Det här motivet hittade jag på bron en dag, och det fick mig att se en fjäril, kanske ett tecken från någon..

Skjortorna är min rubrik i dag, och det beror på att jag började gå igenom och sortera ut Smörhalvans skjortor, och eftersom det just i dag är ett halvår sedan hans begravning, så kändes det extra tungt. För varje skjorta jag tog i min hand, så såg jag min älskade klädd i just den och den och den, och just då och då och då......

När jag kom till den som han bar på sin 60-årsdag, så minns jag förstås all glädje och tacksamhet till alla som besökte oss den dagen, men när kvällen kom så var det några som var väntade - men som aldrig kom. Då önskade jag att jag hade haft ett trollspö som jag kunde trolla hit dem. Jag sade ju då flera gånger till honom, att nu hade han sett vilka som var hans vänner, och då höll han med i mitt resonemang - men de borde ju ha kommit....Det gör så ont i mig ännu fast det snart gått ett år sedan den dagen. Barn och barnbarn var ju här i två dagar och det uppvägde en hel del.

Jag var ner på kyrkogården i dag, och batterierna i ljuset på Smörhalvans grav lyste fortfarande, men jag bytte till nya, så de ska lysa ett tag till. Den lilla granen som jag satte dit till jul tog jag med mig hem. Samma procedur gjorde jag på mina svärföräldrars gravar, och jag tänkte på samma fråga som jag haft i huvudet varje gång jag besökt denna plats. Varför tog ni honom ifrån mig? Jag hade ännu behövt ha honom i min närhet länge än!

Nu backar jag några dagar bakåt i veckan då jag började gå igenom gamla almanackor, och den första jag öppnade var från 2005. Varje anteckning som jag gjort det året minner om många händelser. Förutom alla noteringar om barnen och deras familjer då de kommit hit hem, så fanns det andra fina glimtar ur vårt liv. Då och då hade vi också varit till barnen för att umgås och ha trevligt. Den 9 mars hade Smörhalvan och en god vän åkt till Gällivare och hämtat hem den bil som jag döpte till Ebba, och som jag ännu har kvar. Det var Smörhalvans älsklingsbil, och den bil han ville åka i från gravkapellet ner till kyrkogården som han påpekat i min dröm natten före begravningsdagen.

Det året ledde jag en målarkurs i olja i Jokkmokk, och då jag hunnit åka iväg och påbörjat min kurs en kväll, så blev Smörhalvan utkallad till en eftersläckning av ett område som  tidagre hade bränts under dagen. Hjärtegrynet, då åtta år, ville följa med honom, vilket hon också fick. De hade haft trevligt, och Hjärtegrynet gjorde succé då hon pratade och kommenterade med sin morfar och alla andra som var där, i den bärbara radion. Hon tog allt på högsta allvar och meddelade om hon såg den minsta lilla rökpelare eller en eldslåga som börjat röra på sig. De var ju hela tiden på utkanten av det brända området, så det var ingen risk för någon olyckshändelse. Desutom fanns en helikopter tillgänglig som kunde utföra vattenbombning om det skulle nehövas.

Loppisar, jordgubbsplockning, fiske, vedhantering - det mesta gjorde vi medan  Hjärtegrynet var hos oss, och hon följde oss i vått och torrt. 

Dit hon däremot inte följde, var på hösten i september, då hon gick i skolan. Då skulle Smörhalvan längre uppåt landet för att sätta upp rågångsstolpar, Kiruna, halvvägs till Nikkaluokta, Kurravaara, Skaulo, Tjautjas, Lannavaara, Lainio, Karesuando, utanför Esrange och Saivomuotka. Jag följde med för att göra ett elevarbete som jag sedan dokumenterade med bilder och text. Många saker fick vi se, och många härliga samtal hade vi under dessa resor. Iland träffade vi på bekanta i långtradare, och de blev lika förvånade som vi för att mötas på en väg långt hemifrån Tårrajaur.

I hemmaskogarna gick vi många gånger, och då barn, barnbarn och hundar var med blev det outplånliga minnen. En gång gick vi ut då det var uppehåll i älgjakten. Då hittade Morra en älg som hon började skälla åt. Den andra hunden, Smurfan ackompanjerade flitigt innan de vände tillbaka till oss. Solen lyste över oss, och mot eftermiddagen blev det svalare och luften kändes krispig och klar. Nu är vovvarna änglahundar. och saknaden väller in i mitt hjärta.

På flera ställen hittade jag några korta ord om då svärfar kom på besök med sin vän Dagmar, och en gång bjöd han oss på renkok hemma hos sig, och då var Dagmar också med. De var så rara tillsammans, och såg ut att trivas bra ihop, men fast de umgicks ofta så var de alltid särbor. Vänskapen höll på ett speciellt sätt.

I detta inlägg har jag inte tagit med födelsedagar eller dödsfall fast sådana fanns också, men just detta som jag nämnt har ännu en gång fått mig att inse vilken underbar man jag har haft, som brydde sig om att ta mig med på det ena och det andra - och jag var snabb på att följa. På hans sista resa blev jag lämnad kvar bakom livets grindar, och såg honom resa mot ett okänt mål....