Denna bild från 2016 får illustrera mitt inlägg i dag, och det beror på, att jag åkte ner till kyrkogården för att kolla hur det såg ut på Smörhalvans grav. Förra året flyttade jag flera blåklocksplantor från vår gård och planterade dem där. Dessa blommor tyckte han mycket om, och till min glädje, så ser de ut att ha tagit sig bra, och slår snart ut i blom.

I morgon är det åter midsommarafton, och mina tankar går då till den dagen 2017 som var den 23 juni. Den dagen fick min käre tillbringa på Hälsocentralen i Jokkmokk. Hans cancer eskalerade snabbt, men han fick en smula lindring vid varje besök antingen i Jokkmokk eller i Gällivare. Vi hade varit och handlat dagen innan och då minns jag, att vi bland annat köpte jordgubbar. På kvällen åt han några stycken, men sedan gick det inget vidare. Hans ätminnen sade att vi också skulle köpa några ostar av olika sorter, men det var bara minnet som fungerade. Det sved i mitt hjärta då jag såg hans försök till att åtminstone smaka på en ost. Det gick inte heller så bra, och jag kände mig helt maktlös.

Idag minns jag den fina midsommarnatten 2016, då det var strålande sol och molnflikar som stod för dekoren. Vi var till Porjus då, och min kamera jobbade flitigt. Porjusselet var förödande vackert den natten då vi åkte från en av mina brorsdöttrar som fått besök av oss. Det här är en av dessa bilder.

Sedan stannade vi till vid Harsprånget och då blev en bild så här..

Sedan fprtsatte vi, ner mot Ligga och sedan blev det ett till stopp vid Akkats utanför Jokkmokk. Då hade jag inte en endaste aning om att det var den sista midsommaren som vi skulle tillbringa i bilen på spaning efter nya vackra motiv, eller annorlunda sådana. Jag kände mig så glad, och njöt av berömmet som Smörhalvan öste över mig senare. Han sade: Nu har du verkligen fått till fina bilder! Jag ser honom framför mig nu, då han sitter vid min sida och vi tittar på bilderna. Tre år har gått från den gången, och mina tårar har nog fyllt Luleälvens resevoarer många gånger sedan dess, och kommer nog ännu att göra det några varv till, som jag  känner det just nu...

Så - jag kan aldrig säga det nog många gånger: Säg till er käre/kära hur mycket ni älskar dem. Livets timglas kan rinna ut fortare än ni tror....