En morgon med strålande sol och några minusgrader. I skrivande stund är det -13, men temperaturen lär stiga allt eftersom solen klättrar högre på himlavalvet.

I Facebooks flöde angående minnen, så dök bland annat denna bild upp från 2014. Som ni ser så var det en vacker dag med god fiskelycka som blev en god middag senare. Smörhalvan och jag hade en mysig dag vid elden, och jag lyssnade till lågornas sprakande, och somnade till en stund på sparken. Hundarna och husse sov längre upp i solbacken på sina renskinn. Minnet hoppar längre fram i tiden då jag ser harrarna på bilden, och då tänker jag på barnbarnet Hjärtesmulan när hon inte lärt sig säga "r". Vid ett tillfälle fick hon en fin harr, och skrek upphetsat "jag fick en haj"! Detta utlöste en våg av jubel hos oss andra, och var så klart ett roligt ögonblick. Hon är ännu mycket fiskeintresserad och jag hoppas att Coronaviruset inte ställer till problem inför påsklovet då pimpelfiske är inplanerat. Annars får jag väl pröva fiskelyckan alldeles själv, utan att glädjas över barbarnens fångster.

I dag undrar jag varför livet bir så kort för en del människor, som alla hade så mycket kvar att ge? Jag hoppas innerligt att jag en gång får reda på varför, eller försvinner alla frågor på andra sidan regnbågsbron? I saknadens fotspår ber jag ännu en gång att ni ska vara rädda om varandra. En dag blir er partner, en vän, eller någon annan närstående ett smärtsamt minne...

Bilden från 2014 får öppna dagens inlägg. Visserligen är det inga kvinnor på bilden, men minnet är ju förunderligt, och stunder poppar upp när man minst anar det. För många år sedan, då flyktingar från Kosovo kom till Jokkmokk, så jobbade jag med dem i ett projekt som vi kallade Invajo, och det stod för "Invandrare i Jokkmokk". Kommunen, arbetsförmedlingen, studieförbundet Vuxenskolan och Invandrarverket var samarbetspartners. (Jag  skriver namnen på dessa som de hette då - i dag är det andra benämningar).

En dag gjorde vi en utflykt med skotrar till en eldplats som vi brukade använda. Deltagarna skulle få pimpla, och så skulle vi förstås grilla och mysa i solen. Det här var ju något fantastiskt för dem, men så inträffade något otänkbart i deras värld. Min svärfar kom med sambo, hund och andra förnödenheter i skoterkälken. "Mina kvinnor" var häpna - en så gammal man kör skoter!! I deras hemland var folk i den åldern sittande hemma - om de alls levde. Svärfar började närma sig 80 år, och kvinnorna trodde knappt att det var sant - och så sambon, inte någon ungdom hon heller. Ja, det var mycket att förklara för dem. 

Men eftersom det är den Internationella kvinnodagen just i dag, så kom ett annat minne fram från denna dag. Det var en solig och varm marsdag, och jag tog kvinnorna med mig på promenad, och berättade i skämtsamma ordalag, att nu skulle de säga till sina män, att det var de som skulle laga mat och pyssla om dem. Vid en affär kom en man ut, make till en av dem, och frun ropade högt till honom vad jag sagt! Alla skrattade gott, och jag såg på denna kvinna att hon blivit rakare i ryggen och sträckte på sig stolt, i vissheten om att det var hennes och alla kvinnors dag.

Vad hände hemma hos mig då? Ja, Smörhalvan brukade alltid fixa middagen, och han brukade också baka något gott. Jag kunde ligga och läsa medan han grejade i köket, och det var så mysigt att känna de kulinariska dofterna och lyssna till skramlet av köksredskapen. Detta hände andra dagar också, så jag fick härliga överraskningar då och då. Åh, jag saknar honom så mycket så det går inte att beskriva i ord... 

Ni män, som läser detta - gör nu något extra för era kvinnor. Ni behöver inte köpa tiotusen röda rosor eller något vackert i guldväg. Det fungerar lika bra med en stunds omtanke som till exempel en påfyllning av hennes kaffekopp. I mitt fall, så var det påfyllning av min thékopp, och vad det än var, så blev svaret: Jag älskar dig.....

