Långt bortom dessa fjäll som syns vid horisonten ligger Saltoluokta, där jag bodde mina första elva år i livet. Min far var vaktmästare på STF:s turiststation, och under somrarna hjälpte min mor till med det ena och det andra i arbetsväg där extra händer behövdes. Vintrarna var hårda, men det gick att klara sig igenom dem. även om inte dagens moderna redskap fanns i 1950-talets Sverige, och därtill i väglöst land. Vi var ensamma större delen av året, och min enda lekkamrat då var en hund, men när sommaren nalkades så kom våra släktingar till udden vid Langas där det finns ett sommarviste, en boplats under några månader för samerna.

Då hade jag en vän, som jag umgicks med mest av alla, och hon hette Maj-Lis. Vi hade väldigt roligt tillsammans, och våra mödrar sade ofta fel då de skulle påkalla vår uppmärksamhet eftersom våra namn var så lika. Nu är hon också på andra sidan regnbågsbron på grund av denna fiende i människors liv - cancer. För många år sedan skrev jag en dikt, som jag har kallat:

Vännerna

Maj-Lis - barndomsvän

vi sprang vilda bland Saltos sommarvindar

minns du den svarta geten som stångades

Karin - lekkamrat

vi gömde oss för dina syskon

och skulle aldrig skiljas åt

Ellen - ungdomsväninna

vi talade om killar

och älskade att doppa limpsmörgåsar i thé

Ella-Kristina - hos dig var jag barnvakt

vi skrattade mycket tillsammans

att du aldrig ledsnade på mig

Geten är borta nu - betar på Saivos ängar

syskonen är skingrade för vinden

limpsmörgåsar doppar jag ibland

men inte smakar de som förr..

***

I min vändikt är nu två på andra sidan regnbågsbron, och tårarna kommer. Min älskade Smörhalva får många cancerkompisar, men det är ingen tröst för mig, och heller inte för de andra anhöriga, som nu står mitt i sorgen.

Igår kväll revs mina sår upp, då jag för en gångs skull slog på TV-apparaten för att se på Saltön. Stackars Kabbe miste sin Gertrud, och vid graven sade han samma ord som jag och Smörhalvan talat mycket om. "Vi skulle ju bli riktigt gamla tillsammans". Visst vet jag att det bara är ett avsnitt ur en serie, men orden grep så hårt tag i mig...

Jag försökte tänka tillbaka några timmar tidigare, då jag ännu en gång blev inviterad till vännerna i grannbyn för ett större evenemang. Underbara människor som ställer upp så för mig, och där kan jag vara precis som jag vill. De förstår mig alltid när jag är som mest ledsen. Ni är ovärderliga, och jag är så glad att ni alla finns för mig. På vägen hem tänkte jag naturligtvis på Smörhalvan, och för ett ögonblick så var jag på väg till honom, innan tårarna hann ifatt mig. Jag behöver ju inte skynda mig - aldrig mer....