Senaste inläggen

Av Maj-Britt - 29 april 2018 09:45

 

För ett år sedan var det en ljuvlig dag på isen. Barn och barnbarn och deras hund förgyllde tiden hos oss. Då anade jag inte, att jag nu skulle minnas dessa siffror, 29, på ett helt annat sätt. I dag är det nio månader sedan vi samlades i Jokkmokks kyrka för att ta ett sista farväl av vår älskade Smörhalva, och saknadens vingar sveper sina vindar runt och inom mig.

Det gör inte alltid lika smärtsamt ont, som det gjorde då, men ibland kommer tårarna forsande utan anledning än en förflugen tanke som gått igenom den mask som jag bär på mig. En mask som utstrålar glädje och gott humör, men då jag är ensam faller masken platt till marken. 


Igår bar jag masken då vi hade Loppis i Älvgården, och när jag kom hem kom tårarna. Jag tänkte på alla loppisar vi varit på tillsammans, och vilka fynd vi har gjort genom åren. Vi hade olika områden där vi visste vad som var bra köp, eller kanske mindre bra, men om det var något vi behövde så hamnade det hos oss. Nu blir det nya loppistillfällen från min sida sett, och det som då var fynd hos oss, är inte längre det. Jag behöver inte allt då jag är ensam, och det är som det är när värderingarna ändras. Varje pryl bär sina egna minnen - den köpte Smörhalvan för att han gillade den och den och den..Nu tar andra händer i dessa saker, och visst gör det ont, men jag vet ju att Smörhalvan har ingen användning för dem, aldrig mer...


Jag kan ju inte spara allt som bär minnen av Smörhalvan. De platser vi köpte allt ifrån, dem minns bara jag nu, och hur det kom sig, vad vi gjorde mer, och vilka vi talade med. Barn och barnbarn har ingen behållning av detta när jag en gång är borta, så därför kan jag "loppa iväg" det ena och andra. Det blir nog en hel del som de slipper köra bort ändå....

ANNONS
Av Maj-Britt - 23 april 2018 07:01

I dag står det Georg i almanacken, och så hette Smörhalvan i andra namn. Svärfar berättade en gång, att då han kom till världem, så skulle han inte heta något som då fanns i släktem, och så blev det. Detta namn tänkte vi sällan på, men det fanns ju, och varje gång namnsdagar inföll (och födelsedagar också), så blev det ett extra Grattis och en extra god middag. Det var inte bara sådana gånger som jag ordnade till något gott, utan vilken dag som helst. Jag kunde laga renfilé en måndag eller en tjälknöl på torsdag. För säkerhets skull brukade Smörhalvan titta undrande på mig och fråga vad vi firade..Nu följer jag denna tradition för mig själv ibland, och då går tankarna sina egna vägar...


Sedan Smörhalvan lämnade oss, så har minnen om vad han kunde och gjorde, orsakat tåreflöden hos mig. I dag hade jag behövt honom. Jag gick ner till kåtan för att hänga upp kött till rökning, och upptäckte att jag hade svårt att nå till spikarna som finns där på stängerna. Det var så lätt då Smörhalvan fanns. Han var ju i lämplig längd, och det var inga problem med att få köttet på plats. Jag tänkte på hur det var förra våren, den sista då jag hade hans hjälp att tillgå. Tårarna rann som den värsta översvämning, och inte visste jag då hur jobbigt det skulle bli för mig ett år senare. Det är ännu ett minne som svider i mitt hjärta.

Sedan köttet är färdigrökt ska det hängas upp i torkburen som Smörhalvan gjorde, och jag minns förstås hur jag höll i myggnätet som skulle runt ramen till den blivande buren, medan han satte fast det. Den blev helt perfekt, och nu kommer den till användning för tredje året i rad, men det första utan honom...

ANNONS
Av Maj-Britt - 21 april 2018 19:18

 

Nu har jag tagit mig samman, så jag kan skriva några rader om en mycket kär kusin, John Kuoljok. Han reste iväg väldigt snabbt och oväntat som chockade hela släkten och alla andra som kände honom. Igår var jag på hans begravning i Jokkmokks kyrka, och vi var många som tog ett sista avsked av den store Sirgessonen. Jag lyssnade på alla tal som framfördes, och jag undrade hur många som sade de fina orden till honom, då han fanns hos oss. 

Det har skrivits mycket om honom, och alla hans uppdrag där hans klara stämma hördes, så jag ska inte skriva om sådana, och de finns att läsa på Internet för den som inte kände honom.


