En morgon med strålande sol och några minusgrader. I skrivande stund är det -13, men temperaturen lär stiga allt eftersom solen klättrar högre på himlavalvet.

I Facebooks flöde angående minnen, så dök bland annat denna bild upp från 2014. Som ni ser så var det en vacker dag med god fiskelycka som blev en god middag senare. Smörhalvan och jag hade en mysig dag vid elden, och jag lyssnade till lågornas sprakande, och somnade till en stund på sparken. Hundarna och husse sov längre upp i solbacken på sina renskinn. Minnet hoppar längre fram i tiden då jag ser harrarna på bilden, och då tänker jag på barnbarnet Hjärtesmulan när hon inte lärt sig säga "r". Vid ett tillfälle fick hon en fin harr, och skrek upphetsat "jag fick en haj"! Detta utlöste en våg av jubel hos oss andra, och var så klart ett roligt ögonblick. Hon är ännu mycket fiskeintresserad och jag hoppas att Coronaviruset inte ställer till problem inför påsklovet då pimpelfiske är inplanerat. Annars får jag väl pröva fiskelyckan alldeles själv, utan att glädjas över barbarnens fångster.

I dag undrar jag varför livet bir så kort för en del människor, som alla hade så mycket kvar att ge? Jag hoppas innerligt att jag en gång får reda på varför, eller försvinner alla frågor på andra sidan regnbågsbron? I saknadens fotspår ber jag ännu en gång att ni ska vara rädda om varandra. En dag blir er partner, en vän, eller någon annan närstående ett smärtsamt minne...