Senaste inläggen

Av Maj-Britt - 11 november 2018 09:57

 

Så var det dags för ännu en Fars Dag, och många känslor snurrar i mig. I år är det andra året som Smörhalvan inte får något kaffe på sängen, och inte heller någon extra god middag. Det gör så ont i mig och tårarna kommer av och till, och minnen från de år vi hade tillsammans virvlar omkring i ett evigt "varför".


Vi tänkte ofta på barn och barnbarn, och då vi kom till någon affär där vi inte varit förut, så frågade han ofta om jag trodde att någon skulle bli glad om vi köpte den sak han just då höll i sin hand. Hans omtänksamhet var så stor, och vi fick ta del av den väldigt ofta. Den sträckte han ut, inte bara till oss som stod honom närmast, utan även till alla djur som vi hade samt övriga släktingar och vänner. Nu har lilla Ebba kommit in i mitt liv, och henne fck han aldrig hålla i fysiskt. Alla jag pratar med säger, att han ser henne, och visst vill jag också tro på det. På bilden ser ni lilla Ebba protestera mot sin pappas handhållning.

 


Ingen som inte varit med om att förlora sin partner vet hur det känns, och min smärta är olidlig, men ändå måste jag gå vidare i denna existens som kallas liv.


Naturligtvis tänker jag också på min egen far, och på min svärfar - två starka män, både fysiskt och psykiskt. De växte upp i början på förra seklet med den tidens möda för sin överlevnad som de lyckades klara av till hög ålder. Saknaden efter dem är inte lika stor, eftersom Smörhalvan och jag bearbetat detta tillsammans.


Ännu en gång vill jag be er som läser detta: Var rädd om er partner, inte bara i dag, och säg ofta till dem, att ni älskar dem. Krama dem om ni har dem i er närhet. Det är aldrig fel.


På bilden i början håller Smörhalvan i Gullhönas ena katt, och det syns att den mår gott i hans famn.


ANNONS
Av Maj-Britt - 23 oktober 2018 21:00

 

Ett nytt solsken på släkttavlan föddes ikväll. Lilla Ebba kom till världen på Sunderby sjukhus, och hon vägde 5045 gram, och var 55 cm lång. Mycket lik sin storebror Isak, säger den lycklige pappan, och det ser man på bilden som han lade ut. Alla mår bra, fast mamman är helt utmattad, och det är mycket förståeligt. Hoppas nu att hon får sova gott inatt.

Det som gör ont är, att Smörhalvan inte får hålla detta nya barnbarn i sin famn, men han ser henne säkert fast han är i en annan dimension....


Dagen i sig var underlig. Jag har tänkt väldigt mycket på Smörhalvan, och till middag lagade jag den första rätt, som han bjöd mig på då vi blivit sambo. Han var väldigt duktig vid spisen och lagade mat samt bakade då och då. Rysk fiskrätt, kallas den som han gjorde, och minnena svepte som de värsta orkanvindar över mig. Tårarna flödade då jag i minnet gick tillbaka till den gång, som jag fick äta denna rätt. Här kommer receptet, för den som vill prova på.


Ett paket fiskpinnar, fyra hårdkokta ägg, en liten burk champinjoner eller ca två dl egenplockad svamp, tre dl filmjölk, en matsked vetemjöl, en matsked smör eller margarin, riven ost, salt och peppar efter smak.

Koka äggen, låt kallna, skala och skär i skivor. Smält smöret och blanda i mjölet och tillsätt filmjölken. Låt puttra i tio minuter. Stek fiskpinnarna och lägg dem i en ugnsfast form. Lägg på äggskivorna, salta och peppra, samt bryn svampen och lägg på den. Häll över filmjölksblandningen. Toppa med riven ost. Grädda i 200 grader tills osten börjar få färg. Denna rätt går även att äta kall, med eller utan kokt potatis.


Jag har nu tre omgångar som jag ska lägga i frysen eftersom jag inte orkar äta allt själv på en enda gång. Praktiskt. Det går också att istället för fiskpinnar steka filéer av annan fisk. Vi brukade använda sik eller röding, och då kallade vi detta för Lappländsk fiskrätt.

Glöm inte att vara rädda om varandra, både er partner och andra nära och kära..



ANNONS
Av Maj-Britt - 9 oktober 2018 20:35

 

Varför for du din väg? Inte för att jag blev utan fiskekamrat, utan för andra orsaker. Just nu skulle jag behövt din tröstande famn....

