Senaste inläggen

Av Maj-Britt - 29 november 2020 09:02

 

En bild från 2014 får symbolisera mina funderingar i dag. Nu är det en tid som gör att saknaden av Smörhalvan trär fram allt starkare. Jag vet inte vilken gång i ordningen som jag tänker detta "Varför?"

Nå nu är det som det är och alla minnen omsvärmar mig dessa dagar. När lokalradion talade om "Novent", så kände jag det första knivsticket i hjärtat. Minnet berättade om alla förberedelser som Smörhavan och jag började syssla med i den andra halvan av november. Jag rycktes med av hans entusiasm med tomtar, renar, tre granar och allt annat som vi hade utomhus. Då märktes inte den månadens mörka tid. Inomhus var det som ett riktigt "julehus". Överallt satt och hängde tomtar, girlanger, kulor, små klockor, änglar och andra saker, och inte att förglömma de många julprydnader som barnen kom hem med från skolan. En lång tid tillbaka hade jag också börjat göra i ordning maten. Syltor, aladåber, köttbullar osv. Bakandet tog också sin tid.


Alla dessa fina minnen vällde över mig extra mycket den senaste veckan, bara med den skillnaden att nu är jag ensam med pysslandet som jag har bantat ner åtskilligt. När jag ser på ett foto av Smörhalvan, så tycker jag att han ser ledsen ut. Jag bestämde mig för att bara ta ner en av alla dessa tomtar, och igår fick jag syn på en annan, som jag inte tagit fram. Så klart så kände jag Smörhalvans vibbar då jag såg på denna tomte. På något vis, så hade den kommit fram, och mina tårar började rinna. Det var inte någon som jag glömt kvar från förra året, och därför kollade jag på den noga. Inte ett dammkorn fanns på den, så alltså var den nyligen placerad där jag fick se den....


En morgon tidigare i veckan satt Koljo på min stol i köket och väntade på att jag skulle klä på mig. Jag tog fram en av Smörhalvans tröjor, som jag stickat en gång och skulle ta på mig den. Tröjorna som jag sparat är guld värda då jag känner mig frusen, och vid det här tillfället så började Koljos nos att sniffa på den jag tagit fram. Trots att den har tvättats åtskilliga gånger sedan Smörhalvan försvann, så fanns det nog kvar ett stänk av honom. Koljos känsliga luktorgan berättade, och hans blick på mig sade allt."Det är ju husses tröja", och jag svarade honom, att jag vet, men nu är inte husse här, så då använder jag den istället.


Så blev det den första morgonen i advent, och jag berättar ljusens hisoria för dem som inte läst min blogg förut. Vi hade en speciell tradition vid ljuständandet, och då tände vi alla dem, allt eftersom adventssöndagarna kom. Flickorna hade en söndag var, liksom jag och Smörhalvan. I dag kom minnets vackra ögonblick då jag såg barnens strålande ögon, då de sade, att "i dag är det min tur". Nu är det ju den svåra pandemin, som ställer till problem, så jag får inte se de tindrande ögonen på barn och barnbarn, och jag hoppas innerligt att vi får uppleva ännu en advent och ännu en jul tillsammans - om det inte uppstår någon ny sjukdom som övertar världen..

Min ständiga påminnelse till er som läser detta är, att ni ska vara rädda om varandra, och tala om för dem som ni har nära och kära, hur mycket ni älskar dem.


Av Maj-Britt - 8 november 2020 06:59

 

I november infaller alltid Fars Dag, och då går mina tankar (och säkert många andras) bakåt i tiden och minnena kliver fram i rekordfart. I dag hamnade jag långt tillbaka, och såg en glimt av min farfar, som jag dessvärre inte har någon bild på. Sedan kom min far in, och mest minns jag tiden i Saltoluokta där jag växte upp som liten tjej. Jag förstod inte då vilka värdefulla kunskaper jag fick i mina händer, och senare i livet har jag tagit fram dem en efter en. Då har det handlat om vistelser i skog, mark och på sjöarna. Ett av mina barnbarn sade en gång : Du kan ju allt, mormor. Den gången tänkte jag inte på, att den kunskapen var ett arv från min far och min mor förstås.


