Bilden på silvervägen över isen får symbolisera en lycjklig dag som vi hade då. Den lyckliga dagen som detta inlägg ska handla om, ägde rum detta datum, fast året var 2017. Jag följde med Smörhalvan till Sunderby sjukhus där han skulle undersökas av specialistläkaren för cancersjukdomar. Döttrarna mötte upp vid entrén, och ville förstås vara med. Alla prover var så bra som de kunde bli i förhållande till hans sjukdom, och han hade heller ingen gulsot, så efter vi hade talat med läkaren och sett röntgenbilderna, blev det klart att Smörhalvan skulle få börja med cellgiftsbehandling den 6 juli. Vi kände oss alla glada, och hade ingen aning om att han skulle vara bortom all räddning inom en vecka.

Efter att jag i dag var till Jokkmokk på en snabbvisit, så har jag arbetat fysiskt under nästan hela dagen då jag kom hem. Tankarna vandrar ändå hit och dit. Varför visste jag inte hur det skulle gå? Vad skulle jag ha gjort, och vad skulle jag ha sagt som inte blev av? Vi var verkligen glada då vi äntligen kom hem, eftersom vi trodde oss se ljuset i mörkret. Ja, Smörhalvan fick ju se ett annat sorts ljus några dagar senare, medan jag var förundrad över att solen fortsatte lysa i min värld då han var borta. 

Så mycket jag har fått lära mig, men det värsta är att det är så svårt att be om hjälp. Tycker den och den och den, att jag är tjatig som ber om hjälp ännu en gång, och vågar jag? Ibland är det verkligt akut, och då måste jag sluta fundera. Det är bara att ringa, och det kommer ju alltid någon, även om de inte står på bron då jag behöver dem. Men ju längre tiden går, ju mer försöker jag klara på egen hand. En granne, tillika god vän, brukar alltid säga att jag ska inrikta mig på "kan själv", om det är tänkbart att det är något som jag kan klara. Så ler grannen efteråt då jag kämpat mig igenom något, och säger att han visste att jag skulle fixa det.

En av döttrarna brukar säga, att jag behöver inte göra allt på en gång. Det finns kvar tills lusten att fortsätta och orken kommer tillbaka, och visst är det så. Nu har jag börjat följa hennes ord, som också yttrades tidigare av en god vän, och det känns bättre. Ibland virvlar dammtussarna, och då tänker jag att Smörhalvan var inte rädd för dammsugaren, utan använde den som man ska, men nu är han inte här, så tussarna får ligga tills jag får ett ryck och tar itu med dem själv.

Pargemenskapen är borta, och ibland gör det så ont i mig då jag ser ett par som handlar tillsammans, och om jag går och äter någonstans, så är det oftast ett par eller flera på samma plats. Ibland blir jag bjuden på middag, men det är inte roligt att sitta där och tänka, att det kanske är av medlidande med mig som jag fick inbjudan, och så är det ju det där att se man och hustru som vänder sig till varandra i sin gemenskap. Det gör ont! Men, jag måste infoga ett men. Det finns par som jag kan sitta ner och äta med. Där finns inte den där "tycka-synd-om-stämningen", utan jag kan prata lika lätt med båda makarna. 

Nå, hur som helst blev det några av mina funderingar på denna lyckliga dag som klivit tre år framåt. Kom nu ihåg att vara rädda om varandra. Kanske har ni bara några dagar tillgodo innan den kärleksfulla blicken som er partner gav er just nu, har slocknat.

En vacker majkväll från arkivet får öppna dagens inlägg. Många sådana himlar såg Smörhalvan och jag på våra bilturer längs med skogsvägarna. Nu har han varit borta från mig i snart tre år, och just i dag känns det extra jobbigt. Det här datumet år 1989 gifte vi oss, men vi fick bara uppleva 28 bröllopsdagar tillsammans. Så det är 31 år sedan vi stod framför prästen och lovade att älska varandra i nöd och lust. Lusten fanns där under hela hans levnad tills en dryg månad av hans liv återstod.Jag brukade ofta säga till honom, att då var det dags för mig att älska i nödens dagar. Den djupa smärtan vid hans bortgång finns ännu kvar hos mig, och fast jag vet att jag inte får något tillfredsställande svar, så frågar jag om igen detta "varför". Jag saknar allt som var han, allt som han kunde göra och vad han sade. Vi hade samma sorts humor, tyckte om samma sorts musik, böcker och övriga intressen. Han var verkligen min halva, och nu känns det som om jag vore ett halvt äpple, som aldrig kan bli helt igen.