Nej, jag ska skriva om vad han betydde för mig, och hans stora empati för dem som hade det svårt. Alltid, alltid hälsade han glatt då vi möttes någonstans, och då undrade han förstås hur jag mådde. Hans röst som lät som ett mindre åskmuller, då han sade."Tjänare", och så kom det en hel del annat efter detta.

Han var ju jämnårig med Smörhalvan, och funderade över hur jag klarade av livet, och nu är han själv på andra sidan regnbågsbron, och de två årsbarnen har säkert träffats.


Jag upplevde John som en mycket speciell person, och då han kom hit till mig gick timmarna väldigt fort allt eftersom vi pratade om allt möjligt - och omöjligt. Han skulle hjälpa mig med ett problem som jag har, men nu blir inte det av. Säkert så gjorde han samma sak med många andra, och alltid var han beredd att erbjuda sina resurser. Han sade en gång: Vi är Kuoljok, vi är starka! I mitt minne hör jag just de orden som väldigt stora och starka som hans röst.


Nu känner jag att hans stämma för alltid har tystnat, men jag tror ändå att vi kan höra den inom oss, och mellan fjällsidorna om vi lyssnar.


Jag vill nu be er, att framför allt vara rädda om varandra, och säga att ni älskar dem. Till dem som ni tycker har gjort något bra - så säg det till dem också. Kom osökt att tänka på Alf Robertssons låt, och några ord ur den: "Kom till mig med dina blommor mens jag lever".  Nog fick väl både John och Smörhalvan höra uppskattande ord, som sades till dem, men säg mer till dem som gör eller säger något bra. Det behöver inte vara något stort, utan också för små bra saker, och muntliga rosor gör mycket, och uppskattas säkert.


Mina varmaste tankar går nu förstås till Johns familj, som nu får leva med alla minnen. Tack för att jag fick dela gårdagen med er, fast det kändes både jobbigt och tungt för mig också.

Bilden är från ett framträdande på Àjtte museum i Jokkmokk.




Av Maj-Britt - 17 april 2018 20:03

 

Det blå spåret är en av mina favoritslingo då det gäller tolkning. Allt finns. Skog, myrar och vatten. Snitseln på bilden har Smörhalvan satt dit, och saknaden hugger tag i mig då jag ser sådana. Jag har sagt det förut och säger det igen - det att minnen kan man inte radera, och nu när jag ser bilden på nytt, så fylls mina ögon av tårar.


Här har vi kommit till älven, och där kan jag bli stående och bara titta på vattnet som sakta rinner förbi.

 

Plötsligt fick Koljo höra en råtta under snötäcket. Djurens hörsel är enorm, och jag fick dra lite extra i kopplet för att få honom därifrån.

 

Vi stannade till vid Dammudden, där vi suttit i många år tidigare, men aldrig har det varit så mycket snö som det är nu. Det kanske är bra för mina sorgsna tankar - det, att det inte ser likadant ut som förra året då vi kunde gå var som helst på sjön. Längst bort i bilden syns taken i Näsberg.

 

Igår, då vi for hem kom jag i gnällstadiet. Någon hade kört över det pistade spåret och med skotern grävt djupa kanaler tvärs över. Måste man verkligen köra fram och tillbaka? Jag tror ju inte att det är vuxna människor som gör detta, och mina tankar i dag, då jag upptäckte nya ställen, var, att jag hoppas att dessa "duktiga" skoterförare en dag blir gamla och inte längre skoterburna. Hoppas också att det då finns nya ungdomar som förstör för dem. Det är skamligt med denna förstörelse, och jag lider med Tobbe, Uffe och Rolle som har knogat för att få till fina spår för alla att använda. Smörhalvan retade sig på likadana skotermarodörer förra året, och då var det han och även Johnny, som försökte dra spårsladden gång på gång. Ska man nu gräva och demonstrera hur höga kammar man har på skotrarna, så kan man väl ändå köra längre ut, och låta oss andra gå, tolka eller åka skidor på det pistade spåret. Så här kan det se ut..

 

   

När vi kom till Damudden i dag var Koljo trött. Hundar kan inta konstiga sovställningar som här.

 

Men då kom Lavskrikan.

 

Sade du något om buffé?

 

Dammuddens restaurang har öppnat. Kom hit!

 

Jaha, då är det bara att frossa...

 

Minnet kom svepande då Gullhöna var en liten tjej. Hon matade Lavskrikorna så de var så tama och satte sig på Smörhalvan ibland. Det tyckte hon var mycket roligt. Hon kunde hålla på i flera timmar och portionera ut bullar och annat som vi hade med oss. Då hade jag inte den minsta tanke, att jag en gång skulle sitta här alltför ensam och tänka på flydda tider. Ännu en gång ber jag er, att vara rädda om varandra och säg till er partner att ni älskar honom/henne. När livet är som bäst, som det är här i norr under denna årstid, har man så lätt att glömma att man har en kär vän vid sin sida, som kanske inte finns med nästa år...

