Den diamantglittrande morgonen inbjöd till en tolktur, så vi gav oss iväg. I början av vår tur stod några renar och tittade på vår avfärd, som gick med en otrolig fart. Mitt mål var i dag tänkt att bli Dammuddens eldplats igen, och sedan vända om hem. Det glömde jag snabbt då vi kom fram, så vi fortsatte efter att vi passerat "vår eldplats". Vi vände då vi kom fram till den sista rastplatsen som Smörhalvan gjorde. Den hade nästan töat fram helt, men så var den placerad ute på en liten udde. Jag hade tänkt åka tillbaka till Dammudden, men Koljo ville annat. Han valde att springa in mot stranden mer åt höger sida, och jag lät honom få sin vilja fram. Nu har våren gjort entré - det såg vi vid älvens utlopp.

Solen, och den klarblå himlen förde oss vidare genom björkpassagen.

Några änder blev skrämda av sparkens skrapande mot spåret, så de lyfte snabbt och for iväg. vi fortsatte, och var tvungna att vika av inåt skogen för att ta oss vidare. Sedan vände vi höger igen och for in på det andra hundspåret ner mot älven. En ripa flög skratande upp en bit framför oss, och Koljo ökade farten tills en doft nådde hans nos, så han saktade ner farten. Som tur var! Det gick nästan onödigt fort! Där ligger älven!

Det var så vilsamt vackert, så det nästan gjorde ont att bara titta. Mer ont gjorde det, då jag längre bort efter spåret upptäckte att de blå snitselbanden var kvar här och där. Det var ju dem som Smörhalvan började sätta dit för sex år sedan.

Vi for längre och längre in i skogen, och eftersom det var skare, så kunde jag åka lite hur som helst. Hela tiden såg jag en skymt av snitselbanden som berättade om svunna tider. Till slut så sökte vi oss tillbaka till spåret, för att vända om ner mot älven igen.

Vi pausade då och då, och vid ett tillfälle skulle jag ta fram hundgodis, som jag hade i fickan. De var borta, och hade nog fallit ut då jag tog fram någon bajspåse, Du som eventuellt hittar påsen, så varsågod och ge den till din hund. Det var ju inte så många, så dem bjuder jag och Koljo på.

Vi njöt verkligen av det fina vädret, och speciellt mycket eftersom lokalvädret pratat om snöslask i morgon. Det kanske var den sista turen för säsongen, men jag hoppas ändå, att vi kan få fler.

Längre framåt i älven såg vi några av änderna som kommit tillbaka, men ju närmare vi kom, så flydde de sin kos.

Tolkspåret går där till höger invid skogskanten nära älven. En underbar tur att köra.

Fast jag har kört denna väg i flera år kan jag inte låta bli att tilltalas av naturens skönhet. När vi efter några andra vändor genom skogen, kom vi tillbaka till älvens utlopp igen, och jag tycker att det öppna partiet har vidgats mer sedan vi åkte in i björkpassagen.

Då var vi framme vid mitt förutbestämda mål, Dammudden. Koljo hoppade upp på en bänk för en snabb posering.

Vi stannade inte där så länge, eftersom jag hade tappat hans godis och en bit torkat grisöra, som han också skulle få. Det låg kvar hemma upptäckte jag sedan.

Min kompis såg ut att dra hemåt, så då gjorde vi det, men först ännu en sväng tillbaka till den gamla eldplatsen för att se om godispåsen ramlat ut där, men nej. Så hemfärden gick i något lugnare fart. Närmare byn upptäckte han renarna igen, som hade flyttat sig på andra sidan udden, men de medverkade till ökad fart ändå. Det har nog trots att allt såg så lätt ut, ändå gått tungt för honom. Två bajspåsar fick vi med oss hem. Det är min policy, om någon undrar, det att ta upp efter Koljos trängande behov. Sista bilden i dag tog jag mot brospannet över 45:an. Strömfåran börjar äta sig framåt, så snart är vår utfart stängd. Men den underbara dagen i dag glömmer jag inte och GPS:n visade att vi varit i farten i 14,32km.

