sverige, och för någon dag sedan kom vår jaktledare med våra muggar som vi haft i jaktkojan, och då blev det jobbigt och tungt. Jag minns hur det var då vi fikade ensamma, eller med jaktlaget - hur vi planerade, och vidare hur dagarna gick. Bara att ta i Smörhalvans muggar gjorde ont, men nu är de bortlagda i matkällaren. Som jag tidigare har skrivit, så kommer jag aldrig mer att jaga. Sådana situationer väcker alltför många minnen som sliter mitt hjärta i stycken och tårarna kommer lika snabbt som minnena från dessa stunder.

Igår gick jag långa promenader med hundarna för att pressa min kropp så att jag skulle bli fysiskt trött, och inte vakna i natt. Jag och Koljo gick till grannbyn Vajmat. Han har inte fått vara ute på någon längre promenad på ett tag, men nu var det dags. När vi passerade bron över Appoälven kom vi in på marker som jag och Smörhalvan inte gått tillsammans, eftersom de tillhör andra jaktområden. Det kändes något lättare, men istället dök andra minnen fram.

Kito, och senare Svansen fick också gå ut, fast inte så långt som Koljo. Totalt gick vi en mil och fyra km, men jag var fortfarande inte så trött som jag trodde att jag skulle bli. Jag tog itu med att rensa hallon och röda vinbär, innan jag såg på TV, Saltön. Där kom tårarna igen då Kabbe satte blommor på sin älskades hustrus grav, och ja, jag vet att det "bara" är på TV, men handlingen - sådant sker ju i verkligheten också. De kära som vi förlorat finns ju inte i gravarna - det är bara skalet av en människa, men på något vis så fortsätter vi att stanna till vid dessa platser. Kyrkogården i Jokkmokk är både speciell och gripande, då jag tänker på, att detta var Smörhalvans sista arbetsplats. Där jobbade han in i det sista fast cancern hade kopplat sitt grepp om honom....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...