I dag startade jag tidigt med hundarna, och just denna dag fokuserar jag det mesta på Svansen, även om jag också var ute med Kito och Koljo på egna turer efter Svansen. Den här hunden har varit Smörhalvans sedan vi köpte honom. Så fort han rörde på sig var Svansen beredd att följa även om det bara var på toaletten, men då fick han stanna utanför. Det fick inte ta för lång tid för då började han gnälla. Husse var ju utom synhåll! Konstigt nog gick det bra när han for på jobbet, och det kan bero på att Svansen hoppade upp på en stol och såg när husse for iväg med bilen.

Varför jag fokuserar på Svansen just i dag, beror på att för en månad sedan, den 3 juli, var det Smörhalvans sista dag här hemma, och då ambulansen hämtade honom på kvällen var han fortfarande vid medvetande, men sedan kom han aldrig mer tillbaka. Det känns så ont i mitt hjärta igen, och Svansen har fått stå ut med en våldsamt kramande och gråtande matte. Vi har gått upp på berget dit vi gick förut och jag minns hur roligt hundarna hade då vi var ute med dem. I dag fick Svansen vara ensam med mig dit upp, och kameran ordnade till andra färger än vanligt. Kanske det berodde på den tidiga morgontimmen.

Han hittade igen sin tredje poseringssten, och han har blivit så klok, att då vi närmar oss dessa stora stenar, så hoppar han självmant upp och tittar på mig.

Från bergets topp ser man inte så mycket. Ni som bor i området och har varit upp på toppen, ser Kadnaursjön bakom träden..

När vi gick tillbaka ner, så snurrade mina tankar förstås mot det sorgliga som hände för en månad sedan.För varje steg jag tog, så visste jag, att här har min älskade Smörhalva gått många gånger, och ofta var vi båda tillsammans. Skogen har alltid varit som en oas, ett eget paradis för oss. Det var ytterst sällan som vi träffade på någon människa, och aldrig här uppe på berget. Jag tänkte, att här var det bara vi och hundarna.

Efter många stopp kom vi sakta neråt. Solen hade stigit högre på himlen och min fyrbente vän såg varm ut, så vi gick mot en tjärn som såg ut att vara på lämpligt avstånd. Svansen hittade genast en vattenfylld grop, och sedan gick han ut i tjärnen för en simtur. Han såg på mig precis som om han undrade varför inte jag också kom i vattnet. Vi brukar ju ofta bada tillsammans. Sedan lade han sig mellan några hjortrontuvor och såg ut att ha sprungit färdig för i dag.

Vi gick till bilen och en nöjd vovve ställde sig vid bakluckan för att markera att han ville hem. Sedan blev det syskonparets tur. Först gick jag och Kito, men med hennes fart och skuttande på och bredvid vägen, så blev hon fort slut i det varma vädret. Koljo höll ut längre, men så gick jag ganska långt med honom också. Min GPS visade att jag gått drygt två mil med alla tre tillsammans. Hur långt de har gått och sprungit och nosat vet jag inte, men jag gissar att det kan vara åtskilligt längre än så.

Väl hemma gick jag ner till sjön för ett dopp, och på vägen dit beundrade jag rallarrosornas prakt som harmonierade fint med renfanornas gula bollar.

Efter badet, 18 plus i vattnet, så satte jag mig på bänken som Smörhalvan ordnat dit, och tårarna rann igen. De kommer när som helst, och vid minsta tanke om att "aldrig mer". Jag hoppas att jag ska kunna sova inatt, och inte vara vaken när klockan går mot det ögonblick då han lämnade oss...