Alla inlägg den 23 augusti 2017

Av Maj-Britt - 23 augusti 2017 19:29

Igår var det en dag fylld av aktiviteter som krävde fysiska arbetsmoment. Sonen kom till min hjälp, så vi körde upp en hel del ved som så småningom ska travas upp vid ena gaveln på huset. Där torkar den fint, och blir en första backup då vedförrådet i pannrummet börjar krympa. Sedan körde vi bort skräp och så fick jag gräsmattan bakom huset klippt. Trädgårdsmöblerna städades undan - utom en stol. Det kanske blir varmt och skönt någon dag, så då kan jag ta mig några solminuter....Lite annat pyssel som jag inte klarade av fixade sonen på ett ögonblick. Superbra med sådan hjälp. Smörhalvan gjorde ju allt sådant utan att jag tänkte på det.


Efter att han åkt hem, så började jag med att trava upp veden och även klyva en hel del. Vedmaskinen i all ära som jag hade hjälp av för några veckor sedan, men den klarar inte av de största klabbarna. Det gör en grannes suveräna klyv som är stor och effektiv. Dagen hade gått bra så långt, men då jag stod där, ensam i mina tankar och kämpade med de stora klabbarna, så tänkte jag förstås på Smörhalvan. Han brukade lyfta upp dem, så det såg ut som om de inte var tyngre än ett frimärke. Allt gick så lätt för honom, och det sade jag också - flera gånger, men han bara log...Det kändes ordentligt i hjärteroten, och jag undrade för mig själv hur länge denna smärta ska pågå. Hur länge ska mina tårar komma då jag tänker på honom som var allt för mig? I hemmet så minns jag hans händer på varje sak som han tog i, och jag tänker att det där höll han i. Nu har jag heller ingen som diskar utan att att jag har bett om det, ingen som tar fram dammsugaren heller. Visserligen klarar jag de två sistnämnda momenten själv, men tanken finns där - om hur bra det var, och nu - aldrig mer.


I dag fortsatte jag att klyva undan veden, och när jag tog en snabblunch med varma koppen, så använde jag Smörhalvans mugg som han hade till sådan snabbmat. Då var det dags för en ny tåreflod. Ibland var han kall om händerna, och varma koppen var bra som extra handvärmare då han kom in utifrån något skruvjobb med bil eller skoter. Jag blev sittande vid köksbordet och tankarna vandrade iväg. Det är inte lätt att bli lämnad ensam kvar. Så många saker han kunde fixa, men nu måste jag begära hjälp av någon annan när något krånglar eller så.


Det började småregna enligt lokalradions väderprognos, och jag avslutade klyveriet tillfälligt och städade undan det som behövdes. En stund senare hade regndropparna upphört, men då tog jag hundarna och for till hygget. Först var det Kito som fick påbörja rastningsperioden, men när vi var på väg tillbaka till bilen stannade hon tvärt och tittade mot skogskanten. Där stod en fjoling och iakttog oss, och undrade säkert vad vi var för några. Vinden låg på från honom, så han fick ingen vittring, och jag muttrade inombords. Kameran låg hemma, och telefonen i bilen! Till slut tog älgen ett kliv framåt och då blev det liv på Kito. Hon ställde sig på bakbenen med sträckt koppel och skällde! Men då kastade älgen om och for tillbaka in i skogen. Jag höll inte på att få Kito därifrån. Hon blev en betongklump - hur det nu gick till!. Efter en stund senare lyckades jag få henne till bilen. Smörhalvan såg nog detta - hoppas jag, men nu kan han ju inte jaga med någon av vovvarna. Tårarna skymde min blick igen, och jag upprepade mitt varför, varför, varför lämnade du oss? Lusten att jaga försvann för mig. Det blir alldeles för tungt att sätta mig på ett pass som Smörhalvan gjort i ordning. Jag skulle nog gråta hela tiden och alla minnen av våra färder i skog och mark skulle välla över mig. Bara tanken på detta får mina tårar att rinna...


När jag så tog ut Koljo, så spårade han först lilla-syster, men då vi kom till platsen där Kito stannat, så blev det också stopp på Koljo. Han fixerade skogspartiet länge, länge, och raggen reste sig på hans rygg, men ingen av oss såg något. Kanske älgen stod kvar, skyddad i vegetationen eller också var det bara vittringen som kom svävande. 


Svansen då? jag for med honom till ett annat ställe för säkerhets skull, och det gick bra eftersom han sprang omkring med sin boll utan att glömma var han tillfälligtvis hade släppt den. Jag vet inte vad hundar tänker, men han verkar acceptera, att det är jag som är hans huvudperson nu...


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se