Nattens minusgrader bäddade för en tolktur, så vi gav oss iväg till Dammudden. På väg dit blev Koljo skarpt intresserad då vi hunnit en bit på väg. En flock koprpar och kråkor kom flygande från skogen. Det fick mig att undra vilket djur som fallit offer för något annat rovdjur.

Framme vid udden skulle fiskarna få vara i fred utan frestande maskar från mitt pimpelspö. Jag hade bestämt att vi skulle ha en mysardag vid eldplatsen, och så blev det. Den här vyn låg öde framför mina blickar.

Ett par skotrar passerade oss på väg någon annanstans, men i övrigt var det lugnt. Jag gjorde upp en liten eld, men inte för att jag behövde det, utan för att det knastrar så härligt när eldens lågor bearbetar veden.

I vanlig ordning, så hade jag med mig bitar av renskinn, och Koljo fick sitt, men den nobbade han.

I det här trädet och även i de andra har våra hundar varit fastbundna i generationer, så minnen svepte naturligtvis över mig. Ett ögonblick förstärktes stämningen, då den ensamma svanen flög förbi oss, och jag tänkte, att den förblir också ensam. 

Efter ett tag då jag flyttat renskinnet närmare min sittplats - då dög det åt Koljo, och han "rävsov" några minuter.

Han brydde sig inte nämnvärt över ett ben som jag tagit med åt honom, medan jag själv drack thé och fikade. Två lavskrikor kom för att se om det fanns något ätbart för dem, och de flög närmare och närmare, och min kompis blev en aning irriterad över det besöket, så han flyttade på sig till en plats i ljungen.

Efter nästan fyra timmar for vi hem igen, och spåret höll bra. Det gick lätt, och vi gjorde ett litet stopp för möte med gårdagens hjälpare. Koljo kikade mot skogen därifrån korparna kommit flygande, men nu fanns där ingenting. Jag kände mig nöjd, och såg att Koljo var ivrig att återse sina domäner.

Solen stiger upp tidigare och tidigare, och så gjorde den det i dag också. Jag lyssnade på den lokala väderrapporten som  bland annat berättade om tilltagande västlig vind senare under dagen. Då selade jag på Koljo som var så hjälpsam med selen, att han nästan trädde på sig den själv. Det hade kommit några cm snö dagen innan, så det gick bra att ta sig ut på sjön. När jag lagat till sele och koppel blev det fullt ös på en gång. En flock rådjur blev störda i frukosten och gav sig iväg ut mot udden. Jag fick bromsa Koljo, så att de skulle hinna undan, men det gick bra. Av och till gick det sedan bra fast jag blivit bortskämd med hårda spår. Den här bilden tog jag vid ett parti där det var så vackert i solljuset.

Som utlovats, så tilltog västvinden, och jag fick en extra skjuts på spåret. Min bästis var väl inte så heltaggad, men vi tog oss fram, och emellanåt fick han ett ryck att öka farten. På alla ställen som Smörhalvan gjort eldplatser minns jag hans ord, och så här i efterhand tror jag att han visste att han bar på en fiende i sin kropp. Han sade alltid, att nu har jag gjort några minnen efter mig. Då tyckte jag det lät hemskt och protesterade, att även vi skulle använda dessa genom de kommande åren. Så blev det ju inte som ni vet. Nu gör dessa minnen så ont i mig, och så många gånger stannar mina tankar i ett "Varför".

Så kom vi då fram till Dammudden, och vinden hade friskat i ordentligt så snön yrde här och där. 

Den stora eldplatsen har börjat bli flitigare använd, och det är roligtatt se.

När vi rundade udden och begav oss mot spåret genom skogen, och då gick det betydligt bättre. Vinden upphörde nästan, och spåret såg väldigt fint ut.

Även närmare älvens utlopp satt vi och eldade på en plats där det var lugnt och mysigt. Solen lyste på samma sätt då som den gjorde nu. Jag försöker att ta mig igenom alla minnen som gör ont, och ibland går det bra och andra gånger inte alls.