Denna dag öppnade sig med 29,4 minusgrader och strålande sol. Nu går det fort med allt ljusare dagar både morgon och kväll. Bilden ovan är tagen från april 2017, då Smörhalvan fraktade upp bänkar till berget, Spadnåive invid byn, och det blev ett sorts minne av honom. Det året inföll 3 mars på en fredag, och då började firandet av hans 60-årsdag med besök av barn och barnbarn. Firandet sträckte sig in till och med dagen därpå, då vi hade öppet hus. Varken då eller senare då ovanstående bild hamnade i kameraögat, så hade jag ingen aning om hur kort tid vi skulle ha tillsammans.

Nu, med facit i hand, så har det gått tre år sedan den dagen, då allt var frid och fröjd. Bara några månader senare slogs hela min värld i spillror, och jag har genom dessa år upptäckt hur mycket han kunde om allt möjligt och hur lätt han fixade saker och ting. De som hjälper mig att gå vidare är först och främst barn och barnbarn. Sedan har jag fått tillkalla många bybor och fler från andra orter. Det är väldigt mycket, som jag inte klarar själv, men medan Smörhalvan fanns, så tänkte jag inte alls på eventuella lagningar av det som gick sönder eller skulle åtgärdas på annat sätt. Ni som läser detta - tänk efter vad er partner kan, kvinna eller man, och vilken lycka ni har som kan vända er till en så nära person om det behövs. Många av er har barn och barnbarn inom räckhåll, som kan bistå er, men de har också sina egna liv som måste omhändertas. Då återstår bara en sak - be någon om hjälp hur jobbigt det än är att fråga. 

Så många gånger har jag försökt att göra något själv, som visat sig att just då måste jag ha akut hjälp. Som tur är, så har jag ännu en förstående granne som oftast skrattar då han kommer hit för att se vad jag "har tjorvat med", men jag vet hur fort ett timglas rinner ut, så jag bävar för den stund då jag inte kan ringa honom längre. Min lista blir väldigt lång när jag tänker på vad alla har hjälpt mig med - smått som stort, och jag är så innerligt tacksam över detta. Naturligtvis finns det okså smolk i bägaren - men dessa människor har lärt mig hur man inte ska vara...och osökt kom tanken på ett av tio Gud bud: "Du ska älska din nästa såsom dig själv". Jag har lätt för att tycka om personer av olika slag, och tror att varje människa har något gott i sig, men kanske inte vågar visa det. Nåja, det får bli som det blir. Jag kan varken göra till eller från.

Tre år! Jag fattar inte att jag klarat av denna tid fast jag haft mycket hjälp, men min smärta och saknad kan ingen hjälpa mig med och heller inte förstå. Det känns som om det var nyss Smörhalvan lämnade mig och alla planer vi hade. Frågor om att "skaffa en ny karl" får jag ibland, men den tanken har aldrig funnits i mitt huvud. Smörhalvan var speciell och han är fortfarande så nära mig och jag vill aldrig ens försöka med att låta någon ta hans plats i mitt hjärta.... Så kära ni - var rädda om varandra och ge er partner en extra kram i dag.

I dag var det bra läge för en tolktur, och då valde jag väg 45. Jag förstod att trafiken inte skulle var så intensiv som i vanliga fall, eftersom det visades en hel del sport på TV Tyvärr så klädde jag på mig alltför mycket, och det berodde på att jag tittade för mycket på träden som böjde sig för vinden innan jag for iväg. Jag hade klarat mig med en tröja under jackan, och inte tre, som jag satt på mig..

Nåja, vädret var på min sida med bra glid under sparkmedarna, strålande sol med vinden i ryggen. Koljo såg ut att vara glad över att han fick sträcka ut ordentligt, och när vi kom fram till korsningen vid Grusspårsvägen vände vi om. Min dragare var beredd att dra vidare, men jag tänkte att vi skulle ju hem också, så jag vände ekipaget under protester.