Visst försöker jag prata med folk, och det händer att jag för en kort stund glömmer bort att jag är ensam. "Det måste jag berätta när jag kommer hem" - det händer ofta att just den tanken kommer. Vi talade mycket om jakter, som vi båda hade varit med på, men även om dem som pågått för oss båda innan jag kom med i bilden. Jag har några vänner, men ingen av dem pratar om jakt, och bara i förra veckan kom jag på det. Kvinnor pratar på ett sätt, och män på ett annat, och eftersom jag inte är någon "typisk kvinna" så saknar jag "karlasnacket". Jag har ju alltid jobbat med ved och snöröjning samt diverse annat, så i vissa ögonblick är jag nog mer manlig än kvinnlig.

De stunder, som också gör ont i mig, är då jag hör någon säga, att jag och NN var dit igår - jag och NN körde den vägen - jag och NN var och fikade där osv. Det är tvåsamhet hela tiden, och jag vet att så kan det aldrig bli mer för mig. Det är i alla fall tur att jag har Koljo. Vi har börjat betyda mer och mer för varandra det senaste året, och det är bara talet som fattas, fast jag förstår honom rätt bra, och han har lärt sig mina rutiner. När vi är i skogen, så iakttar jag hans kroppspråk, och ser vad som kanske finns i närheten av oss. Jag litar på honom i hur många procent som helst.

31 år sedan vi gifte oss, och då undrar du som läser detta vad jag menar med 32. I så många år har jag bott här i byn, och som ett skogbarn jag är från barnaåren, så har jag lärt mig hitta i den här omgivande naturen. Jag är aldrig rädd, men mycket vaksam. Vilda djur är vilda. Det går inte att tro att en björn är en snäll nalle. Smörhalvan sade ofta till mig, då jag for iväg på egen hand, att jag inte skulle glömma bort att ibland vända mig om."Du vet aldrig vad du har bakom dig"....

Hoppas att mina ord i dag har fått er, att tänka mer på varandra och älska er partner. En dag blir det som för mig - bara smärtsamma minnen kvar.

Det här är en två dagar gammal bild från "min sommarväg", men jag har inget foto som passar in på mitt inlägg i dag, När jag och Koljo går på den här vägen, så kommer olika tankar fram - och nu gäller det något som jag såg tidigare i veckan på Facebook. Det poppade upp i dag också, så nu måste jag lufta mina funderingar. Har vi backat tillbaka i tiden så vi hamnat på första april igen? Jag började verkligen undra, och det gäller svarta trosskydd till svarta trosor! Vem ska gå in på närmare beskådning av dessa damer som bär svarta trosor? Eller ska damer bärande på dito objekt springa byxlös enbart iklädd i svarta trosor? "Titta- det syns inte att jag har trosskydd". Det måste vara ett aprilskämt. För min del tycker jag att vita trosskydd passar till alla trosor vilken färg de än har. Men de kvinnor som vill ha det reklamen visar får så gärna köpa vad de vill. Detta var bara mina funderingar....

Så blev det månaden Maj, och då vill jag börja det här inlägget med att gratta oss alla som har Maj i sitt namn, antingen först eller i andra led. Samtidigt minns jag, och har skrivit om det tidigare år, att Smörhalvan, och barnen då de ännu bodde hemma, tävlade denna månad att säga dagarnas första Grattis till mig. Oftast var det Smörhalvan som vann, och då jag kommenterade detta, så sade han alltid att jag var hans första och enda Maj. När boet tömdes på barn, så fortsatte han ändå med sitt morgongrattis. Detta tänkte jag mycket på då vi for ut på promenad i dag.

Jag parkerade bilen på min vanliga plats och så gick vi iväg. Koljo stannade då och då och vädrade mot vinden, men det som kom till hans nos, hade jag ingen aning om. När vi gick tillbaka så såg jag att tallplantan som hade rest på sig i förrgår, hade sträckt på sig ännu mer, och den får nog hjälp av solen som inte skymdes av något moln.