Nåväl, spåret hem bestod som vanligt av otaliga trebenslyft och obduceringstillfällen. Det vore intressant att ha samma väderkorn i min näsa som Koljo har, men då bara några minuter. Tror inte jag skulle klara av alla dofter. Ibland glömmer han att jag är med bakom honom. Han drar iväg snabbt några meter för att plötsligt stanna vid ett träd eller något annat spännande ställe. Då  gäller det att hålla sparken på rätt köl.

Nåja, hem kom vi, utan problem. 

I dag for vi iväg strax före radions morgonnyheter. Jag hade tidigare hört, att det skulle bli blåsigt, och allmänt grinigt med snöblandat regn, så att ge sig iväg tidigt var en bra idé. Nordvästvinden puffade på oss, så tack för hjälpen. När vi närmade oss Dammudden tittade jag mot Näsberg, där Kjell och Diana hade silver i fönstren. Under berget glänste det så vackert, eftersom solen hade hunnit fram dit. Ni ser en ljus prick nedanför berget i fjärran.

Det kändes ganska trevligt att åka och möta solen, och så här såg det ut då vi började runda Dammudden.

Vi fortsatte hem genom skogen, och där var det betydligt lugnare. När vi kommit på skogsspåret var det nästan vindstilla, men superfint att köra på. Det hade inte varit så varmt under natten, och då blev det ett perfekt före.

Sista biten hem fick vi köra ner på sjön igen, eftersom det där med att tolka på en grusväg är ingen höjdare. 

Nu, i skrivande stund har SMHI haft rätt beträffande vindstyrkan. Koljo har lagt sig i en av kojorna med det goda benet han fick då vi kommit hem. Han hade sällskap en liten stund i tallen bakom hundgården. En av ekorrarna satt och såg ut att smälta maten. Ha en fin dag ni som läser detta.

Igår var det sol hela dagen, och då fick jag flera arbets- och nöjesryck. Först lite korsord, men efter frukosten gick jag ner i källaren för att ladda tvättmaskinen, och när den gjort sitt ett par gånger, så hängde jag ut kläderna. Solen och en svag vind hjälpte till att torka årets första utehäng. Det doftade underbart när jag tog in allt. Mellan varven skalade och skivade jag äpplen, och de fick torka på plåtar i ugnen, Sedan var det som vanligt med bland annat påfyllning av frön till fåglarna och övriga hushållssysslor.

På eftermiddagen lyssnade jag på radions lokala väderprognos, som berättade om snö och regn kommande dag ( i dag). Jag tog bilen och kameran och hämtade posten. Dagen före hade jag sett spännande snöformationer, och så var det också. Det är fantastiskt hur naturen kan fxa till det.

Så körde jag vidare och stannade på den gamla landsvägsbron, och därifrån ser man Inlandsbanans brospann över Appoälven. Nu börjar det likna vår där också. Små vakar har öppnats och det porlade så härligt.

Det tar nog inte lång tid förrän strömfåran har öppnats helt. Åt andra hållet, uppströms, var det fortfarande snö och is.

När jag kom hem, så selade jag på min trogne dragare och vi for iväg efter spåret, som nu hade hårdnat sedan vi var ute förra gången. Koljo var så ivrig, så han sprang glatt en lång bit innan han saktade ner för en minipaus. Sedan var det samma fart igen, och jag njöt av denna tur. Tror också att Koljo gillade detta. En mycket svag sydvästvid svalkade oss, och förlängde njutningen. Vi stannade till en stund vid Dammudden, och där hade bänkarna vid eldplatsen töat fram ännu mer. Månen hade tagit försiktiga kliv och visade sig för oss, då jag riktade kameran åt andra hållet. 

Koljo fick som vanligt några godisbitar, som han snabbt åt upp, och tänkte sig vidare efter spåret, men istället vände jag hela ekipaget. När jag fick se detta blev jag verkligen förtjust över vyn som öppnade sig.

Solen hade gått ner, och lämnade detta fina visitkort efter sig. Det var så härligt just denna stund, och jag hann knappt med att ta bilden förrän Koljo ville iväg. Ögonblicken kommer och går, och det tog inte lång stund förrän färgerna bleknat. Här har Koljo fått vittring på något, men det var inte så allvarligt för han fortsatte springa i samma fart som tidigare när jag tagit nästa bild. Vinden hade ökat en aning, så vi fick medvind på hemfärden.

