Svansen undrar var hans husse är, och tittar längs vägen om han kommer snart....

Vädret sympatiserar med mina känslor - det snöar och regnar om vartannat för i dag känns det extra jobbigt, och det beror på att det är precis ett år sedan som vi fick det smärtsamma beskedet att Smörhalvan hade cancer. Det drabbade, inte bara oss som stod honom nära, utan hela den övriga bekantskapskretsen, så vi hamnade i ett chocktillstånd. 

I början lät det inte så farligt och läkarna var optimistiska på grund av hans fina grundkondition, och hans övriga levnadsvanor. Han fortsatte att jobba några veckor efteråt, men till sist gick det inte längre.

Detta datum, 7 juni, är för alltid inristad i mitt minne, och då hade jag inte en aning om, att jag en knapp månad senare skulle vara ensam...

Allt som han kunde och gjorde blev plötsligt mina problem, och under detta år har jag fått be om hjälp massor av gånger. Jag har fått lära mig en hel del som är nödvändigt för min fortsatta existens. Då var jag helt handfallen och alla måsten dansade en vansinnesdans i mitt huvud. Som tur är, så har jag barn och barnbarn samt vänner vid min sida, och de fanns där då, och finns här nu också.

Ingen kunde däremot skydda mig för obetänksamma människors dumheter som gjorde att jag råkade ut för fysiska skador. Det gjorde att jag nu kan se omgivningen på ett annat sätt, och det har lärt mig hur man inte ska bete sig, så jag försöker leva efter den principen. En stor tröst är de vänliga personer som kommer i min väg, och jag känner sig som om jag är inlindad i omtankens bomull. Tack för att ni finns.

På fotot från Smörhalvans 60-årsdag ler han mot mig som höll i kameran just då, och jag kommer med den frasen som ni läst så många gånger förut: Var rädda om varandra, och ge er partner en extra kram i dag.