Senaste inläggen

Av Maj-Britt - 14 februari 2018 14:06

I dag har jag haft besök av dem som jag ser som mina änglar - eller mina vise män. en förste kom med traktorn och tog bort mina snöhögar som jag skrapat ihop, så nu får jag plats med flera nya. Den andre ängeln var sotaren! En ängel associerar man ju med vit dräkt, men sotaren var helt svartklädd, men jag såg helt klart att han tillhär skaran av hjälpsamma figurer.Allt var bra, så nu känner jag mig nöjd. En tredje ängel är min bilfixare, som nu får jobb med att åtgärda besiktningsmannaängelns påpekanden, så det blir nog bra det också.


Alla Hjärtans Dag - den har inte undgått mig och mina tankar. Redan i tidig morgon mindes jag våra traditioner på denna dag. Det var överraskningar från morgon till kväll. Smörhalvan skickade mig fina bilder från nätet, och skrev ut några ibland och talade om att jag alltid fanns i hans hjärta - inte bara den 14 februari. Så var det för oss båda, och det gör så ont att tänka på att den tiden är förbi. Nu bor bara sorgen, smärtan och saknaden efter min käre i mitt hjärta. Jag kom osökt att tänka på några strofer som Pär Lagerkvist skrivit: Allt är mitt, och allt ska tagas från mig. Inom kort ska allting tagas från mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra ensam utan spår...


Bilden nedan är från mitt arkiv, och det var för några år sedan då jag och Smörhalvan var och tolkade på sjön med våra hundar. Här är han med Svansen...

 

....och än en gång ber jag er: Var rädda om varandra!


ANNONS
Av Maj-Britt - 9 februari 2018 07:35

Då jag gick ut med vovvarna för att de skulle få lätta på trycket, så kändes det väldigt skönt. Vindstilla, och en ljusnande himmel.

Då jag kom in, så fixade jag en snabbfrukost och satte mig för att klura ut vad korsordskonstruktörerna menat. Radion stod påslagen, och då blev det sorgligt igen. Tänk, att det behövs så lite innan tårkanalerna översvämmas med oanade krafter. Det jag hörde var Jan Johanssen med "Se på mig". Smörhalvan och jag gillade den låten också bland alla andra, och han brukade ta min hand över köksbordet om vi satt där sådana gånger när vi hörde orden " aldrig lämnar jag dig" och ändå gjorde han det!!! Min hand i stormen försvann för att aldrig mer komma tillbaka...




ANNONS
Av Maj-Britt - 6 februari 2018 22:03

 

I detta inlägg kommer Smörhalvan inte att ha huvudrollen, som i de flesta som jag skrivit tidigare. Jag lyssnade på Karlavagnen igår då programmet sändes från Luleå, och det behandlade just den här dagen och vilken betydelse den har för samerna i Sàpmi.


Jag tänkte då på hur jag har upplevt den samiska världen och även den svenska, och tankarna flög iväg till Saltoluokta där jag bodde de första elva åren av mitt liv. Min far var vaktmästare på STF:s anläggning och min mor sysslade mest med den samiska slöjden. Hon var en i den stora släkten Kuoljok, och i många år trodde jag att min far var svensk, men ibland undrade jag över hur han kunde tala så bra samiska. När båda var borta och bara en gravsten berättade om dem, så fick jag reda på, att min far också var same - från en sameby i Kalixtrakten! Så jag är tydligen en same, men det fick man inte tala om på 1950-talet. Då var det fult att vara en lapp, som det hette då. Därför sattes jag i svensk skola, med andra samiska barn med svenska efternamn, och visste inte varken upp eller ner. 


Den Lulesamiska dialekten , som min mor talade lärde jag mig snabbt, eftersom det var det språket som jag växte upp med, sida vid sida med svenskan, tyskan, engelskan, franskan och alla andra som talades av turisterna som kom till fjällvärlden. Det som sårade mig mycket, men samtidigt gjorde mig arg, var när jag jobbade på Sameskolan i Jokkmokk i olika funktioner. Ibland var jag stödlärare, och då var det en av föräldrarna som hade ifrågasatt mig inför rektorn - om jag kunde tala samiska!


