Bilden är från 2016 - det sista året som det fanns en levande gran i det här huset, och vi hade den länge. Ni ser vilka långa skott den hade. Året efter, 2017, då fanns inte Smörhalvan längre, och julförberedelserna blir aldrig mer desamma som då. Vi kunde hålla på i timmar och pryda hela huset med tomtar och glitter och allt annat som hör till.

Pyntet till julgranen var vi noga med. Bland annat finns det två toppstjärnor, den ena från det att Smörhalvan var liten, och den andra från min barndom. Till julen 2017 var det dags för Smörhalvans stjärna, som en julhälsning från honom, och nu 2018, så var det min som sattes upp. Vi hade ju flera lådor med kulor, hjärtan, kottar, fåglar och allt annat vackert. Dem hade vi i en låda där jag skrivit "rariteter" - så var det för oss. Vi turades om att hänga upp det ena och det andra, och under julen 2017 så fick barnen ta med sig en del av pyntet medan jag berättade om historierna kring dem, var de var ifrån och vem som hade haft dem.

Igår plockade jag ner allt i sina lådor, och även konstgranen som jag har numera. Smörhalvan var verkligen noga med att alla granar, även dem som vi hade utomhus, skulle vara vackra. Jag tyckte ju att snö och glitter gjorde allt för att de skulle se bra ut. Vi vandrade kors och tvärs över jaktområdet för att hitta de perfekta granarna - han hade fått lov att ta dem av markägarna, så det blev spännande på sommaren och hösten då vi gick och skulle hitta något passande.

Min rubrik i dag är ju "Saknaden nerpackad", men det betyder inte att jag plötsligt har slutat sakna min Smörhalva. Nej, det handlar om de föremål som vi hade gemensamt, och varje sak fick mina tårar att strömma då jag såg på allt, och fick min sorg att ta fart igen. Nu är allt i sina askar, och min saknad, som de föremålen ger, får nu vila till nästa gång som de ska sättas upp i granen. I dag blev det istället snöskottningen som skapade sorgsna minnen, och en annan sorts saknad, men det har jag berättat om tidigare.

Så vill jag säga till er som läser detta, att skapa era egna minnen, och var rädda om dem som gör minnena vackra...