Av Maj-Britt - 7 oktober 2018 18:58

I dag är det ett år sedan vi gravsatte Smörhalvans urna på den plats han valt ut. Jag var ner till kyrkogården och tände ett ljus i hans gravlykta, och ännu en gång frågade jag mitt eviga "varför"? Minnet gör så svidande ont i mig, och jag tycker det är konstigt att jag ännu står på benen, men mycket tjurigare än vad jag någonsin varit. Samtidigt är jag ödmjukt tacksam över barnens, barnbarnens, släktingarnas och vännernas stöd. De finns, och kan komma när jag behöver dem, fast kanske inte på en gång, och det förstår jag så väl. Jag kan inte heller rycka ut och släppa allt jag har för händer när någon behöver mig.


Året och alla minnesdagar och alla andra dagar som vi var tillsammans, har varit och är fortfarande kämpiga att ta sig igenom. Jag har haft loppisar, och varit med om sådana med andra vänner, och blivit av med många, många saker som jag inte har någon användning för. I början tänkte jag, att kanske jag måste spara det här, men så kom förnuftet till mig, och påtalade, att Smörhalvan kommer aldrig mer att behöva det. Skotrar,bilar och gevär har fått nya ägare, och jag känner mig faktiskt nöjd över dessa affärer. Någon undrade vad jag skulle göra med alla pengar, som jag fått för objekten? Ingen tänker på att allt kostar mer eller mindre eftersom ingen Smörhalva finns, som kan fixa till det som behövs, och allt har jag inte heller lärt mig. Barnen är inte kunniga i bilreprationer, utom det allra enklaste, och bil måste jag ha för att uträtta diverse ärenden i centralorten Jokkmokk. Snöskottning på gård och tak kostar pengar, och så veden för att värma huset. Räkningar kommer alltid att komma och de ska också betalas, och jag har inte heller begärt astronomiska summor för något, så speciellt rik är jag inte. Nog nu om det.


Visst har jag gråtit här i min ensamhet eller ute på promenader, och ibland hugger det till, så jag tror att hjärtat ska gå i bitar. Jag saknar honom så, han som alltid fanns vid min sida, och vi pratade väldigt mycket med varandra. Nu kan jag fortsätta att prata med honom, men jag får aldrig några svar. När något händer, så kommer min tanke: " Det måste jag berätta"! Eller också blir det: "Det måste jag fråga om"! Ingen annan kan svara mig som han gjorde, och förlusten av honom känns så skärande total. Därför vill jag än en gång säga till er, att vara rädda om varandra och uppskatta er partner för att han/hon finns vid er sida. Ibland hör jag talas om bekanta som grälar och gnatar på varandra, och då gör det ännu mer ont i mig. Jag vill gallskrika, att de ska vara sams och tala sansat om saker som gnager i förhållandet. I morgon kan det vara försent.


Hur som helst så är jag glad över att Smörhalvan och jag hade det så bra tillsammans, och i vårt fall var Bibelns ord sanna: "Störst av allt är kärleken".

Av Maj-Britt - 29 augusti 2018 20:25

Nu har både bloggplatsen och Facebook nobbat mina ansträngningar att få bloggen kopplad till just Facebook. Jag har provat med att kontakta dem enligt förslag, men inte fått något svar av hur jag ska gå tillväga. Det blir så att jag får skriva mina inlägg, och sedan kopiera dem för att lägga in dem på FB. Så nu blir det så.


I dag har en milstolpe på min långa vandring i ensamhet avverkats. Jag har varit i Älvgården, byns samlingslokal, och ätit surströmming. Då steg många minnen upp till ytan. Sist jag gjorde detta just där - då var Smörhalvan med och det gjorde väldigt ont. Den här dagen är det ett år och en månad sedan som begravningsgudstjänsten ägde rum, och alla tankar varvades om vartannat. Jag pratade och skrattade, men djupt i mig finns smärtan, så outsägligt djup, och det går inte att beskriva den med ord, 


En dag för ett par veckor sedan var jag och handlade i en affär, då mina ögon fastnade på ett ställ med cd-skivor. Det var som förutbestämt, då blicken stannade på en skiva med Lasse Stefanz. Deras musik har följt oss genom alla våra år, så nu köpte jag den, och väl hemma började jag att lyssna. Låtarna var fantastiska och Olle Jönsson sjunger rakt in i hjärterötterna. Den som grep mig allra mest kunde ha skrivits för mig och Smörhalvan.