Min morfar träffade jag aldrig, eftersom han hade lämnat denna existens innan jag var född, men jag har en enda bild av honom, och så alla berättelser som jag fick om honom av min mor. Där kom några andra kunskaper in i bilden, så dem har jag omedvetet använt mig av, och nu i skrivande stund, så inser jag att allt lagras någonstans för att sedan plockas fram vid behov.


Min svärfar var också en far att minnas. Tårtan på bilden gjorde jag till honom på en annan Fars Dag. När minnets kvarnar malar på, så kommer gamla steg fram om hans kunskaper. Det är helt fantastiskt hur mycket jag lärt mig om det ena och det andra.


Så kommer det svåraste av alla minnen fram, och då handlar det om Smörhalvan och alla Fars Dagar vi firade. Det känns också så underbart att minnas en hel del jag lärde mig av honom och hur viktigt det var att allt utfördes med största noggrannhet. Nu har det gått drygt tre år sedan han lämnade oss, och jag är så stolt, då jag ibland får beröm över något jag gjort bra. Då har det varit och är så lätt att säga: Det har jag lärt mig av Smörhalvan.


Nu skickar jag de varmaste Grattishälsningar till er alla som gått över Regnbågsbron, och till er alla fäder som ännu finns i denna eistens. Jag kan inte krama om någon av er, men jag hoppas att mina tankar når fram till er var ni än är.

Av Maj-Britt - 29 oktober 2020 21:44

 

När vi nu närmar oss den helg som bjuder in de flesta människor att tända ljus på de bortgångnas gravar, flyger mina tankar runt i universum. Precis i dag, den 29 oktober, är det tre år och tre månader sedan vi samlades i kyrkan för Smörhalvans begravning. När jag öppnade facebook tidigare kom en bild av Jerry Willians fram. Han var en av våra favoriter, och låten "Did I tell you that I love you" sjöng vi ofta för varandra då vi hörde den på radion. Jag tänkte, att det gjorde vi verkligen - sade att vi älskade varandra, och det är ett bra minne. Ibland hör jag någon som säger "varför sade jag inte det", men i min värld är jag lugn för de gånger vi sade sådant till varandra. Det var minst en gång varje dag. Nu skulle jag verkligen ha behövt att prata med honom, och känner mig extra sorgsen då jag ser, och hör de par som ännu har varandra.


Minnen av andra nära och kära flyger som svanar före höstens avresa, och i dag har jag tänkt mycket på en mycket kär vän, som fanns i byn, och hon fick mig alltid att känna mig välkommen, och våra möten räckte i flera timmar ibland. Hon kom med många goda råd till mig, och jag som saknade min mor som också rest iväg för många år sedan, tog till mig det bästa som vännen sade....

En annan vän, som jag kunde ha varit mor till blev också en bästa vän, fast på ett annat plan. Man kan inte alltid vädra samma funderingar med olika personer. Alla är mycket saknade och jag sänder de varmaste tankar till dem var de än är.


Det är ganska underligt hur tankarna kan vandra från olika platser i världen, och får mig att minnas speciella personer. Banden knyts över generationsgränserna, och de finns kvar även om personerna har rest eller ännu finns i någon annan världsdel.


Barn, barnbarn, föräldrar, svärföräldrar, syskon, nära anhöriga och de kära djuren, kan jag inte längre nå eftersom de gått över Regnbågsbron. I minnet står de framför mig, men jag får ingen fysisk kontakt med dem längre. I Coronatider som det är nu, kan jag känna en stilla glädje att de slapp uppleva denna mara som hänger över oss. Vi vet inte när, eller vem i vår närhet kan sprida smittan vidare.


Som vanligt går tankarna tillbaka till Smörhalvan och nu gäller det älgjakten. Det handlar om fri avskjutning, och jag undrar så vad han skulle ha tyckt om detta. Eller egentligen inte. Han skulle inte ha tyckt om detta påhitt av skogsbolagen. De skyller ju på många älgskador av skogen, men i den takt som avverkningarna sker, så finns snart ingen skog kvar, utan bara rester som lämnas utan någon förskönande åtgärd.


Bilden är från begravningsgudstjänsten 29 juli 2017, och det är en av döttrarna som tog bilden. Var rädda om varandra, och ta inga onödiga risker om ni måste umgås med andra. Varken jag eller ni vet vem dessa andra varit i kontakt med....