Nu var jag ju ganska så van vid att min existens finns i ett ingenmans land. Det är bara ett fåtal av mina släktingar och andra samiska bekanta som vill kännas vid mig. Många uppträder, som om jag är den som finns längst ner på samhällsstegen, och inget man behöver bry sig om, fast jag inte har gjort dem något. Mina tankar snurrar runt, och jag undrar så för mig själv hur människor kan uppträda som om de är Jordens Gudar? Det måste vara isande kallt där uppe på toppen..


Så är det dags för Smörhalvan. Jag visste inte då när vi gifte oss, att han också hade samiska rötter, så det var ganska roligt att få reda på det långt efteråt. Det var förstås därför vi föll för varandra, eftersom vi var komna ur den samiska världen från tidernas begynnelse. När vi var två, så var allt mycket lättare. Jag kunde bolla funderingarna mot någon som kände mig väl, och nu kommer jag till den fras som jag upprepat så många gånger: Aldrig mer...


Vad jag nu vill ha sagt med detta inlägg är, att jag inte riktigt vet vem jag är. Om jag är same - varför ser ingen mig som en sådan? Är det för att jag är försiktig med att tala samiska? Det beror på att för många år sedan, så sade en kvinna till mig, att jag talar så gammal samiska, och från den stunden, så tvekar jag för allt utom vardagliga fraser. Det här med den samiska nationaldagen känner jag, att jag inte kan delta i ett firande som nonchalerar många personer, inte bara mig, utan många andra, som av en eller annan anledning hamnat på sidan om...


Av Maj-Britt - 4 februari 2018 11:47

 

Så blev årets vintermarknad i Jokkmokk slut, men för mig betydde den inte så mycket.. Detta år har jag inte tagit den  mängd av bilder som jag har gjort under föregående, och det beror förstås på att jag inte hade Smörhalvan som sällskap. Fotointresset har falnat när jag inte har någon som peppar mig, och alla minnen virvlade runt i mitt huvud. Ibland var jag så inne i min tankevärld, att jag inte hörde när någon ropade mitt namn. Jag är inte högfärdig, men minnena från de gångna åren fick mig att glömma allt annat omkring mig. I år skulle vi ha gått och tittat på allt som vi missade förra året, men det blev inte så. Jag kände ingen lust att göra det ensam, och då blev det att åka hem igen. Bilden ovan är i alla fall en som jag lyckades åstadkomma, och det beror på att det var ett så stort utbud av färger, och detta gillar jag. På Talvatissjön tog jag ett par foton av vännen Rolle och vännen Keijo som erbjöd kunder hundspannsturer. På min Facebooksida har jag en videosnutt då Keijo kommer med sitt spann.

 


Tiden har runnit iväg, och för sju månader sedan blev jag ensam kvar då min lärare och fotokompis, Smörhalvan, lämnade mig för en färd över regnbågsbron. Nu har jag ingen som kommenterar de få bilder jag tar, och jag får heller inte se några nya som han har fångat med sin kamera. Jag bara undrar hur det ska fungera för mig, för det var så bra, då Smörhalvan exempelvis sade, att jag skulle ha fokuserat på det lite mer till höger. Ibland har jag sett fina motiv för mina ögon, men inte brytt mig om att fota det. Det känns inte som om det är någon mening med det....

Av Maj-Britt - 30 januari 2018 21:16

I tidig morgonstund då jag varit ute med vovvarna, så kände jag det - slaget! Vad som framkallade detta, vet jag bara inte. Som vanligt gick ju mina tankar till Smörhalvan och det jobb jag hade framför mig, och nu var det jag som måste göra det. Och det var att först hugga loss stora isiga klimpar från hundgården och kasta dem över stängslet. Sådant behövde jag aldrig göra förut, men nu var jag tvungen, så att vovvarna inte skulle få allt högre underlag för ett slutligt hopp över kanten. I morgon måste jag fortsätta, och jag kan inte göra allt på en dag. En hundkoja har jag rengjort, och det var minst två dm is på det taket...


