Alla inlägg den 20 juni 2017

Av Maj-Britt - 20 juni 2017 09:36

Sedan jag kom in i tonåren började jag skriva och måla mer intensivt än den tidiga barndomens klotter. Tonårstiden väckte skrivandets ådra, och blyertspennan var min hjälp då lusten föll på. Jag skrev om glädje, kärlekskval och sorg, ja allt som kom i mitt huvud. En uppsats i skolan handlade om min bäste vän, som tog sitt liv i blomman av sin ungdom. Jag märkte att trycket i mitt hjärta lättade, då allt kom på papper. Ibland skickade jag in dikter till veckopressen, och då tyckte jag själv, att de var bra när jag fick se dem i någon tidning.


Visst hade jag "kompisar" - trodde jag då, men senare i livet upptäckte jag att de bara var ytliga bekantskaper. Jag växte upp med en hund, som var den mest pålitliga av alla vänner, som jag någonsin haft. Denna vovve försvann över regnbågsbron på grund av ålder, men följdes av än den ena och än den andra. Jag har helt tappat räkningen om hur många hundar jag haft. Nu har jag Koljo, min Siberian Husky, och han är min trogne dragare, när vi på vintern åker genom skog och mark på skoterspåren. Då tänker jag ofta på Lord, en gråhund, som också var min draghjälp i tonåren. Här hemma är det Schäferhunden Svansen, som ordlöst förstår mina tankar. Den andra Huskyn, Kito är busen, som fungerar som en sorts glädjespridare emellanåt.


Den vackra miljön runt omkring Saltoluokta, i Lapplands fjällvärld, inspirerade mig också till att måla, och vyer och minnen blev till tavlor då vi lämnade mitt land, min barndom.


Skrivandet har sedan en lång tid tillbaka varit en ventil, som släpper ut mina känslor, och framför allt när sorgens vingar sveper runt mig. Nu är det ännu mer altuellt då min älskade man, min Smörhalva, har drabbats av cancer. Jag tänkte att nu ska jag skriva och försöka berätta om hur det är att leva vid sidan av en människa som är ens make, fast inte längre som förr då vi gjorde allt möjligt tillsammans.

Det svåra beskedet fick vi för två veckor sedan, och sedan dess har tiden förändrat vårt liv totalt. Han är ju fortfarande min Smörhalva, men orkar inte längre med allt han gjorde förut, och jag kan ju bara maktlös se på. Nu saknar jag min allra bästa, mänskliga vän, som jag fick i början av 2000-talet. Hon har också rest över regnbågsbron till följd av en olyckshändelse, och hon fattas verkligen mig. I vått och torrt var hon en klippa, och vad vi sade till varandra kom aldrig vidare. Vi förstod varandra, många gånger utan ord.


Det finns ju dem jag kan vända mig till, enligt kramar och deltaganden i sociala medier, men det är inte alls lätt, att tala med någon av dem. Hur ska en annan människa förstå hur det ser ut i mitt inre? Hur ska de kunna ta emot min gråt, som ibland bara forsar ur mig? Hur kan de svara på mina frågor om hur detta kunde hända oss? Ibland är jag rädd, att jag ska falla ihop mitt i mina gråtattacker, och det värsta är, att jag ska försöka vara stark och hålla masken inför Smörhalvan och alla andra. Jag kan inte lägga den tunga bördan på andra människor - måste kämpa vidare. På något sätt och med hundarnas hjälp ska jag ta mig vidare.I svåra stunder har jag alltid sökt mig till naturen med en fyrbent vän vid min sida, så det får jag göra nu också.


Jag försöker ägna mig åt andra saker, både vardagliga och dem som jag inte gör så ofta. Till exempel så deltog jag i en Loppis i söndags. Efteråt kändes det bra, att få tala med andra, men så kom smärtan tillbaka varje gång någon undrade: Hur är det? På ytan kan jag se normal ut, och så ska ska det vara i fortsättningen. Mitt hopp står till nutidens cancermediciner, så att de kan hjälpa min käre på något vis.


Här får ni se några bilder ur min "normala" tillvaro.

Den här bilden tog jag då vi åkte ut för att titta om vi skulle se något djur på skogsvägarna. Först stannade vi invid forsen vid Purkijaur.

 

Flottningsdammen vid Norvijaur...

 

Efter en liten bit till vände vi om hem igen. Smörhalvan kände sig trött, och längtade efter sängen. Renar såg vi och en tjäderhöna, samt många bilar som kanske också var ute i djurspaningsärenden.


Då vi kom hem, poserade Koljo på en av kojornas tak, och han visade upp sitt andra hjärta som syns på bröstkorgen.

 

Dagen efter fick jag se, att ekorren var på besök, men Koljo bryr sig inte ett dugg om den. Toleransen är ömsesidig.

 

I lördags började vännen Rolle hjälpa oss med en förgård till rastgården. Smörhalvan brukar ta in vovvarna när de varit ute på kvällen, men nu har han svårt med det, så vi kom på att jag skulle klara allt lättare med en förgård. Här syns Rolle och Smörhalvan när de monterar det hela. Tur att det finns behjälpliga vänner i sådan situationer.

 

Så var det klart.

 

Jag avslutar dagens inlägg med Kabbelekornas gyllene kronor...

 

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se