Av Maj-Britt - 11 oktober 2020 07:59

 

Denna morgonbild från 6 oktober 2016 får inleda mitt inlägg om veckan som passerat, och minnen har rullat fram och tillbaka på mitt pärlhalsband av ledsamma och vackra minnen från tidigare år. Så i dessa Coronatider minns jag extra intensivt om vad som har varit, och det kommer aldrig att bli som förr även om våra kroppar fylls av vacciner som vi ännu inte vet något om.

Veckan började med en sorgsen tanke på vännen Nisse, som hade födelsedag just detta datum, och pärlorna berättade om glada skratt, middagar och pimpelturer samt upplevelser tillsammans med vårt gemensamma barnbarn. Historierna vällde in över mig, och ibland tänkte jag säga "minns du den gången" till Smörhalvan. Så rycktes jag tillbaka till nuet. Ingen av dem finns längre kvar i min närhet, så jag kan krama dem riktigt mycket och minnas alla dessa fina stunder som vi hade.

På tisdagen kom nästa tunga minne. Min kära mor skulle ha fyllt 114 år den dagen, och på bilden som jag lade ut i ett tidigare inlägg sitter vår familj tillsammans i en solig backe utanför huset i Saltoluokta där jag tillbringade mina första barnaår. Dessa år var väldigt trygga för mig, innan jag uppnådde skolåldern. Där lades också grunden för överlevnad, eftersom min mor visste massor om vad man kunde äta förutom kött, fisk och fågel. Jag begrep väl inte allt då, men nu senare i livet så har minnena stigit upp till ytan, och den nya vågen om ekologisk mat från naturen, är alltså inget nytt för mig. I allt annat fick jag vara med och hjälpa till på det jag klarade av. Jag lärde mig bland annat att ro, och hur man skulle göra för att vända båten på ett visst sätt. Nätläggning och därefetr all hantering blev något som jag har haft nytta av senare i livet. Vedhanteringen var ett måste, och det håller jag på med ännu fast nu får jag hem färdiga klabbar som jag travar upp och använder. Jag brukar tänka på hur min far sågade ner träd för hand, och när han hade fått hem stockarna med hjälp av häst så var det dags att såga itu dem och sedan klyva dem med en yxa. Tänk om alla dessa moderna maskiner funnits då! 


Onsdag - då var det en tung dag, och tre år sedan vi gravsatte Smörhalvans urna till vila, på den plats där han själv hade valt året innan han reste över Regnbågsbron. Jag minns mina rysningar då han talade om det, och jag sade, att han inte skulle säga så där! Han var påstridig, och jag sade att jag skulle komma ihåg det. Nu efteråt har jag många gånger funderat över om han innerst inne visste vad som skulle hända, fast han var fullt frisk då.

2016, den hösten var vi ute och lade nät en kväll. Sjön låg, som nu, som en spegel medan solen sakta sjönk mot horisonten. Då gick mina minnen tillbaka till barndomens Saltoluokta då jag lärde mig ro, och lägga nät. Då jag kom till den här byn och visade stort intresse för nätfiske, så var svärfar mycket imponerad över mitt handlag. Jag tyckte inte det var konstigt. Allt fanns ju i hjärteroten. Saknaden och sorgen över alla som gått över till en annan värld kom för mig då det året. Inte trodde jag att jag skulle vara ensam och utan fiskesällskap nästa år. Bilden nedan är från den underbara kvällen då vi åkte hem efter nätläggningen. Det var så magiskt vackert, så jag kände, att jag kunde ha åkt omkring på sjön tills mörkret föll.

 

Torsdag, fredag och lördag gick också i saknadens tecken, och jag har gång på gång frågat varför detta hände, som ryckte undan marken för mig. Tiden efteråt känns nu, som om jag befann mig i en sorts dvala, och nu är det som att jag fått ordning på tankeverksamheten, och mer och mer upptäckt hur lite jag kan, och hur mycket Smörhalvan betydde för mig. Vi var ju två, och för det mesta tillsammans då jobb och annat skilde oss åt tillfälligt Allt gick så bra och vi kompletterade varandra vad det än gällde. 