Den heter "Nu står jag ensam kvar". Några ord ur den lyder så här:


Vi har vandrat våra vägar - har delat varje dag

I lycka och i sorg var vi tillsammans

Vi hade alltid önskat det bästa i vårt liv

men så en dag så fanns du inte kvar

Vi har vandrat många mil, på den väg som var vårt liv

vad visste vi väl då om vad som händer

då var himlen ljus och klar, men nu står jag ensam kvar

vi vet så lite om när livet vänder

Jag har gått den promenaden där havet möter land

vi pratade om allt som livet rymmer

i vinden känns en saknad om tiden som försvann

och så en dag så gled du ur min hand.......


Precis så var det, och tidigare i dag skickade jag iväg en hel del trasiga stereoanläggningar och högtalare, som vi hade i början av vårt liv. Varför de hade sparats vet jag inte. De fungerade ju inte längre, men nu är de bara minnen. Jag var också ner på kyrkogården och satte ner nya blåklocksplantor med jord på Smörhalvans grav. Hoppas de tar sig till nästa år. De var ju hans älsklingsblommor..

Så återigen ber jag er att vara rädda om varandra - vi vet så lite om när livet vänder.

Av Maj-Britt - 29 juli 2018 23:47

 

Under en dryg vecka kan mycket hända, och så har det varit för mig den senaste tiden. Jag har besökt några ställen där jag och Smörhalvan har varit, och jag har inte varit på dessa platser sedan han lämnade mig. I dag är det åter en milstolpe i mitt liv. Det är precis ett år sedan vi hade begravningsgudstjänst, och det känns smärtsamt att tänka på det.

Bilden ovan visar Gamla kyrkan i Jokkmokk, och den 21 juli var det en aftongudstjänst med underbara orgelvirtuosen Kristina Shtegman. Många gånger har jag och Smörhalvan lyssnat på hennes musik, eftersom vi båda tyckte om den. Hon har ett speciellt sätt att behandla tangenterna på både orgel och piano, som går rätt in i hjärtat på mig. I bakgrunden sitter prästen Bertil Fors i djupa tankar.


Sommartid är också semestertid för många, och i mitt fall så var barn och barnbarn här i omgångar varvade med andra lika kära människor. De har hjälpt mig att köra bort mängder av skräp, och vi har gått igenom flera utrymmen där det fanns saker som hamnade på Återvinningscentralen. En dag var vi och badade i en sjö en bit från byn, och jag gjorde dumheten att följa med. Dit hade jag inte varit sedan 2016, och då var Smörhalvan med.  

En annan dag var vi till det gamla kalkstensbrottet efter vägen mot Flakaberget. Där var det ännu jobbigare att minnas alla gånger vi varit dit. Först då barnen var små, och sedan ensamma med varandra.

 

Nu tickar klockan mot 24.00, och jag hade tänkt skriva färdigt detta inlägg före den tiden, men ni som läser detta får i tanken hålla kvar den 29 juli ännu en liten stund.

Minnena har virvlat omkring mig hela dagen fast jag försökt göra annat. Jag fick en önskan om blåbärsgröt till kommande gäster, och då for jag ut i skogen för att fixa en lämplig mängd bär. På hygget gick det inte alls utan jag fick gå ner mot myrkanten, och där var bären så pass stora att de inte rann ut ur plockaren, så det blir nog gröt i alla fall. Här gick Smörhalvan och jag många gånger och plockade bär och svamp. Ibland ropade han att jag skulle komma och titta om han hittat något som kunde vara ätbart.


Tanken kom att vi kanske hade det för bra tillsammans. Var vi för lyckliga att ha varandra? När jag träffade på honom i Jokkmokk, så kändes det som om jag var en nyförälskad tonåring, och han såg vad jag tänkte. Han skakade småleende på huvudet och brukade säga: Blir du aldrig bättre? Mitt svar var som alltid - NEJ! Det var likadant då han kom hem. Hela huset lystes upp som om solen själv hade klivit över tröskeln. Ofta kände jag mig väldigt förundrad över att han ville ha mig! Han chockade mig totalt den gång då vi var i Gällivare och gick för att lämna in en klocka för reparation, och då bad han mig följa med, fast jag inte gjorde någon nytta med det. När han lämnat klockan bad han expediten att ta fram förlovningsringar! Jag stod som förstenad och han fick fråga mig flera gånger vilken sorts ring jag ville ha! Sedan borde vi ha levt lyckliga i alla våra dagar, men det tog ett hastigt slut - det vet ni som följt min blogg, och jag förstår fortfarande inte varför det hände. Sjukdom - ja visst var det så, men mitt hjärta vägrar att acceptera det. 