Så blev jag inspirerad av FB-vännen Kjell som släckt julgransbelysningen utomhus, så då gjorde jag också det, och tog in tomten och snögubben som stått invid granen och lyst upp den vita snön. Dessa två köpte vi nog för 20 år sedan och kanske längre bort ändå. Konstigt nog så har de hållit under alla dessa år. Förra året bytte Smörhalvan ut glödlamporna till Ledlampor, och nu lyste de för mig som ett fint, men ändå mycket smärtsamt minne av min älskade, som behandlade dessa figurer väldigt varsamt. Vi talade ofta om, att det skulle bli spännande att se hur länge de skulle hålla...


Nästa slag var då jag öppnade muséets lilla skrift om Utdja, en liten by där det finns äldre och nyare byggnader, och varje år vid midsommartid är det dags för en sommargudstjänst där. Den är arangerad av Àjtte museivänner, och vi åker buss dit. Jag har i tidigare inlägg skrivit om dessa resor och den fina uppslutningen av människor till denna gudstjänst. Smörhalvan och jag var trogna besökare till evenemanget, och nu fanns vi och många andra med på bild i den lilla skriften. Den var från 2016.Tårarna kom forsande, och jag visste att vi aldrig mer skulle åka dit tillsammans. Förra året ställde vi in resan eftersom Smörhalvan var så sjuk och kraftlös på grund av den hatade cancern...

Minnen är fina, men så väldigt smärtsamma på samma gång, och åter ber jag er som läser detta, att vara rädda om varandra. Plötsligt kan er käraste bli bara ett minne...




Av Maj-Britt - 29 januari 2018 19:44

 

Det här motivet hittade jag på bron en dag, och det fick mig att se en fjäril, kanske ett tecken från någon..

Skjortorna är min rubrik i dag, och det beror på att jag började gå igenom och sortera ut Smörhalvans skjortor, och eftersom det just i dag är ett halvår sedan hans begravning, så kändes det extra tungt. För varje skjorta jag tog i min hand, så såg jag min älskade klädd i just den och den och den, och just då och då och då......


När jag kom till den som han bar på sin 60-årsdag, så minns jag förstås all glädje och tacksamhet till alla som besökte oss den dagen, men när kvällen kom så var det några som var väntade - men som aldrig kom. Då önskade jag att jag hade haft ett trollspö som jag kunde trolla hit dem. Jag sade ju då flera gånger till honom, att nu hade han sett vilka som var hans vänner, och då höll han med i mitt resonemang - men de borde ju ha kommit....Det gör så ont i mig ännu fast det snart gått ett år sedan den dagen. Barn och barnbarn var ju här i två dagar och det uppvägde en hel del.


Jag var ner på kyrkogården i dag, och batterierna i ljuset på Smörhalvans grav lyste fortfarande, men jag bytte till nya, så de ska lysa ett tag till. Den lilla granen som jag satte dit till jul tog jag med mig hem. Samma procedur gjorde jag på mina svärföräldrars gravar, och jag tänkte på samma fråga som jag haft i huvudet varje gång jag besökt denna plats. Varför tog ni honom ifrån mig? Jag hade ännu behövt ha honom i min närhet länge än!


Nu backar jag några dagar bakåt i veckan då jag började gå igenom gamla almanackor, och den första jag öppnade var från 2005. Varje anteckning som jag gjort det året minner om många händelser. Förutom alla noteringar om barnen och deras familjer då de kommit hit hem, så fanns det andra fina glimtar ur vårt liv. Då och då hade vi också varit till barnen för att umgås och ha trevligt. Den 9 mars hade Smörhalvan och en god vän åkt till Gällivare och hämtat hem den bil som jag döpte till Ebba, och som jag ännu har kvar. Det var Smörhalvans älsklingsbil, och den bil han ville åka i från gravkapellet ner till kyrkogården som han påpekat i min dröm natten före begravningsdagen.


