I eftermiddags stod jag i sovrumsfönstret och tittade ut. Då såg jag nymånen, och tankarna for till Lena Nyman då hon framförde följande: Jag har nigit för nymånens skära. Tre ting har jag önskat mig tyst. Den första är du, den andra är du, och den tredje är du  - min kära. 

Ja, visst saknar jag min allra käraste Smörhalva, men jag har inte skrivit så mycket om honom på den senaste tiden. Sorgen och saknaden har flyttat in i mitt hjärtas tysta kammare. Jag känner också, att det blir inte bättre av att jag skriver ut det, så därför behåller jag allt för mig själv i fortsättningen.  På Facebook finns ofta olika tester, som man kan göra för att få reda på det ena eller andra, och när det dök upp en test om vad som väntar mig 2021, så gick jag in där för att se svaret. Visst vet jag att det är bara bluff det mesta, och nu finns det datorer som lägger ihop allt man skrivit om till ett - kanske fördelaktigt resultat för betraktaren. För min del stod det, att jag skulle möta mitt livs kärlek! Först tänkte jag, att det är helt omöjligt, men sedan började jag fundera om det är dags för mig att gå över Regnbågsbron för att möta honom - mitt livs kärlek....

Observanta läsare undrar nog vad min bild i början av inlägget har att göra med nymånen? Där finns ingen sådan, och då vi fotograferade månen skulle den vara full. Bilden är ändå ganska nära eftersom jag kallat den för "Himlabjörk". Den är fotad från "vår" eldplats 18 januari 2015.

I dag står det Hjalmar i almanackan, och så heter min far som också finns i Regnbågslandet. Den 12:e denna månad skulle han ha fyllt 121 år om han funnits med oss. För 29 år sedan förenades han med min kära mor, och jag saknar dem så mycket. 

Dagens inlägg är i mer dova toner än det från igår, men visst har jag haft sommarskutt i dag också. Det var så roligt att skotta bort en hel del snö från hundgården. Solen öste sitt värmande ljus över oss och berättade om kommande vackra dagar. Utetemperaturen var tio grader mot solväggen, men på framsidan av huset var det -18 grader, så visst var det behagligt. Nu har kroppen börjat vänja sig vid kyligare väder, och minnet tog fram vedspisens sprakande där i Saltoluokta, där mina barnaår tog sin början. Det var så härligt att komma in i stugvärmen efter dagarnas olika aktiviteter som jag ägnade mig åt. Då var det inte konstigt alls med 30-35 minusgrader, men ut skulle jag, och min trogne hund följde förstås med...