Vägen bort, dit jag inte längre kunde nå honom. Vägen bort - för tio månader sedan just i dag, och för varje sådan dag att minnas kommer den eviga frågan "Varför", som aldrig får något svar. Åter känns det extra tungt, och jag är i samma stämning som då för tio månader sedan. 

Jag har haft Hjärtegrynet här, och hon har hjälpt mig med massor av saker, som en ung tjej klarar av mycket lätt. Bland annat så har vi rensat två överskåp som innehöll minnen i varje sak, och i dag har jag kört bort en helt del till Återvinningen. Då sade jag med sorg i hjärtat och tårar i ögonen, att nu får du säga vad du vill, men allt detta kan jag bara inte ha kvar. Stundvis tänkte jag att rensa bort allt. Allt så det blir helt tomt, men de tankarna försvann lika fort som de kom. Visst är det massor av minnen i saker, men jag minns ändå alla andra som inte finns i saker, så därför kommer utrensningstankarna allt oftare.

Sorgen och saknaden efter Smörhalvan byggs på då och då av andra sorgliga stunder, som när en duvhök tog en av de vita duvorna som brukar komma till mig för ett extra mål mat. Då grät jag när hela gården var full av vitt dun och vita fjädrar och jag insåg vad som hänt. Säkert tycker någon att jag är dum som gråter över en duva som inte ens var min, men vi hade vant oss vid varandra i några år, och de blev ju som en sorts familjemedlemmar. I dag pratade jag med en av dem som var här, och jag sade att hon skulle passa sig så att duvhöken inte tar henne också. Då sprang hon på snabba fötter in under en av bilarna, så visst begrep hon vad jag sade...

Sådana här dagar går minnena snabbt tillbaka de åren som passerat, och den här tiden körde vi skoter förra året. Vi var ute och pimplade och det var hur fint som helst, och det kanske är lika bra för min själ, att det inte är likadant före i år. Det känns lugnare på något vis - att då var det så, men inte nu...