Nu är jag så ensam - nej, jag fiskar inte efter medlidande - men det gör ont att se två människor som handlar, som äter middag, som lägger ut bilder om vad de gör, och var de är osv. När jag kom upp till bilen från min blåbärsplockning fick jag se att nu har någon börjat slänga bildäck vid vändplanen! Nu tänker jag inte ta upp det, och inte plasten som ligger längre bort. Det känns som om jag var bildäcket - bara ur funktion - så är jag. Ur funktion när mina sorgsna tankar och kära minnen kommer i mitt huvud. Jag agerar inte vad man kallar normalt - om det nu finns något sådant. Jag avslutar detta inlägg med en bild på det stackars bildäcket. Hur känner det sig nu? Bortkastad och ensam???

 

Av Maj-Britt - 4 juli 2018 16:38

 

I dag är det precis ett år sedan Smörhalvan lämnade oss, och det känns in i hjärterötterna. Jag var ner på kyrkogården och grälade där för mig själv, att varför skulle du ge dig iväg så tidigt i livet? Det är inte första gången som jag går och muttrar och väntar på ett svar som aldrig kommer. Igår kändes det ännu värre. Då tänkte jag nästan hela dagen, att det var den sista dagen som han var hemma hos oss, och på allt vi pratade om, osv. Vi såg bara fram emot till den sjätte juli, då han skulle få börja vägen mot ett friskare liv med hälp av cellgiftsbehandlingen. Vid det här laget, så vet ni, som föler min blogg, att det blev inte så. Smörhalvan fick aldrig en chans att få prova på hur cellgiftet skulle verka i hans kropp. Jag hade bunkrat upp med böcker som jag skulle läsa på sjukhuset medan behandlingarna pågick. Efteråt läste jag böckerna, men några månader senare mindes jag inte vad de handlat om. Mina ögon hade följt radernas bokstäver utan att jag egentligen hade sett dem.


På bilden ovan är vi på hemväg från en tur med båten då vi hade lagt ut näten. Nu blir det aldrig mer en sådan tur för mig då jag kan sitta och se på honom då han körde oss hemåt i kvällens magiska ljus. En bekant, sade till mig  för ett tag sedan, att "du får väl skaffa en ny karl". Hur tror ni det kändes? Smörhalvan var den ende för mig, och så kommer det att förbli. Visst har jag flera goda, manliga vänner, men de är bara vänner, och ingen "ny karl". 

Jag saknar närheten till min käre så mycket så jag inte kan greppa begreppet i mig själv. Tankarna flyger som rädda svalor, och fångar glimtar av minnen som vi delat tillsammans. Ett minne var då vi några gånger besökte resterna av Lancasterbombaren Easy Elsie på myren utanför Porjus. Varje gång märkte vi att det försvunnit delar av planet. Någon, och inte bara en, souvenirjägare hade tagit med sig en bit. Så här såg det ut vid ett av tillfällena då vi gick dit.

 

Nu har jag nått en av milstolparna i saknaden efter Smörhalvan. Ett år har passerat, men jag har nu två datum till att vandra igenom och kan säga, att jag varit med om "sorgeåret". Det första, som ligger närmast, är dagen för hans begravningsgudstjänst, och det andra, då vi sänkte stoftet med hans urna till vila.


Under den här tiden sedan han försvann, så har jag gjort många nya upptäkter, och jag räknar upp några: Det gör ont då jag ser par som handlar, eller går på promenad, eller gör något annat tillsammans. Jag är inte så pigg på aktiviteter längre, då jag vet att jag inte har någon vid min sida som jag kan bolla mina intryck mot. Kyrkobesöken har minskat otroligt mycket, och det beror på att minnena är för svåra att handskas med. Jag ser och hör honom hela tiden, och minns då hans fysiska kropp fanns vid min sida.