Det året ledde jag en målarkurs i olja i Jokkmokk, och då jag hunnit åka iväg och påbörjat min kurs en kväll, så blev Smörhalvan utkallad till en eftersläckning av ett område som  tidagre hade bränts under dagen. Hjärtegrynet, då åtta år, ville följa med honom, vilket hon också fick. De hade haft trevligt, och Hjärtegrynet gjorde succé då hon pratade och kommenterade med sin morfar och alla andra som var där, i den bärbara radion. Hon tog allt på högsta allvar och meddelade om hon såg den minsta lilla rökpelare eller en eldslåga som börjat röra på sig. De var ju hela tiden på utkanten av det brända området, så det var ingen risk för någon olyckshändelse. Desutom fanns en helikopter tillgänglig som kunde utföra vattenbombning om det skulle nehövas.


Loppisar, jordgubbsplockning, fiske, vedhantering - det mesta gjorde vi medan  Hjärtegrynet var hos oss, och hon följde oss i vått och torrt. 

Dit hon däremot inte följde, var på hösten i september, då hon gick i skolan. Då skulle Smörhalvan längre uppåt landet för att sätta upp rågångsstolpar, Kiruna, halvvägs till Nikkaluokta, Kurravaara, Skaulo, Tjautjas, Lannavaara, Lainio, Karesuando, utanför Esrange och Saivomuotka. Jag följde med för att göra ett elevarbete som jag sedan dokumenterade med bilder och text. Många saker fick vi se, och många härliga samtal hade vi under dessa resor. Iland träffade vi på bekanta i långtradare, och de blev lika förvånade som vi för att mötas på en väg långt hemifrån Tårrajaur.


I hemmaskogarna gick vi många gånger, och då barn, barnbarn och hundar var med blev det outplånliga minnen. En gång gick vi ut då det var uppehåll i älgjakten. Då hittade Morra en älg som hon började skälla åt. Den andra hunden, Smurfan ackompanjerade flitigt innan de vände tillbaka till oss. Solen lyste över oss, och mot eftermiddagen blev det svalare och luften kändes krispig och klar. Nu är vovvarna änglahundar. och saknaden väller in i mitt hjärta.


På flera ställen hittade jag några korta ord om då svärfar kom på besök med sin vän Dagmar, och en gång bjöd han oss på renkok hemma hos sig, och då var Dagmar också med. De var så rara tillsammans, och såg ut att trivas bra ihop, men fast de umgicks ofta så var de alltid särbor. Vänskapen höll på ett speciellt sätt.


I detta inlägg har jag inte tagit med födelsedagar eller dödsfall fast sådana fanns också, men just detta som jag nämnt har ännu en gång fått mig att inse vilken underbar man jag har haft, som brydde sig om att ta mig med på det ena och det andra - och jag var snabb på att följa. På hans sista resa blev jag lämnad kvar bakom livets grindar, och såg honom resa mot ett okänt mål....


Av Maj-Britt - 21 januari 2018 09:18

 

Så blev det ännu en söndag utan min älskade Smörhalva. Dagarna rinner förbi, iblan går de fort och ibland segar de sig fram med Atlantens tårefloder från mina ögon. Jag har inte skrivit på min blogg lika ofta som jag gjorde i början av sommaren 2017. Sorgen och saknaden har inte avtagit, men jag kan inte skriva varje dag, om hur mycket jag gråter. Vad jag än gör, och vad jag än ser och hör, så påminner alltid något om honom som jag har förlorat, och då griper smärtans klor in i mitt inre och river upp alla känslorna igen.


Jag har oftast radion påslagen då jag går och pysslar med något inomhus, och när det då kommer en låt, som vi båda tyckte om, så är det jobbigt till tusen. Förra lördagen i Melodikrysset spelades Josh Groban med "You raise me up", och det var vår absoluta favorit, som vännen Erika också sjöng på Smörhalvans begravning. Den låten kände jag igen genast då jag hörde de första tonerna.