Istället för att köra hem, så fortsatte jag på vägen mot vändplanen och stannade där. Jag fick en idé om att göra en liten Majbrasa. Det är ju Maj månad om ni nu har missat det. Koljos koppel förlängde jag med Loungelinan, så det blev riktigt långt, och han kunde gå och obducera saker och ting lite mer fritt medan jag fixade till brasan. Det var inga problem att hitta ved eftersom det finns gott om pinnar och mindre stickor efter att skogsbolaget har avverkat där i närheten. Det har ju funnits en trave med björkved också, så jag gick dit och skulle leta en näverbit, men det var inte så lätt. Den som hämtat traven hade inte lämnat kvar någon större bit, utan jag fick plocka ihop de små för att tända. Däremot fanns det en tom pet-flaska!!! "Hämtarem" orkade väl inte slänga den i sin bil, eller också skulle hen retas med mig, för att se om jag skulle nämna det - vilket jag som till synes gjorde.

Så här blev vår lilla brasa.

Koljo gick och strosade omkring tills han gått igenom allt som fanns inom hans räckvidd. Då lade han sig ner, och hade samtidigt koll på vad jag gjorde. Visst är han väl vacker?   

Han insåg nog, att vi inte skulle fara hem i första taget, och till sist lade han sig ner ordentligt.

Det var så härligt med detta flödande solljus, och jag njöt på min vikpall som också gav mig minnen från Smörhalvan då jag använde hans sittunderlag som höll mig varm om rumpan. Allt var tyst och stilla runt omkring oss, och jag kände faktiskt ett uns av lycka där vid eldens sprakande, och så väldigt långt från Coronapandemin. Så skönt att sitta ner och bara vara för sig själv. Ibland brukar det komma någon bil dit där jag var, men förmodligen var det sovmorgon för ingen kom, vilket jag också njöt av. Jag tänkte, och sände varma tankar till alla dem som har det svårt nu i pandemins fotspår, och till alla dem som mist någon kär person. Tänker också på dottern Gullhöna som jobbar som sjuksköterska på sjukhuset i Sunderbyn, samt alla hennes vårdkompisar världen över Jag hoppas att alla ska orka igenom detta. Det är ju så väldigt många som berörs av detta, inte bara de sjuka, utan de som befinner sig i karantän, frivilligt eller inte, samt personal och brukare på äldreboenden. Som ni förstår så vandrade mina tankar vida omkring där jag satt i solskenet invid min eld, och jag skämdes nästan över hur bra jag har det.

Koljo bytte plats då och då, och nu ser ni bakom honom, berget jag brukar gå upp på. Solen har ännu inte gjort någon större åverkan på snömängden, så vi får vänta med att ta oss upp dit.

Just i det ögonblicket hördes ett enda skott från väster, någonstans bakom eller lite mer norrut från det andra berget Spadnåive. Vem som sköt och varför vet jag inte, men det jag vet, är att det var ett gevärsskott. Vinden låg ju på från det hållet, så det hördes ganska väl. 

Nåväl, min eld hade brunnit ut, men jag ville ännu inte fara hem, så jag tog lös den långa linan från bilen, och så gick vi ett varv till, ner till min första parkeringsplats, och sedan tillbaka till bilen. Det är mycket praktiskt med den linan tycker jag, eftersom Koljo får större frihet att springa nästan som om han vore lös. Jag har honom alltid kopplad, så ingen kan komma och säga att han har jagat renar. Vi var i alla fall nöjda med vår morgon, och då jag såg på klockan så hade vi varit ute i tre timmar.

Tack för att ni orkade läsa detta inlägg, och bilden i början hör ihop med min berättelse. Var nu rädda om varandra och försök hålla er på lämpligt avstånd så inte smittan förs vidare, även om smittbäraren själv inte vet om att hen har det.

I dag gjorde jag något som säkert fler än jag sysslade med. Jag drog ut allt jag hade i ett skåp i syfte att rensa bort det jag inte längre behöver. Det blev två kassar med papper och häften som jag inte har tittat på under de senaste tio åren. Två kassar låter mycket, men eftersom det är ett gammalt hus, så är utrymmena väl tilltagna, så i mitt lilla skåp var det dubbla rader av spännande objekt. Två gamla veckotidningar från 1996 och 1997 fanns med, och dem lade jag åt sidan för att senare titta igenom dem. När det var dags att ta dem i betraktande, så var de precis som nya för mig, och det var intressant att se hur händelser hade vinklats då tidningarna var nya. I övrigt var det massor av urklippta recept, några foton, x antal grillbilagor, jultips, påskgodis, midsommarmat osv.