Nu idag har han namnsdag, och då väller tsunamin av minnen över mig extra mycket. Hur kan Gud - eller vad man kan kalla denna makt - vara så grym att han splittrar ett par som levt så tätt ihop, och delat intressen och tankar tillsammans? Vi hade samma sorts humor, och såg naturen på samma sätt. Igår var jag ute med Koljo, och vi njöt förstås av promenaden, och sedan de timmar som jag satt i solskenet medan min fyrbente vän utforskade omgivningen. Där gick Smörhalvan, och där var vi båda, och där och där och där.....

Jag gjorde alltid något gott till honom då han hade bemärkelsedagar, och den här tårtbilden får avsluta mitt inlägg idag. Eftersom han hade syslat med att blåsa bort löv från sin arbetsplats, så fixade jag till denna. Löven är gjorda av sockerpasta.

 

Så var rädda om varandra, ni därute. Om ni inte kan dela hens intressen, så låt denne få ägna sig åt sitt. Hen kommer alltid tillbaka till er, nöjda efter sitt verk. Krama varandra vilka ni än är. Lever ni i samma hushåll så spelar inte Coronan någon roll, och om ni måste befinna er i karantän, så ta fram de vackraste minnen ni har och tala om dem med varandra. Timglaset rinner fort ibland, och innan ni vet ordet av så är en av era kära bara ett minne.

Av Maj-Britt - 6 oktober 2020 19:40

 

Dagens datum , 6 oktober 1906, föddes min mor, Anna -Kajsa Kuojok, och bilden är tagen 11 juli 1952 i Saltoluokta där jag tillbringade mina första elva år i livet. Det var min födelsedag, och någon tog bilden då jag var finklädd med puffärmar och ett paket i famnen. Bakom mig sitter min far, Hjalmar som håller i vår schäfer som hette Lord. Min mor var oftast upptagen med samiska handarbeten, och här väver hon något vackert i sin bandgrind. Jag minns, att så fort hon hade en ledig stund så sydde hon på något, vävde - som här på bilden eller stickade. Det blev många fina arbeten hon gjorde, och jag minns att jag en gång fick en kofta med renar på, som hon hade komponerat själv. Tyvärr har jag den inte kvar, och i dag hade jag vårdat den ömt. Däremot finns i min ägo ett par vita lappskor som hon sydde, och de är fortfarande felfria eftersom jag varit rädd om dem och bara använt dem vid speciella tillfällen.


Så här i Coronatider, talas det mycket om återanvändande, och även om hur man tar vara på maten som naturen ger på ett eller annat sätt. Enligt min mor skulle allt, precis allt tas tillvara av både kött och fisk, och jag försöker gå i hennes fotspår framför allt då det gäller något i matväg. Ja, det finns så mycket att berätta, och minnas. Jag skickar dig de varmaste Grattiskramar till dig kära mor, var du än är.

Av Maj-Britt - 25 augusti 2020 06:57

 

Denna bild från 2014 visar ett av våra barnbarn som matar grannens renkalvar, som fick växa till stora renar. Det fick inte den lilla kalven, som vi har sett bilder av på sociala medier, och den föll offer för helt sjuka människor. Jag grät när jag såg bilden, och många med mig har reagerat kraftigt mot detta hemska dåd. Den fick mig att skriva en dikt som jag kallar "Renkalven"

En liten renkalv som inget visste

mötte Stalo och hans följe under leken

Vajan sprang undan en bit

och hennes hjärta grät

när hon såg Stalo ta 

hennes barn och dra skinnet

av hennes lilla kropp

Efter att Stalo försvunnit

vågade vajan fram till sitt barn

Kalvens ögon var brustna

av en outsäglig smärta

Vajan lyfte sin mule mot skyn

Gud du som skapat oss alla

Hur kunde du låta detta ske

mot en försvarslös liten varelse

Säg mig - du som vet

Vad skulle jag ha gjort

Mot så starka fiender

*********************

Då och då hör man någon säga, att djur har inga känslor, men hur vet de detta? I det här fallet, så har vajan beskyddat sin kalv och älskat den från födseln. Hon har klarat den från örnar och andra rovdjur, men mot den hårda människan gick det inte längre. Man hör också uttrycket "det var ju bara en katt/hund", men jag hävdar bestämt att alla djur har känslor. Många gånger har jag sett på renarnas kloka, milda ögon, att där finns ingen ondska......