Av Maj-Britt - 12 april 2018 14:33

 

Den här vägen genom skogen har jag åkt tidigare i år, men då hade jag sällskap. I dag var det bara jag och Koljo som for iväg.Det kändes i hjärteroten redan i början då vi startade vår färd, och jag såg kartan som Smörhalvan satt fast vid en korsning där spåren delade sig. Jag tänkte på, att då jag senast for denna väg vid samma tid förra året - ja, då fanns ännu Smörhalvan i mitt liv, och att det skulle förändras hade jag ingen aning om.

Då tyckte jag att världen var underbar och njöt av naturens skönhet. Visst var det vackert i dag också, men känslan var inte alls densamma som för ett år sedan. Jag undrar hur länge mitt härta ska orka när smärtans saknad gnager inuti mig. I morgonradion hörde jag låten om Gröna små äpplen, och då forsade minnets tårar när Barbro Hörberg sjöng om kyssen innan han for på jobbet. Precis så var det för mig, och vidare så sjöng hon om att hon ringde ibland till hans jobb - och det kunde ha varit mina egna ord.


I den stämningen selade jag på Koljo och så for vi.

Här pausade vi då jag skulle rätta till kopplen till selen och stödlinan.

 

Tankarna vandrade som osaliga andar, allt eftersom vi for fram, och på ett ställe kom jag ihåg en gång då vi hade gett oss ut, och plötsligt blev det klibbföre under sparkens plastmedar. Det klibbade och klibbade och till sist fick jag ringa efter Smörhalvan som kom med skoter och kälke och tog hem oss. Vem skulle hjälpa oss nu om sådant skulle inträffa? Jag behöver honom så mycket, och aldrig mer kan han hjälpa mig vad det än är...


Här har min vän hittat något spännande att undersöka.

 

När vi kom närmare älgtornet så är det mycket vinter kvar. En stor snöklimp sitter på pass där skytten brukar vara, och hundkojan syns inte alls under snötäcket. Jag undrar ibland hur de pass ser ut, som Smörhalvan gjorde i ordning på vårt jaktområde..

 

Smörhalvan hade satt upp snitslar längs med detta spår som nu går under benämningen "Blå spåret", och för varje snitsel vi passerade rann tårarna i ett. Jag tog det som en hälsning från min käre som gjorde detta förra året, och i mina tankar så smekte jag varje snitsel som han knytit dit. Han gjorde det så vi skulle veta var spåret gick även om det snöat över. I början av säsongen är det också bra. Det är bara att följa det blå spåret.

 

När vi kom närmare älven och passerade platsen där vännen Rolle hade sin kåta förra säsongen var det färdigt igen. Minnet av hur jag och Smörhalvan hjälpte Rolle att plocka ner den och köra hem kåtaduken och annat steg fram. Senare under den våren då det blev barmark skulle de gå längs med älven och leta upp en bättre kåtaplats, men med facit i handen, så vet jag att det aldrig blev av..


Här har Koljo fått syn på något. Det är vårt stationära svanpar som kommit, men den ensamme som brukar vara med dem syntes inte till. Att få syn på svanarna var ett av dagens positiva ögonblick, och hur det än är, hur ledsen och sorgsen jag är, så försöker jag utanför dessa känslor, att hitta ett stänk av något som får mig att växla tänkandet. I alla fall under ett ögonblick eller två.

 

Svanarna var inte alls rädda för oss. Ibland simmade de närmare precis osm om de ville visa upp sig. Solen i älvens glittrande vatten gjorde sitt till att ge mig vackra ögonblick mitt i sorgen.

 

 

 

Jag styrde ekipaget vidare, och så kom vi ut på sjön. Eldplatsen vid Dammudden har någon skottat fram, och jag tror mig veta vem. Än är det långt till solbacken framför den. Så här ser den ut i dag.

 

Därifrån har jag också minnen som tränger sig på, och det känns skönt att ingen ser mina tårar. Ingen syntes heller till på isen idag. Spåret hemåt var så fint sladdat, och Koljo travade på för att stanna till då och då när en spännande doft nådde hans nos. Efter diverse avvikningar på andra spår så hade vi varit ute i nästan fyra timmar. Då känner jag mig väl till mods både fysiskt och psykiskt, även om det känns tungt i hjärtat...


Av Maj-Britt - 4 april 2018 07:23

 

I dag är det nio månader sedan min älskade Smörhalva lämnade mig till ett liv i ensamhet. På bilden gosar han med änglahunden Morra, och jag hoppas att de har funnit varandra igen.


