Det blå spåret är en av mina favoritslingo då det gäller tolkning. Allt finns. Skog, myrar och vatten. Snitseln på bilden har Smörhalvan satt dit, och saknaden hugger tag i mig då jag ser sådana. Jag har sagt det förut och säger det igen - det att minnen kan man inte radera, och nu när jag ser bilden på nytt, så fylls mina ögon av tårar.

Här har vi kommit till älven, och där kan jag bli stående och bara titta på vattnet som sakta rinner förbi.

Plötsligt fick Koljo höra en råtta under snötäcket. Djurens hörsel är enorm, och jag fick dra lite extra i kopplet för att få honom därifrån.

Vi stannade till vid Dammudden, där vi suttit i många år tidigare, men aldrig har det varit så mycket snö som det är nu. Det kanske är bra för mina sorgsna tankar - det, att det inte ser likadant ut som förra året då vi kunde gå var som helst på sjön. Längst bort i bilden syns taken i Näsberg.

Igår, då vi for hem kom jag i gnällstadiet. Någon hade kört över det pistade spåret och med skotern grävt djupa kanaler tvärs över. Måste man verkligen köra fram och tillbaka? Jag tror ju inte att det är vuxna människor som gör detta, och mina tankar i dag, då jag upptäckte nya ställen, var, att jag hoppas att dessa "duktiga" skoterförare en dag blir gamla och inte längre skoterburna. Hoppas också att det då finns nya ungdomar som förstör för dem. Det är skamligt med denna förstörelse, och jag lider med Tobbe, Uffe och Rolle som har knogat för att få till fina spår för alla att använda. Smörhalvan retade sig på likadana skotermarodörer förra året, och då var det han och även Johnny, som försökte dra spårsladden gång på gång. Ska man nu gräva och demonstrera hur höga kammar man har på skotrarna, så kan man väl ändå köra längre ut, och låta oss andra gå, tolka eller åka skidor på det pistade spåret. Så här kan det se ut..

När vi kom till Damudden i dag var Koljo trött. Hundar kan inta konstiga sovställningar som här.

Men då kom Lavskrikan.

Sade du något om buffé?

Dammuddens restaurang har öppnat. Kom hit!

Jaha, då är det bara att frossa...

Minnet kom svepande då Gullhöna var en liten tjej. Hon matade Lavskrikorna så de var så tama och satte sig på Smörhalvan ibland. Det tyckte hon var mycket roligt. Hon kunde hålla på i flera timmar och portionera ut bullar och annat som vi hade med oss. Då hade jag inte den minsta tanke, att jag en gång skulle sitta här alltför ensam och tänka på flydda tider. Ännu en gång ber jag er, att vara rädda om varandra och säg till er partner att ni älskar honom/henne. När livet är som bäst, som det är här i norr under denna årstid, har man så lätt att glömma att man har en kär vän vid sin sida, som kanske inte finns med nästa år...