När jag kom till korsorden, så fick jag en smäll i solar plexus. Smörhalvan hade löst några av dem, och jag kände så väl igen hans stil. Det var ett fint tidsfördriv vi hade - detta att lösa korsord, och när någon av oss kört fast fick den andre ta över och fortsätta en stund. Den backupen saknar jag mycket nu, och jag undrar vad han hade tyckt om de klurigheter som dagens korsordsskapare gör. Koljo kom fram till mig och puffade på mig då han hörde mina snyftningar av saknad. Bilden ovan illustrerar regnbågsbron som vi alla ska över någon gång...

Plötsligt hittade jag detta galna som jag skrivit någon gång, och jag tycker nu, att det behövs något annat än Corona ibland. Så här var det:

Jag vaknade på morgonen av att papegojan hade kaffet färdigt, och min man satt uppe i taklampan, och ropade att kusten var klar. Då hoppade jag upp och slängde sängen under köksbordet. Där låg också äggen. Hunden jagade in elefanten på toaletten, så dit kunde jag inte gå. Maken sade att kylskåpet var ledigt. Själv hade han bytt ut taklampan mot soppskålen. Papegojan lade sig i akvariet och svimmade. Grannen kom på visit med en skopa konjak som han lånade i natt. Då blev elefanten galen och rusade ut från toan, för hon älskar konjak.

När papegojan blivi avklädd av pirayan vaknade han ur svimningen, och ropade att det var kallt i Söderhavet. Till slut vaknade också barnen, och den minsta tyckte att pappa skulle slå en till kullerbytta i soppskålen, för det såg så hemtrevligt ut. Maken ville ha mera ris, för det killar så skönt mellan tårna!

Den större slogs med pirayan om en hårborste som båda tyckte om, och det blev verkligen kalabalik. Jag kände mig alldeles utmattad när det äntligen blev min tur att jaga äggen som lekte kurragömma med katten. Som tur var hade popcornen poppat färdigt, och pirayan tog dem istället för hårborsten. Lugnet sänkte sig över vårt kök då maken och elefanten druckit ur konjaken och gett sista skvätten till spindeln, som följt hela skådespelet från gardinstången. Jag beslöt att återvända till sängen som fortfarande stod under bordet. Elefanten drog från andra hållet, men då fastnade vi i ett bordsben. Spindeln hoppade ner från gardinstången och killade elefanten under frambenen, så den släppte taget. Sängen var min. Hurra! Fortsättning följer kanske....

Jag hoppas att ni förstod att detta inte var verklighet, men ibland så blommar min fantasi ut i otroliga mängder. Ha nu en fin helg, och var rädda om era nära och kära, så de inte blir minnen de också.

Min påskaftonsmorgon började med att lyssna på "Ring så spelar vi", och medan programmet pågick, så gjorde jag 50 nya kuvert som jag skickar iväg till mina brevkamrater. Efter att jag hört om händelser på 9.30- nyheterna så blev det dags att sätta en påskdekorerad sele på Koljo, och vi drog iväg genom skogen. Kalasfint spår, så det gick undan med farthållningen. Jag var nyfiken på att se hur det såg ut vid älven närmare utloppet från sjön, men det hade inte tinat upp så mycket. Små isflak seglade försiktigt i vattnet. Så här såg det ut.

När vi kom närmare sjön var det inte så mycket som hade förändrats, men det beror nog på att nätterna varit lite kyligare. Lite öppet är det i alla fall, så svanparet och deras kompis får nog tag i en och annan fisk. De var inte där när vi kom förbi, men vi mötte dem på hemvägen.

När vi fortsatte utåt Dammudden var redan några bybor där och pimplade i det fina vädret. Sol, svag vind och lite vatten. Koljo fick sig en slurk ur ett pimpelhål. Vi stannade och pratade en stund innan vi for vidare till stället som jag och Smörhalvan kallade för "vårt". Vi valde detta för att undvika andra som passerade eller stannade till vid Dammudden. Där vi var, så var det verkligen ostört, och bara dem som skulle till oss kom dit. 

