I november infaller alltid Fars Dag, och då går mina tankar (och säkert många andras) bakåt i tiden och minnena kliver fram i rekordfart. I dag hamnade jag långt tillbaka, och såg en glimt av min farfar, som jag dessvärre inte har någon bild på. Sedan kom min far in, och mest minns jag tiden i Saltoluokta där jag växte upp som liten tjej. Jag förstod inte då vilka värdefulla kunskaper jag fick i mina händer, och senare i livet har jag tagit fram dem en efter en. Då har det handlat om vistelser i skog, mark och på sjöarna. Ett av mina barnbarn sade en gång : Du kan ju allt, mormor. Den gången tänkte jag inte på, att den kunskapen var ett arv från min far och min mor förstås.

Min morfar träffade jag aldrig, eftersom han hade lämnat denna existens innan jag var född, men jag har en enda bild av honom, och så alla berättelser som jag fick om honom av min mor. Där kom några andra kunskaper in i bilden, så dem har jag omedvetet använt mig av, och nu i skrivande stund, så inser jag att allt lagras någonstans för att sedan plockas fram vid behov.

Min svärfar var också en far att minnas. Tårtan på bilden gjorde jag till honom på en annan Fars Dag. När minnets kvarnar malar på, så kommer gamla steg fram om hans kunskaper. Det är helt fantastiskt hur mycket jag lärt mig om det ena och det andra.

Så kommer det svåraste av alla minnen fram, och då handlar det om Smörhalvan och alla Fars Dagar vi firade. Det känns också så underbart att minnas en hel del jag lärde mig av honom och hur viktigt det var att allt utfördes med största noggrannhet. Nu har det gått drygt tre år sedan han lämnade oss, och jag är så stolt, då jag ibland får beröm över något jag gjort bra. Då har det varit och är så lätt att säga: Det har jag lärt mig av Smörhalvan.

Nu skickar jag de varmaste Grattishälsningar till er alla som gått över Regnbågsbron, och till er alla fäder som ännu finns i denna eistens. Jag kan inte krama om någon av er, men jag hoppas att mina tankar når fram till er var ni än är.