Idag var det dags för nya tårar då jag på Facebook fick ta del av "Rönnen från Ural". Jag hörde den låten för första gången med Arja Sajonmaa, och den blev också kär för oss. Arja har en speciell känsla i sin röst, och vi tyckte om de flesta av hennes låtar. Hon och Py Bäcman lyssnade vi ofta till via CD-skivorna. Ibland har jag varit inne på den tanken att spela dessa i några timmar, och låta tårarna rinna under tiden. Undrar om de skulle minska i antal? Då och då känns det som om jag måste få gråta obehindrat och under ett långt tag. Något har fastnat inom mig,  och jag vet inte om jag ska kalla det sorg, saknad, förtvivlan eller något annat.


Nu har ju alla börjat drabbas av marknadsfeber inför den kommande vintermarknaden, och det blir ännu en jobbig tilldragelse för mig. I flera dagar har jag tänkt på detta och minnets vågor har svept över mig och plockat fram guldkornen från allt vi gjorde. Ibland delade vi på oss, beroende på våra speciella intressen, men oftast var vi tillsammans.   Mötena var många, och på bilden ovan från 2014 samtalar Smörhalvan med en god vän, och jag var påpasslig med kameran. Nu blir det aldrig mer en sådan bild....



Av Maj-Britt - 12 januari 2018 18:54

 

I dag skulle min far ha fyllt 118 år om han fått vara kvar hos oss, men han finns ju i mitt minne, och allt som hände efteråt. Han ville med bestämdhet resa för att få återse min mor som vandrat före honom ett par år tidigare. När han kom tillbaka till Jokkmokk efter det sista besöket i Gällivare på sjukhuset där, så sade han, att dit ville han inte mer. När tiden var inne skulle han resa från sin fasta punkt på äldreboendet Kajtumgården. Han hade en mycket stor blomma på nattduksbordet, en så kallad "Svärmors tunga", och den tittade han på då och då, liksom för att kolla att han var på rätt plats. Jag hade suttit vid hans sida den sista dagen, och han frågade om han var på Kajtum. Då jag svarade ja, såg han så nöjd ut - ja, nästan glad. Jag åkte hem på kvällen och på natten fick han resa till min mor.


Ikväll på radion, var det någon som önskade att få höra Jokkmokks-Jocke, och hans GulliGullan. Då kom tankarna på de fina stunder vi hade för länge sedan då hans Hildur ännu fanns hos honom. Vi pratade ofta med varandra vi tre, och då Hildur blev sämre samtidigt som min mor - och i samma sjukdom - ja, då kramades Jocke och jag, och vi grät tillsammans över våra kära. Det hände till och med en gång på ICA i Jokkmokk, men vad brydde vi oss om andra människor i vår närhet då. Våra tankar var ju hos dessa två fantastiska kvinnor.Vi kunde ju nå dem fysiskt, men inte psykiskt. De enda gånger min mor reagerade på vad jag sade var, då jag talade hennes barndoms språk - Lulesamiska. Då vände hon sig mot mig och lyssnade, och jag sade alltid hur mycket jag älskade henne.


Många sorgsna möten har avlöst varandra i mitt liv, och skulle jag berätta om alla, så skulle ni som läser min blogg komma alldeles rödögda till era arbeten i morgon. Det värsta mötet var förstås, då min käre Smörhalva blev sjuk i sin cancer, och jag stod där så maktlös och handfallen. Ännu känner jag sorgen och smärtan, och jag frågar mig då och då, om jag kunde ha gjort något annat på ett annat sätt. Varför kunde jag inte hjälpa honom mer? Jag trodde heller inte att de sista timmarna i hans liv var de sista här hos oss. 

När Kito blev sjuk i liknande symptom som Smörhalvan haft, så förstod jag på en gång, att han skulle hämta sin lilla hund, och jag fick ännu en gång möta sorgen som tycktes stå på vakt utanför huset.


Mot andra människor i fysiska möten håller jag nog masken ganska bra, och jag tror att få anar hur mina känslor egentligen är. Ingen, som inte varit med om sådana händelser vet hur man fungerar. Ingen vet, förrän de själva ställs inför fakta.

Så ännu en gång vädjar jag till er: När ni har era närmaste i er närhet, så berätta för dem hur mycket ni älskar dem. I morgon kan det vara försent!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se