Jag satte fast Koljo i den lilla björken där alla våra hundar varit bundna på våra pimpelturer. Det blev väldigt känslosamt inom mig när alla minnen kom forsande.

Jag satte fast några påskfjädrar i en blivande björk som vi alltid gjorde uder påskhelgerna. När Hjärtegrynet var en liten tulta var hon så noga med att jag skulle sätta fast dem ordentligt, så vittrorna skulle få påskfint.

Nu var Koljo mer intresserad av vad som försigick ute på isen längre bort. 

Smörhalvan hade ordnat med ett litet "bord" som ännu fanns kvar liksom några vedklabbar som han ordnat med. Mina varför ekade tyst inom mig hur många gånger som helst. Vi hade haft så fina år framför oss, och där skulle vi ha suttit och eldat och myst i solskenet. Det har redan blivit barmark där barn och barnbarn brukade springa omkring och leka. Nu är inte ens någon av dem här - på grund av den onda anden Corona.

Jag får verkligen hoppas att barn och barnbarn kan komma nästa år. 

Vädret var, som jag nämnt helt underbart vackert, och man kan gå precis var som helst på isen nu, så Koljo och jag fortsatte en bit till och passerade ännu en eldplats som Smörhalvan gjort i ordning. När vi kom mitt emot Näsberg så vände vi om eftersom det trots det fina föret var ojämnt, så blev det ingen fart på tolkandet.

Hemfärden gick bra då vi kom in på det ordinarie spåret, men speciellt fort gick det ju inte. Koljo började med obduceringen av alla spår som fanns, men vi hade ju inte bråttom. Det blev i alla fall tre timmar och drygt nio km med alla ut- och invikningar, så jag kände mig nöjd.

När vi kom hem på gården fick jag se denna dam som satt alldeles stilla vid stenfoten till grannens tomt. Jag undrade om hon blivit skadad, men det såg inte ut så. Efter att jag tagit av Koljo selen och han varit inne för en snabb lunch, så ville han ut i hundgården. Lilla damen satt kvar, och jag började undra om hon tänkt lägga ägg där i gräset, skyddad av stenarna och värmd av solen. Varför hon satt där får jag nog inte svar på, och då jag gick närmare flög hon upp och satte sig på en gren högre upp. Så hon var nog okej. Jag har ju en liten bok där jag kan läsa om speciella möten med olika djur, och jag fick besked även denna gång. Det är den linje jag varit inne på sedan årsskiftet - att ägna mig åt mig själv och mina egna idéer och göromål.

Ha nu en god fortsättning på påskhelgen med nära och kära som finns vid er sida.

Vår värld är vacker - i alla fall här i norr, och många håller säkert med mig, att det finns andra platser på jorden som de tycker om. Mina funderingar har börjat vandra i banor som säger, att Coronan har kommit hit för att vi ska stanna upp i vår stress och krigsföring. Vi förgör varandra om vi inte lugnar ner oss. Jag kände det starkt i dag. För det första så sov vi till klockan elva minuter över sju! När hände det senast? Så klev jag upp och möttes av en grå himmel med en svag rosa ton i öster. Jag kände mig pigg då jag gick ut med Koljo, och såg att fåglarna behövde påfyllning av solrosfröna, så jag fyllde på - gick in och kände ett stort lugn.

Det kändes som om själen hunnit ikapp min kropp, som stretat med det ena och det andra. Sedan augusti månad 2019 har jag varit invecklad i olika jobb, förutom ved- och snöhantering, så egentligen har jag inte hunnit med mig själv. Vid frukostbordet såg jag på bilderna av min älskade Smörhalva, och jag hörde tydligt hans ord: Måste det till en Corona för att du skulle börja ta det lugnare?

Han har så rätt, men Coronan är ju inte bara för mig (visserligen är jag frisk ännu), utan en maning till världen att sluta med krig och istället leva i fred med varandra. Någon slags mening finns det i alla fall i det hela. Jag har en mycket god vän och granne, som ofta säger att man ska försöka se det positiva i allt som är svårt och tråkigt. Visserligen är det inte positivt med alla som blir sjuka och alla dödsfall som blir följden av Covid-19, men jag går närmare än så, och tänker på mig själv. Det positiva i min situation är, att jag har hittat igen lugnet, och nu kan jag jobba på ett helt annat sätt med mina uppgifter, och låta dem ta den tid det tar innan det blir klart.

