Idag var jag på Loppis i Jokkmokk. Den här damen, mitt barnbarns farmor Daggan Tikka, har nu flyttat till äldreboendet Kajtumgården. Bilden ovan är från huset på Hantverkargatan där hon bodde en gång. När hon då skulle flytta in till centrala Jokkmokk var det förstås mycket som skulle med dit. Dessutom var det övre planet utan hiss, där hon fick sin lägenhet, och minnet berättade om trapporna som vi gick i oändliga gånger. Då fanns Smörhalvan med och hjälpte till, samt sonen förstås,  och ibland flera andra människor. Nu skulle det mesta av de sakerna bort och jag stod och tittade på trappan som jag gått i hur många gånger som helst; "jag kan icke räkna dem alla" . Det var tungt för Daggan att gå där ner och upp, men hon löste det svåra med att bära upp en kasse i taget då hon handlat. Ibland kom jag precis då, och kunde hjälpa henne, och ibland for vi ut på kortare utflykter, och vi hade roligt tillsammans. Daggan har en underbar humor, som är få förunnat, och jag hoppas nu, att hon piggnar till ordentligt då hon får hjälp flera gånger dagligen. Det kanske blir nya utflykter till sommaren om hennes ork räcker till och hon själv vill. Fast hon inte bott i lägenheten på en månad, så går mina blickar upp mot hennes fönster då jag är och handlar på ICA, eftersom hennes lägenhet var mitt emot affären. Hon tyckte själv att hon bodde rätt bra, så där mitt i smeten. Nära till affärerna, banken och "Spelhålan". Oftast gick hon väldigt fort med rullatorns hjälp, och barnbarnet sade att; "farmor springer så fort, så jag knappt hinner med". Nu avslutades dagen med denna minnenas kavalkad, för vi hade också en loppis när hon flyttat in på Berggatan.

Det är ändå tur att äldreboendet finns, för är man 94 år och hälsan börjar svikta, är det nog skönt att bli omhändertagen...