Allt är mitt och allt skall tagas från mig - Inom kort skall allting tagas från mig -  träden, molnen, marken där jag går - jag skall vandra ensam utan spår..

Så lyder några ord i en dikt av Pär Lagerkvist, och i dag har jag tänkt mycket på dessa.

Jag körde till Porjus för att plantera blommor på mina käras gravar, och sorgen och smärtan sprang ifatt mig. Inte bara för dem som ligger begravda där, utan i minnet var det stunder då jag och Smörhalvan gick där. Han berättade om kyrkogårdarna och hur de sköttes. Under några år var han en av dem som såg till att det såg fint ut. Nu vilar hans stoft på Jokkmokks Kyrkogård, och andra arbetare går de vägar som han gick på.

När jag körde till och från Porjus tänkte jag på den gången för ett år sedan då vi tillsammans färdades den vägen, till den ödesdigra stunden då vi fick veta att vårt liv skulle förändras mycket på grund av cancern. Några människors liv hade också kunnat förändras just i dag. Två bilister körde om andra bilar vid två olika tillfällen, och som hade börjat komma in i vägens kurvor med skymd sikt. Jag var rädd att de skulle möta någon bil som kom från andra hållet, men de här gångerna gick det bra. På samma gång som jag andades ut i lättnad, så kände jag ett visst mått av missunnsamhet. Varför skulle det gå så bra för dem, och varför gick det inte bra för Smörhalvan också?

Bilden är från midsommaraftonen 2016, då vi hade varit till Porjus för plantering på gravarna, och denna är fotad alldeles vid fästet till dammen vid Harsprånget. Vi tog många vackra bilder den natten, och det var så mysigt när vi gick ut ur bilen med varsin kamera. Nu gjorde det ont när jag passerade detta ställe, och alla andra också. När kommunen lade ut sina utflyktsmål, för att kommuninnevånare och andra skulle leta upp dessa, så var vi alltid på väg någonstans. I år såg jag att bland andra var den gamla Porjustallen insatt som utflyktsmål. Dit har vi varit flera gånger, och imponerades över hur ett träd kunde växa sig så stor och grov på den platsen. Nu ska jag inte välja det målet, och knappast någon av de andra. Bara tanken att gå dit utan min älskade Smörhalva gör så ont så ingen kan förstå hur stor den smärtan är. Det är alldles nog att jag går på de stigar som finns nära byn. Visst gör det också ont, men medan jag går där får tårarna rinna som de vill, och jag känner det som om jag är hemma. Här har vi gått många, många gånger, men nu vandrar Smörhalvan där - utan spår....