Av Maj-Britt - 30 juli 2020 14:09

 

 I dag var jag på hjortronmyren som Smörhalvan upptäckte en gång, och där har jag plockat dessa guldröda skapelser i många år. Förut var vi ju båda två som plockade och då fyllde vi lätt våra hinkar. Dagens tur gjorde mig alldeles yr på grund av åsynen av hjortroguldet. Jag tyckte att jag tagit det mesta, men då jag vände mig om var det lika många kvar, så då blev det att gå ett varv till och ett till och ett till. I en paus tog jag en sekvens på Instagram, men där syntes inga bär, och ändå var det stora mängder. Jag tog också en bild med kameran och där kan man se något bär om man tittar noga. Suck! Undrar vad jag gjorde för fel?

Det kanske var Smörhalvan som inte tyckte att jag skulle visa allt detta vackra. Han borde ha varit med nu när det finns enorma mängder att ta ur. Förresten så är det många som tar fina bilder har jag sett, så ni kan titta på dem istället för denna. 


Igår regnade det med och stundvis var det många skyfall. Så var det detta datum 2017, då vi hade begravningsgudstjänst för Smörhalvan, så det minnet klev fram med full styrka på grund av regnet. Jag var ändå ner på kyrkogården med rosor till min älskade. Blåklockorna som han tyckte så mycket om har börjat på sin andra blomning nu och det kändes så bra att se dem. Jag minns, att han väjde för dessa blommor när han klippte gräset här hemma på gården. De skulle få vara kvar, och från platsen jag tog en planta förra året har nya börjat komma.


Tankarna snurrar som alltid, och det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom, och ibland blir jag så avis då jag hör dem som berättar, att jag och xx var dit och dit och dit osv. Jag tycker att det bara är par runt omkring mig, med några få undantag. Nej, jag missunnar ingen av paren att ha varandra, men varför måste han resa iväg i så unga år? Han hade så många planer på dels vad han skulle göra, och dels vad vi tillsammans skulle göra, vart vi skulle åka och titta på något intressant. Det känns så orättvist att han skulle tas ifrån oss. Jag menar inte att den eller den skulle ha fått fara istället, utan jag tycker bara det är orättvist. Trodde aldrig att jag skulle sakna diskussioner av män om älgjakt eller annan sorts jakt, men det gör jag! Visst kan någon väninna prata lite löst om det, men det känns inte som samma engagemang då jag hörde på Smörhalvan med jaktlaget eller något annan. För mig blir det som en sorts nyhetstorka hur konstigt det än låter. 


Ibland har jag lust att "fara till byn" och äta någonstans, men då tvekar jag. Jag är ju ensam. När det ändå händer brukar jag kidnappa brorsdottern för ett lunchsällskap, men det är ändå en milsvid skillnad att sitta där med henne, än att sitta och se på min käre Smörhalva och ventilera tillvaron på vårt sätt. Och så flyger tanken till allt han kunde och fixade. Nu är det mest den käre sonen som får rycka in, och så länge han vill och kan är det ju toppenbra. Coronan har ju ställt till det, så jag har inte träffat flickorna och barnbarnen sedan början av året. Det skulle ju bli påskfirande med fiske på isen, men det blev inget där heller som vi tänkt och hoppats på.

Men hur som helst har jag ju mannen i mitt liv numera, Koljo, hos mig, och någon annan blir det aldrig, trots en del konstiga förslag. När jag hade det så bra med Smörhalvan, finns inte en tanke på en ny mänsklig varelse (man).


Så ännu en gång fortsätter jag att tjata på er som läser detta. Var rädd om den partner ni har och säg hur mycket ni uppskattar allt vad hen gör. 

Gårdagens bild är från kyrkogården då jag var dit med rosorna. Svärfar fick också några på sin grav, där växtligheten inte varit på min sida i sommar.

 

Av Maj-Britt - 5 juli 2020 15:26

 

Vi människor har olika metoder för terapi, och alla tycker att just den de har, är den rätta. Jag säger just nu, att min tillverkning av kåldolmar i dag kändes bra för mig. Igår var det tre år sedan Smörhalvan lämnade oss, men då klarade jag inte av att skriva något. Det började på kvällen innan då minnets bank öppnade sig och berättade om den dagen samma år. Jag upplevde smärtan att se min älskade ligga på golvet och dottern som sade att hon ringt efter ambulansen. Jag var ute med hundarna då och såg aldrig förloppet. Han var vid medvetande då och sade vad vi skulle ta med för saker som han trodde att han skulle behöva, så vi gjorde det, men jag var i chocktillstånd innan ambulansen kom. När vi kom fram till Hälsocentralen i Jokkmokk  blev han inte längre kontaktbar. Jag ringde sonen och yngsta dottern som var hemma hos oss med barnbarnet, så de kom. Dottern och barnbarnet fick hjälp av goda vänner, och tack än en gång Jessy och Danne, för att ni var där i flera timmar. 