I natt ockuperar jag och Koljo på distans för att BB och sjukhuset i Sollefteå ska få finnas, liksom alla nedläggningshotade sjukhus och kliniker. Nu ser vi alltför väl hur mycket god vård betyder.

Så nu ber jag er att sätta er ner och söka ert lugn. Samtidigt vill jag också säga att ni ska vara rädda om varandra. Vi vet aldrig om Coronan tar oss eller någon annan....

Den här bilden är från en lördag år 2015, och den får öppna mitt inlägg från gårdagen, som också var en lördag.

Efter lunch selade jag på Koljo och vi for iväg ut på sjön. Redan där, så fanns det visserligen spår, men inte på långa vägar som de Smörhalvan gjorde då han fanns i denna värld. Han gillade att åka ut, antingen med bara skotern eller också hade han en spårsladd kopplad till skotern som han drog fram och tillbaka. Ibland kunde han vara borta i flera timmar för då hade han också kört upp flera spår i skogen. Oftast var han ensam och envis, men några andra från den här sidan av byn hjälpte också till då de kunde.

Igår var det bara att hålla sig på det befintliga spåret, och när vi mötte ett annat "byaekipage" som höll av när de passerade oss, vände snabbt upp där det var hårdare. Ingen höjdare att fastna i det här...

Vi for vidare och träffade på några andra som stod och pimplade vid Dammudden. Rapporten efteråt berättade om några fina "matabborrar".

Det är långt till vår ännu. En liten bit från Appoälvens utlopp såg det ut så här.

Spåret i skogen var mycket bättre, och det beror nog på att träden skyddar och tar emot den drivande snön. Jag valde då spåret mot älven och följde den en bit. Isflaken krymper sakta, men så småningom försvinner de nog en dag som denna, då solen vräkte ner de ljuvliga strålarna.

Koljo blev ivrigare att dra när vi kom hit, och jag tror att han kände igen sig, och att vi var på det "blå spåret". Det kallas så eftersom Smörhalvan snitslade en del träd efter slingan, så att vi skulle hitta samma väg under kommande vintrar. En del av snitslarna fanns ännu kvar, och saknaden kramade mitt hjärta med all kraft. Jag följde ofta med då spåren skulle göras i ordning, och Smörhalvan stannade till då och då och jag, som satt med en kasse snitselband i knäet, knöt snabbt upp en ny på plats.

Här pausar vi - jag och Koljo.

Vi passerade sedan flera blå snitslar som svepte ut, som en hälsning från de fina tiderna.

Så kom vi fram till älgtornet, som ni sett i mina inlägg från tidigare år. I skogen intill rörde sig några renar som speedade upp Koljo, så han ökade farten.

När vi kommit ut ur skogspartiet glimmade myrarna i solljuset. Det var en sådan härlig dag, då man aldrig vill gå in i huset igen, så jag lät Koljo bestämma farten.

Blå spåret fick andra sträckningar här och där, men vi körde in på nya utvikningar. Min trogna dragare visade att sommarens träning om vänster och höger gett resultat. Nu går han klockrent åt respektive håll. Underbara vovve!

Det blir ännu en gnistrande solskensbild för er att titta på, och för mig att minnas denna dag.

När vi kom hem hade vi varit ute i tre och en halv timme, och vi hade avverkat 14,6 km enligt GPS:n. Jag hade sparkat en stor del av sträckan då min kompis ägnade sig åt att obducera vem som sprungit där och där och där...Då gick det inte så fort, men vi hade inte bråttom heller. Corona höll sig långt utanför min värld, och det var inte alls fel.

I dag hade jag inte planerat in någon tur, eftersom jag hade annat för mig. Det mulna vädret och den nariga vinden tyckte nog att det var bra att ta det lugnt. Istället gjorde jag tårtor åt någon som fyller år i dag...

Desserttårtan blev inte bra, då de frusna och upptinade jordgubbarna inte uppförde sig som jag ville då jag skulle placera ut dem ovanpå. Jag förstärkte oredan med Physalis och halverade vindruvor. Smaken var det inget fel på.

Nu ska jag inte säga något mer, men ni som följer mina inlägg, vet vad jag menar...