Nio månader i ensamhet, och då är det nog någon som reagerar. Jadå, barn, barnbarn, släkringar och goda vänner finns runt omkring mig, men i mitt hjärta är jag så väldigt ensam, så ibland känns det som om det skulle brista. Dagar och månader har passerat utan att jag tänkt på detta, och det där att tiden läker alla sår - det existerar inte för mig. Jag försöker prata och jobba med det jag kan, fast själen fäller tårar som Niagara. Då är det skönt att  kunna vara ensam och gråta utan att någon säger att det går över...


Igår blev det ännu värre då Lill-Babs dansade iväg över regnbågsbron, också i sviterna av cancer. Hon var en av de artister som vi båda tyckte om, och ett par ord kom framför mig just i detta ögonblick. Det var från en av hennes låtar, och nu stämmer de alltför väl in "Älskade ängel"...


Igår reste också en av mina kära släktingar samma väg, och mina tankar går förstås närmast till den drabbade familjen. Att förlora sin livskamrat gör att man psykiskt tappar fotfästet, men man kan konstigt nog fungera fysiskt i och med att man kan röra sig - även om det blir som en marionett...


Sorgen förenar människorna och jag sänder kramar av tröst till er alla..

Av Maj-Britt - 27 mars 2018 19:50

 

Denna bild är från 2016, och med den vill jag önska er ute i cyberrymden - en riktig Glad Påsk. I år är det nu den första påsken utan min Smörhalva, och de svidande minnena tränger sig allt närmare. Nu blev det ju ännu värre då Jerry Williams också gick över regnbågsbron. Hans låtar tyckte vi verkligen om, och jag har ännu kvar många skivor. Just den låten "Did I tell you" brukade Smörhalvan sjunga med i, då vi hörde den på radion, så sorgens knivar karvar djupt i mitt hjärta. Visst sade vi ofta de orden, att vi älskade varandra, och nu i min smärtsamma längtan efter honom, så ber jag er som läser detta, att tala om för er partner hur mycket ni älskar denne. Livet går inte i repris. Det är nuläge hela tiden, så ni kan inte stå där ensamma en dag och tänka, och ångra det som ni aldrig sade...

Av Maj-Britt - 19 mars 2018 10:25

 

Jag har ägnat mig åt att gå igenom gamla fotoalbum, och det är så sant att i ett fotoalbum där står tiden stilla. Bilden ovan finns inte som en papperskopia, men så här kan man ändå se den digitalt. Den är från 2014, och som ni ser så åker Svansen med sin husse, då vi skulle ut på en pimpeltur på Tårrajaursjön. 

När jag har bläddrat bland fotona har tårar flödat som vanligt då det handlar om Smörhalvan, och det är nästan ofattbart att jag nu har bott i denna by i 30 år! Hur länge jag blir kvar här har jag ingen aning om i nuläget, men jag har inga planer på att flytta härifrån, trots att jag är ensam numera.


Skog, lågfjäll och vatten - allt finns här i naturväg som jag ser det. Människorna är trevliga och flera tog mig till sitt hjärta då jag kom hit. Visst finns det undantag - det är sant, men alla kan ju inte tycka om alla. Så är det bara.


I mina album har jag sett många av dem som gått över regnbågsbron under årens lopp, släktingar, vänner samt förärldrar och svärföräldrar, och  värst var det förstås då Smörhalvan gick, och efter honom, hans lilla Kito. Bilderna på alla andra hundar och katter gör också ont i mitt hjärta, och saknaden och sorgen efter alla som jag fått ta avsked av, griper tag i mig och nästan sliter hjärtat ur min kropp. På mina bilder så lever de och då står tiden stilla, som jag skrev i början. 

Ibland vill jag gå ut och bara gallskrika ut min smärta och försöka att jaga bort sorgens demoner...


Barn och barnbarn har växt upp och flyttat till andra orter, men på bilderna är de ändå så nära mig. Jag kan se på dem, minnas de fototillfällen som gjorde att jag lyfte min kamera och tog dessa kort. En strof som jag hört någon gång någonstans ifrån kom för mig: "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans."


Egentligen trivs jag bra då jag är ensam. Det finns så mycket jag har att syssla med, så om jag kunde vara vaken flera dygn i sträck, så skulle jag inte hinna med det jag vill göra. Några vänner tycker jag är konstig som säger att jag trivs ensam, och visst har jag önskat att Smörhalvan skulle vara här fysiskt, men när det inte är så, så har jag inget val.

Jag är ändå tacksam över de hittills gångna åren, och tack alla ni Tårrajaurbor för er omtanke.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se