Rubriken då, undrar ni? Ja, det var en fråga på "Ring så spelar vi" om just den låten, och på vår färd kom några strofer i mitt minne: Ja, allt är borta och det är bara så - ändå så vill jag nog inte förstå"... Medan vi for fram så tittade jag då och då åt sidorna längs med vägen, och då kom minnena farande, som de ofta gör. Där brukade jag och Smörhalvan köra med skotrarna, och däråt for vi då vi skulle leta efter något ställe där han skulle hugga ved för den nästkommande vintern. Där följde vi skoterleden, och där uppe på den kullen brukade vi göra upp en eld och sitta och mysa. Nu händer detta aldrig mer, och platserna har förändrats genom alla avverkningar av skogen - och ändå så vill jag nog inte förstå! Det gör ont i mig att både se, det jag kan se, och minnas hur det var en gång.

Jag undrar om ni, som läser detta, vet hur lyckliga ni är då ni har en partner vid er sida, och återknyter till de ord jag sade tidigare i veckan då en vän var på besök. Det är beröringen som jag saknar mest. Ingen att ta på, ingen att smeka och ingen som smeker mig tillbaka och ger mig kramar som värmer in i själen....

I brist på mitt intresse för vintermarknaden, så har jag ändå vänner som tänker på mig, och kommer med gåvor av olika slag. Jag blir alltid överraskad vid sådana tillfällen, och i skrivande stund känner jag mig oerhört tacksam och lyckligt lottad. Mitt i marknadens vimmel fanns det några som tänkte varma tankar. De underbara gåvorna jag fick var fyra. De rörde alla om i både mitt yttre jag och i mitt inre. Jag tänker inte berätta vad det var för någon, men de som kom med dessa; för kroppen, för magen, för själen, för minnet, ska känna min tacksamhet över alla gränser. Tänk om världen skulle bestå av sådana människor som ni! Jag hoppas att vi snart ses igen. Ni betyder så oändligt mycket för mig, och säkert för andra i er närhet. Var rädda om varandra och kör försiktigt på de vägar ni ska ut på.

Med denna bild från 2014 börjar jag med mina funderingar angående vintermarknaden i Jokkmokk., och då går jag direkt på torsdagen den 6 februari, som är den samiska nationaldagen. Mina tankar berättar att jag var 45 år då det i Helsingfors togs ett beslut att detta datum ska gälla i fortsättningen. Då kände jag ingen större entusiasm över detta, och mitt intresse har vajat fram och tillbaka under åren som följde. Jag önskade då att min kära mor skulle ha funnits i min närhet, så jag fick prata med henne om detta, men hon hade redan vandrat vidare. Kanske jag var för gammal att glädjas åt detta - jag som växt upp i invektivernas tid med glåpord och att det var fult att vara same...Jag vet att både gamla och unga gläder sig åt denna dag numera, medan jag känner mig som om jag är i ett "ingenmansland". Ibland är jag same, som alltför ofta blir sedd över axeln av de som anser sig vara "riktiga samer", och ibland är jag svensk med alla värderingar som kommer i min väg. I torsdags förstod jag med ens varför min lillebror på sin dödsbädd valde det svenska tänkesättet framför sitt samiska arv....

Nå mitt firande i år bestod i att jag tittade på bilderna av min mor och hennes föräldrar. Min fråga till dem var huruvida jag skulle engagera mig eller inte. Svaret blev att valet var mitt - fira eller ej, så jag tog det lugnt och lät alla andra fira på sitt sätt.

I år gick jag runt en snabb tur på marknadsområdet och utan Smörhalvan kändes inte fotointresset lika aktuellt som då han fanns vid min sida. Min idé, som jag använt under något tidigare år var, att ta bilder på något speciellt, inte på de glammiga, färgglada motiven på människor i vackra koltar. Så här blev det: Vid kommunhuset, dit marknadskontoret flyttat, var jag in för att höra om det fanns marknadskort i år - men nej! De blir för dyra att ta fram!

Så när jag kom ut tog jag en bild på denna lilla tunnel eller kana för små barn. Där fick man åka på egen risk.

