Det handlar förstås om saknad denna helg. När jag börjar tänka efter, så är det väldigt många som gått över regnbågsbron, och alla är de saknade. Varför, varför – det har jag frågat mig varje gång då någon rest iväg för att aldrig mer återvända…

I torsdags var vi till Porjus kyrkogård och där var det förstås många minnen som steg fram, och jag tänker på alla krisgrupper som finns numera. Sådana fanns inte förr då man skulle ha behövt dem vid olika tillfällen. För varje kär person som försvunnit har jag därför kapslat in min egen smärta och sökt mig till skogen, som gett mig ro.

För fyra år sedan var det ett sorgligt år. Vi var på flera begravningar och hann knappt tvätta kläderna från en, förrän det var dags att ta fram dem till nästa. Det kändes djupt i hjärterötterna. Några nära anhöriga och många kära vänner lämnade denna existens, och när vi igår gick runt på Jokkmokks kyrkogård så fanns det året så nära.

Givetvis så är många borta som fanns både före och efter detta år, och man minns dem också i vardagen och hur de gjorde och hur de tänkte. Vid flera tillfällen så har jag tänkt ”att jag inte frågade om det och det”. Just dessa tankar kommer då bilden av min mor stiger fram, och det händer även för andra personer, beroende på vad jag gör just då.

Jag saknar förstås också de kära djuren, dem som jag har haft själv, och dem som kommit i huset för att något av barnen ville ha just det djuret. Ett marsvin, som vi hade en gång var mycket speciell. När jag kom hem från jobbet hälsades jag av fågelsång! Ja, så kvittrade detta marsvin som ett välkommen, och då gick jag fram till buren och pratade med honom. Sedan lät han som vanligt igen.

I huset finns just nu tre hundar: Svansen, Dizel och lilla Koljo. Den sistnämnda är en pigg unghund av rasen Siberian Husky på fem månader, som ger mig händerna fulla, och det känns bra. En draghund som kan dra mig runt på sjön och i skogen – det hoppas jag att han blir. Nu går vi mot ljuset igen.