Hemfärden gick utan problem, och vi var hemma igen kl.19.10, efter en fantastiskt, underbar tur.

I dag, då jag var ut med Koljo för den första morgonkissningen fick jag se en oväntad vårgäst. En koltrast! Naturligtvis var kamera och telefon inomhus, men nu ska jag försöka se om jag kan föreviga den senare.

Ha en fin lördag, ni som läser detta, och var rädda om varandra.

Det blev en tidig (som många benämner kl.7.30) morgontur med en dragvillig Koljo. Först en tur genom skogen, och jag njöt av det fina spåret. ( Tack Tobbe! ) De små svarta plupparna är hänglav, och någon kotte, som blåst ner från träden. Renarna lämnar en del visitkort efter sig, men i dag såg vi inte till en enda ren.

Farten var en lätt Huskytrav med ett och annat obduceringsstopp, och det fick han gärna göra, eftersom vi inte hade någon tid att passa. Jag hade nästan slappnat av för mycket, för på ett ställe satte Koljo igång raketmotorn. Det gick väldigt fort några hundra meter innan han stannade. Varför detta ryck uppstod har jag ingen aning om. Jag såg inget djur framför oss heller, och han är dålig på att berätta. Roligt var det i alla fall, och jag tyckte att vi flög fram. Det var bara att hålla fast sig.

Nåväl, så kom vi då till älvens utlopp, och mer öppet vatten hade bildats sedan vi åkte där senast. Nu såg det ut så här.

Jag blev fascinerad av alla spår på isen, och vände kameran lite mer åt höger. 

Koljo ville vidare, och vi stannade till en stund vid Dammudden, där han fick lite godis. Nu blir det det nog dags för pimpelsugna bybor och andra att komma dit. Bänkarna vid eldplatsen har tittat fram, med hjälp av någon fikafixare, som skyfflat undan en del snö.

Där kunde jag inte stanna någon längre stund, eftersom Koljo skulle vidare. Står man still några minuter för länge, enligt hans tycke, så börjar han att gnälla och gör sig startberedd. Så det var bara att ge sig iväg. Solen värmde gott och västvinden gjorde ingen större skada i dag. Det var inte heller någon drivsnö på det fina spåret, eftersom det varit plusgrader några dagar.

Under sommarhalvåret har jag hållit på att träna Koljo med att gå till höger eller vänster, och det fungerar alldeles utmärkt då det inte är bara ett spår som vi skulle kunna köra på. Jag säger till eempel "vänster" då vi kommer till någon korsning, och Koljo lyder genast. Det är väldigt bra, och det fortsätter jag med året om, då vi är ute.

Hemfärden gick i sakta mak, som det brukar göra - tills vi närmade oss byn. Då kom några rådjur rusande ut på spåret framför oss, och då fick Koljo en nytändning. Han fortsatte springa, även fast de styrde kosan ut på sjön, men ibland stannade han till och kollade var de var.

Dagen gav oss ett par fina timmar på "vår Coronasäkra planet".

  Morgonkylan gav mig ett uns av besvikelse. -17 grader fick mig att ställa in tolkturen som jag tänkt mig. Istället blev det att föra undan den minimala snön som kommit. Efter lunch hade temperaturen stigit till bara åtta minus, och då gav vi oss iväg på sjöspåret den här gången. Koljo hade verkligen något att titta på i dag. Först fick vi se en av byborna på skidor längre fram, och då måste ju min dragare skynda sig närmare för att se vem det var. Det gick inte lika lätt att tolka den här gången eftersom centimetrarna av snö bromsat hastigheten, men fram kom vi.