Nästa:   

"Vaktalpackan" bevakade sina domäner.

Nästa: denna skapelse tog jag för att visa en god vän som gillar dessa färger. Hon skulle gå och titta senare om den är kvar då.  

Ni har väl kanske läst om människor i Sollefteåtrakten som ockuperat sjukhuset i drygt tre år nu för att få tillbaka BB för att havande mammor ska få föda där istället för ett dike på väg till ett större sjukhus miltals därifrån. Jag mötte ett härligt par som berättade vidare om ockupationen, och var glada över mitt intresse och mina frågor.

En fras kom flygande i minnet: "Allt går att sälja med mördande reklam", men detta ställde jag mig frågande inför:

Innehavaren av denna bil vill vara anonym....

Min sista bild visar två fordon som inte syns varje dag i Jokkmokk, så då måste jag föreviga dem..

Ha nu en fortsatt trevlig marknad och var rädda om varandra.

Dags igen för vidare snöskottning. Jag hade aldrig klarat att bo här, om jag inte haft en ängel som kommer med traktor. Så många gånger har jag muttrat och pratat med Smörhalvan som inte finns i min fysiska närhet, och lika många gånger har jag frågat detta; varför gick du din väg?. Förmodligen lyssnar han på något vis, eftersom radion spelade upp vår favoritlåt, då jag skulle gå ut till snöröjningen andra gången: You raise me up - den sjöng fina Erika på Smörhalvans begravning, och återigen gjorde det så ont att minnas. Nu är jag ensam med snön och allt annat då inte barn och barnbarn är här för att bistå mig med ett och annat.

I dag för ett år sedan var det dags för begravningen av min lillebror och hans moster - smärtsamma minnen som gräver och gräver och tankarna mumlar sina varför...

Sorg och glädje vandrar tillsammans sägs det, och nu har jag i alla fall en sak att glädjas över. En av mina foton pryder Hemmets Journals almanacka under februari månad, och det känns speciellt roligt med motivet, eftersom det strax är vintermarknad i Jokkmokk. Så här ser bilden ut.

Idag var jag på Loppis i Jokkmokk. Den här damen, mitt barnbarns farmor Daggan Tikka, har nu flyttat till äldreboendet Kajtumgården. Bilden ovan är från huset på Hantverkargatan där hon bodde en gång. När hon då skulle flytta in till centrala Jokkmokk var det förstås mycket som skulle med dit. Dessutom var det övre planet utan hiss, där hon fick sin lägenhet, och minnet berättade om trapporna som vi gick i oändliga gånger. Då fanns Smörhalvan med och hjälpte till, samt sonen förstås,  och ibland flera andra människor. Nu skulle det mesta av de sakerna bort och jag stod och tittade på trappan som jag gått i hur många gånger som helst; "jag kan icke räkna dem alla" . Det var tungt för Daggan att gå där ner och upp, men hon löste det svåra med att bära upp en kasse i taget då hon handlat. Ibland kom jag precis då, och kunde hjälpa henne, och ibland for vi ut på kortare utflykter, och vi hade roligt tillsammans. Daggan har en underbar humor, som är få förunnat, och jag hoppas nu, att hon piggnar till ordentligt då hon får hjälp flera gånger dagligen. Det kanske blir nya utflykter till sommaren om hennes ork räcker till och hon själv vill. Fast hon inte bott i lägenheten på en månad, så går mina blickar upp mot hennes fönster då jag är och handlar på ICA, eftersom hennes lägenhet var mitt emot affären. Hon tyckte själv att hon bodde rätt bra, så där mitt i smeten. Nära till affärerna, banken och "Spelhålan". Oftast gick hon väldigt fort med rullatorns hjälp, och barnbarnet sade att; "farmor springer så fort, så jag knappt hinner med". Nu avslutades dagen med denna minnenas kavalkad, för vi hade också en loppis när hon flyttat in på Berggatan.

Det är ändå tur att äldreboendet finns, för är man 94 år och hälsan börjar svikta, är det nog skönt att bli omhändertagen...