Minnet glider tillbaka till den tid då mina föräldrar fanns i detta liv, och julhelgerna som alltid firades hos dem i Porjus. Det var väl inte så speciellt på den tiden. Skinka stod förstås på julbordet samt ost, fisk och diverse produkter av ren. En gång då vi ätit och satt och småpratade mätta och belåtna, så bad jag min mor att berätta hur det var då hon växte upp. Osökt kom tankarna till de björnhistorier vi fick höra, och då spelade jag in några av dessa berättelser. Jag kan ju när som helst lyssna till dem, men det som faller mig in just nu, är hur hon växte i mina ögon. Hon var så stolt och säker i rösten, och min annars så dominante far blev plötsligt så liten. 

Men nu växlar jag om till nyare tider, som handlar förstås om hur det var då Smörhalvan fanns i vårt liv. Jag ska inte skriva om alla tårar som har runnit genom åren sedan han reste mot Regnbågslandet. Jag ska inte skriva om saknaden och smärtan i mig då alla minnen tar kommandon över mina sinnen. Det har ni, som följer mig, läst så många gånger förut. Istället berättar jag om lyckan och glädjen vi upplevde med föräldrarna då de fanns här, liksom barn, barnbarn. Jag minns vilket skratt det blev en gång då min far reste sig upp från julbordet och skulle gå ut och sträcka på benen, som han sade. När han kom in igen och stannade till på tröskeln till köket rusade jag fram och skulle pussa honom på kinden, eftersom han stod precis under en mistel. Han vek undan, skrattade själv och sade att jag inte skulle tro att han var så lättlurad.

Nu var det femte julen utan Smörhalvan, och ännu tänker jag ibland, att det måste jag fråga honom om - vad nu är jag har för problem. Det går ju inte! Jag blir frustrerad av att veta, att jag inte kan få hans hjälp!  

Gullfia och hennes familj var här, och det kändes så fint och lugnt i huset av, att bara veta att vi var flera. De hjälpte mig med ett och annat som var nödvändigt, och det är otroligt hur fort det går med unga händer. 

Så fick jag en väldig speciell tröst via nätet. Vännen Anders skickade julevangeliet till mig. Det var precis som om han visste att det var det jag behövde just då. Jag har tänkt mycket på denna händelse, men först några dagar senare förstod jag att det var en form av tröst, speciellt nu, då en god vän också gått igenom porten till Regnbågslandet. Det är en klen tröst att veta, att vi alla ska iväg dit en gång, men känslan av att förlora nära och kära, djur som människor, är tung.

En dag efter årets jul kom sonen hem för ett snabbt besök. Han hjälpte mig som vanligt med lite småfix, samt även att kasta in mer ved i källaren, så jag klarar mig nog i januari om det inte blir 40 minusgrader en längre tid. Det är guld värt, och mer därtill att få behövlig handräckning. 

Nu är det Nyårsafton, och den är också den femte, utan Smörhalvan. Då vi inte hade några barn här, så tog vi skotrarna och körde iväg till "vår speciella plats" längre bort på sjön. Där kunde vi sitta och titta på då stjärnorna tändes en efter en. Smörhalvan gjorde upp en eld, så vi grillade något gott, och bara satt tysta intill varandra. När vi åkte därifrån, lämnade vi en liten eld för att värma vittrorna som inte vågat sig fram då vi var kvar. Så här kunde det se ut.

I dag har jag också fått hjäp av andra änglar som bor i byn. Någon har sagt, att änglar ser man inte alltid, men man kan se deras verk. Ibland har jag himmelskt tur, eftersom jag både såg dem och deras verk, men hur tackar man en ängel?

Detta är årets sista blogginlägg, och som så många gånger förut, så ber jag er att vara rädda om varandra, och tala om hur mycket ni älskar varandra. Livets timglas rinner med olika fart för oss alla.