Längre bort kom en annan av byborna med medföljande barn på skotern, och detta måste Koljo också se på. I nästa stund var de glömda på grund av tre renar, som stod längre bort på tolkspåret. De tycktes ha det bekvämt där och ville knappt flyyta på sig. Koljo blev heltaggad och jag "skällde", så att de rörde sig framåt en bit innan de hoppade utåt sjön. Vi fortsatte fram till Dammudden där vi stannade en stund och njöt av solljuset. Den nyfallna snön som kommit under natten, fick mig att glädjas åt de vackra diamanternas hav runtom oss. Då steg minnet upp till en annan färd, som jag säkert skrivit om i något inlägg för länge sedan. Smörhalvan hade gjort ett fint spår genom ett annat skogsparti då träden stod i givakt där vi åkte fram. Två andra, Vittra och Morra, som är änglahundar nu drog mig vidare ut på en annan sjö. Vädret var som i dag; strålande sol över silverglittrande vidder och en ytterst svag vind som inte störde oss nämnvärt. Då önskade jag att jag kunde stanna tiden, och förbli i den euforiska stämning som inföll sig just där vid det tillfället. I dag hade jag samma känsla, och Koljo och jag stannade till här och där på hemfärden och vi var bara där i vår planet långt från Coronan. Ännu en gång, så for min tanke till Smörhalvan: Varför, varför reste du din väg?

När vi om närmare det ställe där renarna var, så hade de blivit fem stycken, men nu låg de och solade de också, utom räckhåll för tolkspåret med en lika taggad Koljo, som på färden tidigare. Till slut reste de sig, och undrade säkert vad vi var för några.

Den sista biten av turen gick i lugn takt tills Koljo uppmärksammade några rådjur, som tänkt sig till det dukade supébordet, men ändrade sig kvickt då vi kom, med resultatet, att de vände om tillbaka till udden, deras fristad.

Tillbaka på startplatsen fick vi se att Lucifer satt i backen och liksom väntade på oss. Han flög upp till sitt matställe, och vi var hemma.

Efter middag och disk, satte jag mig för att se på kommande väder. Koljo var måttligt intresserad, och efter ett tag somnade han.

Jag blir så trött på alla dessa rekommendationer och restriktioner som väller in över oss, och på något sätt känner jag, att nu orkar jag inte höra mer. I dag fick vi via radion veta det senaste om Corona och Covid-19, samt hur vi ska bete oss i fortsättningen! Vadå? Vi på landsbygden här i norra Sverige och ni andra i liknande situationer söderut i landet, är nog lika försiktiga var vi än bor. För min del, så har jag inskränkt mitt handlande och besöker affär eller apotek var fjortonde dag. Då med munskydd och vinylhandskar som jag hållit på att sätta på mig i flera veckor, innan något affärsbesök, och jag ser till att avstånden till andra jag möter inne och ute är korrekta. I torsdags var jag in till Jokkmokk för nödvändiga åtgärder för min fortsatta existens, men nu har jag bunkrat upp så att jag kan klara mig en hel månad.

Och så får vi höra om dessa "R". Jag, och de flesta personer jag känner i min omgivning vistas ute väldigt mycket. Vi promenerar, åker skidor, skoter, eller som jag, tolkar efter en hund, och någon har flera. Vi ser på renar, älgar, rådjur, samt andra smådjur på tassar eller med vingar. På bilden ser ni en eldplats som vi har längre bort vid sjön, och liknande finns här och där. Smörhalvan hade nog förutsett detta behov redan för fyra år sedan innan han gick över Regnbågsbron. De behöver bara skottas fram, så kan vi sitta lika isolerade som om vi var på en annan planet, och på den är vi ju egentligen här i byn.

Dessa "R"  som vi får höra om dagligen gör mig också väldigt undrande. Är det inte bara att slopa alla "bör" , utan slå till och stäng Sverige, utom de viktigaste institutionerna. Det har funnits och kommer alltid att finnas de som försöker smyga in eller ut genom något kryphål i lagarna. "jag måste" eller "jag var tvungen att göra si eller så" - det får vi höra och ska vara förlåtande till alla dessa överlöpare, eller vad de ska kallas. Nej, nu är det nog! Jag efterlyser ryggraden hos regerigens ledamöter. Men de har väl ingen, så det är därför det ser ut som det gör nu.

Avslutningsvis vill jag säga, att det aldrig sägs något positivt om oss som lever efter, och försöker följa dessa "R". Vi är den bortglömda lilla samlingen. Jag fikar inte efter stora rosenfång, men något erkännande ord hade inte varit fel.