Numera köper jag en liten smörask åt gången, liksom en bit ost. En flaska shampo, och en tandkrämstub räcker länge, medan min tandborste står och ser ensam ut i sin mugg ovanför tvättstället. Tvättmaskinen får vila mycket också.

Det här med hjälp är också en historia som tär på mig. Många vänner säger att jag ska ringa om jag behöver hjälp, men det känns som att jag är "nu igen" - om ni förstår vad jag menar. Jag är ju fullt införstådd med att ingen kan släppa allt för att komma rusande till mitt bistånd, men bara att fråga: "kan du" är svårt, och jag har lärt mig, att alla nära och kära har ett eget liv att värna om, och jag måste vänta tills någon kan komma. Jag är inte sådan, att jag kräver omedelbar hjälp av någon, under förutsättning att det inte är någon katastrof på gång. Det får ta den tid det tar.

Ett annat minne är från en sommar då vi var upp på Dundret i Gällivare.I början av vägen såg jag denna skylt!

 

Det ser ut som om man kan träffa på vad som helst upp över berget, men något sådant såg vi aldrig. Jag tror att det var någon form av humor blandad med hastighetsbegränsning.


Med risk för att verka tjatig, men det tar jag, det är att säga, att ni ska vara rädda om varandra, ni som har en partner, eller någon annan kär varelse i er närhet. Ge en kram, och säg "jag älskar dig". Det kostar ingenting, men ger så stor glädje hos mottagaren.



Av Maj-Britt - 22 juni 2018 19:26

 

Midsommarafton - och regn. Det är ju inte ovanigt precis. Jag har varit med om snöflingor och ibland hagel denna dag. Just nu passar regnet ihop med mina känslosamma minnen i dag. Förra året inföll midsommaraftonen den 23, och då fick jag skjutsa in min älskade Smörhalva till Hälsocentralen i Jokkmokk. Han mådde inte bra, och då spelar det ingen roll om det är en högtidlig afton eller ej. Han blev väl omhändertagen, och vad man än säger om dålig sjukvård, så existerar inte det begreppet i Jokkmokk - i alla fall inte det jag sett om Smörhalvans omvårdnad.


Jag satt vid hans sida och förökte muntra upp honom, då han kände sig deppig när han blev sämre denna dag, men när sjukdom slår till spelar det ingen roll vilka känslor man än bär på, eller om man är fattig eller rik. Det blev vår sista midsommarafton tillsammans och genom det öppna vädringsfönstret hörde vi stojet från det traditionella firandet på Hembygdsområdet. Jag kände mig ändå ganska lugn då, och nu med facit i hand, så lurade jag mig själv att tro på läkarnas ord att Smörhalvan skulle bli frisk, fast det skulle ta lång tid. Mindre än två veckor senare skulle han vara borta ur mitt liv, och det är minnet som obarmhärtigt stiger fram. Då är det skönt att vara ensam och låta tårarna komma. I oktober har jag gått igenom ett helt år med olika dagar och helger som fått sorgens vildar att gripa tag om mig. Många säger ju att det ska bli bättre då, och det kanske ligger något i det. Jag har själv märkt att jag har känt mig bättre till mods då stora helger passerat. Det gick ju! Nu gråter jag inte lika mycket som jag gjorde de första månaderna efter att Smörhalvan gått över Regnbågsbron. Det är bara när vissa händelser och saker dyker upp som Atlantens vågor sköljer genom mig.


På söndag ska jag ha en stor Loppis här i byn på min gård. Sonen och jag har dragit fram skotrar, båtmotorer och annat som Smörhalvan sparade på. Jag gör ju ingenting med alla dessa saker, och då är det bättre att någon som behöver något får chans att göra något fynd som de kanske behöver. Jag har fått frågan om hur jag kan göra detta, men minnen sitter inte i saker alla gånger. När jag började skriva om detta på Facebook, så kände jag en varm våg strömma igenom min kropp då jag såg på hans foto. Det har jag tagit som ett godkännande från honom som skaffade alla dessa prylar som han aldrig mer kan använda själv.


Bilden ovan är från 2015 då lilla Hjärtegrynet hade fått en T-shirt av mig. "Morfar är min bästis så det så". är texten och så var det. Hon följde honom nästan överallt och om han var utom synhåll, så kom frågan: "Var är morfar".

Var rädda om varandra i dag också. I morgon kan det vara för sent för en kram.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se