När vi då kom in på salen var det dags att kontakta nästa dotter och barnbarnet. De kom förstås, men strax innan hade livet lämnat vår älskade när timmarna gått över till en ny dag.


I år kände jag inte igen mig själv. Tårarna rann mest hela tiden, och orden "Aldrig mer" dånade i mitt huvud. Jag var ute och gick med Koljo på den väg vi brukade gå då Smörhalvan ännu fanns med oss, och då kände jag också detta "Aldrig mer", så ska vi gå här tillsammans och titta på naturens växlingar. Jag såg nu på allt vi passerade och nästan varje steg bar på minnen, men det var som om mitt hjärta var någon annanstans. Kanske beror det också på det här med Coronapandemin. Förra året var barn och barnbarn här och då gick det mycket bättre att passera detta datum. När vi kom hem igen försökte Koljo trösta mig. Han var runt omkring mig hela tiden, och när vi äntligen lade oss för natten var hans huvud nära mitt. I hans kloka ögon såg jag att han förstod min saknad och min smärta, och medan jag smekte honom somnade vi båda två. 


I dag känns det något bättre, men så steg minnet av min lillebror fram. Nu är det ett och ett halvt år sedan som även han reste iväg. Han hade också likadan cancer som min käre, så därför gör detta så ont. På hösten innan han då blev sjuk var han hit ganska många gånger och pratade en hel del. Jag minns att jag funderade över hans många besök, men nu, när jag sitter med ett så kallat facit i hand förstår jag varför.


Kåldolmarna undrar ni nog över, och sådan gör jag ibland. Smörhalvan älskade dessa, och jag kommer ihåg hans glada uppsyn då han kom hem från jobbet och kände doften redan i hallen. Som mest åt han fyra stycken på en gång, och det var ett bra betyg för min matlagning. Den här gången blev det 17 stycken, som jag nu ska lägga portionsvis i frysen. Nu har jag också provat på att lägga kålhuvudet att frysas innan tillagningen, för att förkorta tiden, och det visade sig vara ett suveränt bra knep. Kålen höll ihop på ett mycket bättre sätt än om man kokar den, så det kommer jag att göra fler gånger. 


Terapin då? Ja, medan dolmarna puttrade i stekpannan kom jag ihåg att titta i min gamla kokbok, som jag fick i början på 1960-talet då jag gick en så kallad Husmodersskola. Vi hade väldigt trevligt, och hade en bra lärarinna. Tyvärr har jag glömt hennes namn och råkade vara sjuk då skolfotot togs, så jag minns inte heller vad jag hade för skolkamrater då. Jag bläddrade nu i boken och kom ihåg en del av de rätter som vi lagade då, och vilka jag gjort efteråt. Många, många har jag aldrig brytt mig om att laga, men det har ändå gått bra med rätter av renkött, fisk och älg. Tror att det var på vårterminen, som folk kunde ringa och beställa mat och bakverk, så var och en hade sina som vi var bra på. För min del var det oxrullader och mazariner. Smörhalvan var duktig på matlagning också, och han lärde mIg en hel del som vandrade genom mitt huvud. Det jag minns klarast just nu är, att han vann en tävling vi hade i Tårrajaur, där det gällde att baka en Tårta. Juryn var helt ovetande vem som gjort vad, och jag minns att det nog var svärfar som var stoltast den gången.


När dessa minnen och tankar passerat, så orkade jag att skriva detta inlägg, och bilden ovan, är från dagens kåldolmstillverkning. Jag känner ändå, att jag kommer att vara sparsam med Faebookinläggen framöver. I mitt tycke så försämrades sidorna efter uppdateringarna. Som jag också ser det, så finns det mycket annat som är viktigare än att alltid hänga med i sociala medier. Ännu en gång ber jag er att uppskatta er partner medan denne finns med er. Livets timglas rinner fortare än vad vi tror.v

Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards