I dag for jag och Koljo iväg på en tolktur genom skogen. Minnena sköljde över mig efter varje meter, och jag tänkte förstås på Smöhalvan och hans intresse att hålla spåren perfekta. Den här gången hade jag ingen anmärkning. Spåret var fint, och som vanligt hade Koljo lagt in superfarten. Det gick undan några km innan han började att undersöka tallarna på vår väg, och lyfta på benet med en skvätt här och en där.

Nu ska jag visa några bilder som blev helt misslyckade, men ni ser nog ändå vad de föreställer med hjälp av min beskrivning. Misslyckandet beror på, att jag inte ändrat inställningen i kameran från lampljus till dagsljus. Lampljuset hade jag ändrat till då jag hade besök av Gullhöna med familj under förra helgen. Då tog jag en hel del foton inomhus, så nu vet ni vad dessa blå bilder från i dag, ser ut som de gör.

På den första fick jag se en gran som fortfarande hade på sig snömössan.

På min fortsatta färd såg jag flera snöbeklädda träd och jag hade gott om tid att titta, eftersom Koljo var mer intresserad av olika spår, och vad repektive djur lämnat. Ibland var det någon tik som satt sig ner för att åstadkomma en förförisk pöl. Tänk så konstigt, att jag ibland har en orörlig betongklump!

Min vana trogen, så tog jag upp en hög med fekalier som min dragare var orsak till, så jag antar att bara doften finns kvar för nästa besökare.

Så kom vi ner till älven. Eftersom det varit kallt av och till under olika perioder, så har inte älven öppnats mer än vad ni ser på bilden.

Spåret såg ut att vara bra mot Dammudden och min ambition var att köra runt, och komma sjövägen hem, men vi fick vi vända där. Det har ju blåst ordentligt i flera dagar, så det hade bildats större och mindre snödrivor, och mellan dem lös snö. Nåväl, vi vände om och tog samma spår hem, och nu gick det saktare, med lagom sparkfart. Jag vet inte hur många stopp vi gjorde och hur många djur av olika sorter, som avlämnat sina visitkort på nästan varje meter. Hoppas att Koljo fick sin nyfikenhet stillad.

Ovanför oss hade himlens målare tappat delar av färgpaletten. Den flammade i röda, blå och rosa toner och senare förstärktes färgerna med gult, orange, guld och lila. Jag hann ta ett foto, och jag var plötsligt i sekvenser då jag åkte i kälken bakom Smörhalvanss skoter, och tittade upp på skyarna. Ibland var det mörkt, men då fanns måne, stjärnor och ibland norrsken som fick mig att njuta för fullt. Ett ryck av Koljo i selen, gjorde att jag kom ihåg var vi var.

Hem kom vi igen efter tre timmar i naturens läkande skog, och jag kände mig styrkt till kropp och själ. Efter en timme och lite mat, var Koljo villig att uppsöka sitt residens - en koja i hundgården.

Igår var det 5 januari, och då stod det Hanna i almanackan. Så hette en av mina kusiner, och det var hon som för det mesta tog hand om sin syters barn, Östen. För tre år sedan lämnade han jordelivet just detta datum, och hans moster Hanna reste efter honom några dagar senare.

Jag tände ett ljus här på gården för lillebror Östen igår kväll, och jag tänkte förstås på kusin Hanna, som följde Östen på den sista resan. Smörhalvan hade lämnat oss ett och halvt år tidigare, och min sorg och saknad var ännu stark, för att plötsligt kastas in i ett nytt tungt arbete. Först nu, då det gått några år kan jag tänka på allt med en viss objektivitet. Östen var oerhört snäll, ville och kunde hjälpa många. Han trodde att alla människor var goda, och med den tron fick han somna in. Jag såg spelet kring honom under sjukdomstiden, men hade inte hjärta att tala om vad jag såg. Vi talade om helt andra saker, och några starkt hemliga händelser behöll vi för oss själva. Omvärlden hade nog dånat av, om de fått höra vad vi två aldrig talade om öppet. Jag sade till Östen, att allt detta stannar hos mig den dag du är borta, och så blir det. När jag tände ljuset, så tyckte jag mig höra Hannas röst som manade mig att aldrig berätta något. Hon hade också varit med om fördolda ting, men nu får allt sjunka in i regnbågslandets förseglade kassaskåp. 

Just nu lyser solen på alla, åtminstone här i byn, och mitt vemod byts mot känslan av att jag har klarat mig att leva vidare utan alla kära, trots många fysiska umbäranden. Hjälpsamma människor i min bekantskapskrets bidrar starkt till den känslan. Var rädda om varandra.

Minnet glider tillbaka till den tid då mina föräldrar fanns i detta liv, och julhelgerna som alltid firades hos dem i Porjus. Det var väl inte så speciellt på den tiden. Skinka stod förstås på julbordet samt ost, fisk och diverse produkter av ren. En gång då vi ätit och satt och småpratade mätta och belåtna, så bad jag min mor att berätta hur det var då hon växte upp. Osökt kom tankarna till de björnhistorier vi fick höra, och då spelade jag in några av dessa berättelser. Jag kan ju när som helst lyssna till dem, men det som faller mig in just nu, är hur hon växte i mina ögon. Hon var så stolt och säker i rösten, och min annars så dominante far blev plötsligt så liten. 

Men nu växlar jag om till nyare tider, som handlar förstås om hur det var då Smörhalvan fanns i vårt liv. Jag ska inte skriva om alla tårar som har runnit genom åren sedan han reste mot Regnbågslandet. Jag ska inte skriva om saknaden och smärtan i mig då alla minnen tar kommandon över mina sinnen. Det har ni, som följer mig, läst så många gånger förut. Istället berättar jag om lyckan och glädjen vi upplevde med föräldrarna då de fanns här, liksom barn, barnbarn. Jag minns vilket skratt det blev en gång då min far reste sig upp från julbordet och skulle gå ut och sträcka på benen, som han sade. När han kom in igen och stannade till på tröskeln till köket rusade jag fram och skulle pussa honom på kinden, eftersom han stod precis under en mistel. Han vek undan, skrattade själv och sade att jag inte skulle tro att han var så lättlurad.

Nu var det femte julen utan Smörhalvan, och ännu tänker jag ibland, att det måste jag fråga honom om - vad nu är jag har för problem. Det går ju inte! Jag blir frustrerad av att veta, att jag inte kan få hans hjälp!  

Gullfia och hennes familj var här, och det kändes så fint och lugnt i huset av, att bara veta att vi var flera. De hjälpte mig med ett och annat som var nödvändigt, och det är otroligt hur fort det går med unga händer. 

Så fick jag en väldig speciell tröst via nätet. Vännen Anders skickade julevangeliet till mig. Det var precis som om han visste att det var det jag behövde just då. Jag har tänkt mycket på denna händelse, men först några dagar senare förstod jag att det var en form av tröst, speciellt nu, då en god vän också gått igenom porten till Regnbågslandet. Det är en klen tröst att veta, att vi alla ska iväg dit en gång, men känslan av att förlora nära och kära, djur som människor, är tung.

En dag efter årets jul kom sonen hem för ett snabbt besök. Han hjälpte mig som vanligt med lite småfix, samt även att kasta in mer ved i källaren, så jag klarar mig nog i januari om det inte blir 40 minusgrader en längre tid. Det är guld värt, och mer därtill att få behövlig handräckning. 

Nu är det Nyårsafton, och den är också den femte, utan Smörhalvan. Då vi inte hade några barn här, så tog vi skotrarna och körde iväg till "vår speciella plats" längre bort på sjön. Där kunde vi sitta och titta på då stjärnorna tändes en efter en. Smörhalvan gjorde upp en eld, så vi grillade något gott, och bara satt tysta intill varandra. När vi åkte därifrån, lämnade vi en liten eld för att värma vittrorna som inte vågat sig fram då vi var kvar. Så här kunde det se ut.

I dag har jag också fått hjäp av andra änglar som bor i byn. Någon har sagt, att änglar ser man inte alltid, men man kan se deras verk. Ibland har jag himmelskt tur, eftersom jag både såg dem och deras verk, men hur tackar man en ängel?

Detta är årets sista blogginlägg, och som så många gånger förut, så ber jag er att vara rädda om varandra, och tala om hur mycket ni älskar varandra. Livets timglas rinner med olika fart för oss alla. 

Nu är det juliga marknadstider på många ställen i landet, och i helgen är det alltså en i Jokkmokk, på Lars Piraks torg. Jag, och vännerna i vår by, Tårrajaur, har haft hektiska veckor för att tillverka bakverk till försäljningen. Vi har haft så trevligt på våra träffar då vi blivit bakfulla, som jag säger. Fikapausar och lunchpausar har vi också haft varje gång. Ibland har någon varit frånvarande av diverse orsaker, men så är det. Vi hade också ett lite genrep, om man kan kalla det så, då vi ordnade till en jullunch för byaföreningens medlemmar, men sedan blev det full fart på baket igen. Igår sålde vi nästan slut på brödet vi hade med oss till Jokkmokk. Två påsar Rullrån och två påsar Blåbärsrullar blev kvar. De får sällskap i dag av mer bröd, som vi sparat inför dagens försäljning. Igår gick jag runt och tog några bilder, så nu kan ni få se ett smakprov på vad som finns. Swish, är en betalningsmöjlighet som ser ut att ha slagit igenom ordentligt, och mycket praktiskt.

Den här ljuskronan gjord av renhorn samt renhudar beredda att placera i till exempelvis en soffa.

Om man behöver gott matbröd så finns det tillfälle att handla här.

Igår var vi fyra personer som avlöste varandra vid vårt försäljningsbord. Här ser ni två, som hade jouren just då.

Ibland kan man värma sig vid en eldkorg, och de finns lite här och där på området. Trots att det inte är så kallt blir man lätt frusen om händerna, så då är det skönt att få lite värme.

Bedårande vackra babytröjor fångade min blick. Tyvärr så har jag inte så små barnbarn för den storleken, men de är så fina att se på också.

Tomtar är väldigt aktuella just nu, och vill man ha ett eget troll (som håller tyst) så finns det sådana.

Fler tomtar, muggar för något drickbart och varma torgvantar, som också är vackra att se på.

I samma stånd kan man köpa mikrofonskydd. Dem ser ni på "handen" mitt i bilden.

Här finns det julbockar gjorda av granris, och en "riktig" julgran som jag beundrade. Ännu en eldkorg för frusna personer finns även här.

En populär attraktion. En ren som drar en kälke som ni kan åka på.

Fler som vill åka. Några personer är väl synliga med reflexerna. Tänk på det, ni som inte har sådana.

Om ni vill göra ett besök i "Aladdins grotta" kan gå in i denna affär. Massor med glittrande och glimmande saker finns här, liksom godis och väldofter av olika slag. Dit ska jag gå en annan dag och fynda i lugn och ro.

Tomten kom smygande, men ett sus av barn larmade "Tomten är här".

Tack för att ni följde med. Det finns förstås massor att titta på, och affärerna har också laddat upp vackra saker, men jag kunde inte gå överallt och fota. Dessutom görs det reklam för mycket annat på fler sidor. Detta är bara ett axplock, som man säger. Passa på att besöka marknaden i dag, ni som blev inspirerade och intresserade.

I dag är den dag, inte långt före jul, som affärerna jublar över. Kassaköerna har varit långa när presenterna har inhandlats. Fars Dag-jaha! Då måste jag/vi köpa något extra. Så går säkert många iväg för diverse inköp.

Ja, det är ju upp till var och en, att göra som den vill, och så gjorde även jag förr - då jag hade någon att fira, men det jag handlade var oftast ingredienser till tårtor, som var uppskattade, och som vi snaskade på efter överlämnandet.

Det här är en - arkivbild från 2013.

Ser nu många år senare, att rosorna på vänsterkanten inte var symmetriska, men tårtan slank ner ändå. Denna var till Smörhalvan, som älskade tårtor, och i synnerhet de med marsipan.

Tankarna vandrar vidare till min far och till min svärfar. Nu är alla i Regnbågslandet, och jag vet inte om de som finns där nu känner av mina käraste Grattishälsningar och Grattiskramar.

I dag tänker jag också på de fantasiska människor som jag lärt känna genom åren, och eftersom det är fars Dag, så går minnenas väg till de män som jag har lärt känna mer eller mindre. En av dem var ett barnbarns farfar, som älskade henne högt, och jag tänker att nu, om han funnits med oss, skulle ha varit stolt över hennes framsteg.

De män, som också når fram hos mig, är mina mågar. Duktiga och kloka, som fostrar sina barn att inte bara sitta med en telefon i handen hela dagen.

Släktingar och goda vänner som alltid ställer upp för mig vad det än kan vara, och före detta jaktkamrater som vandrat vidare, och de som finns kvar - ja- alla når jag i mitt kalejdoskop av minnen. Hur som helst får ni de varmaste Grattiskramarna av mig. Men en viktig sak, att komma ihåg - det är alla kvinnor som fostrat dessa män från födelsen och vidare i livet. Många av dem har nu möts i en annan existens som jag kallar för Regnbågslandet. Ni som läser detta vill jag ännu en gång säga. att ni ska vara rädda om varandra, och kom ihåg, att det är inte mängden av presenter som betyder mest. Nej, det är omtanken om era nära oh kära.

Den här veckan började med dagar av minnen, både från nära och kära. I dag är det 7 oktober, och igår var jag ner till kyrkogården i Jokkmokk. Jag satte upp lyktorna till svärfars och Smörhalvans gravar. För fyra år sedan gravsatte vi urnan med min älskade, och det kändes tungt i hela mig. Ännu en gång så undrade jag varför jag blev lämnad ensam kvar. Varför förlorade jag min bäste vän som samtidigt var min kärlek? Jag hoppas att jag någon gång får svar på detta. Vi hade ett fint liv tillsammans, och trodde att vi skulle få förmånen att åldras tillsammans. Bland annat skämtade vi om, att när vi en gång skulle hamna på äldreboendet Kajtumgården, så skulle jag gå med en ficklampa och lysa upp vägen för Smörhalvan, som då skulle snitsla upp allt som han kunde. Vi gjorde ju så i verkliga livet, jag med ficklampa och han med snitselband eller stämpelfärg, många gånger medan skymningen kom och även nattmörkret, så att skogsstigarna på jaktområdet skulle bli mer synliga. Naturligtvis skulle hela Kajtumgården snitslas - trodde vi, men så blev det inte.

Jag fortsatte också till minneslunden där jag tände ett ljus för min kära mor som skulle ha fyllt 115 år igår. Det finns en bänk där, och jag satte mig ner i tankar om alla kära , som lämnat denna värld, och jag önskade att jag fått en enda dag med dem alla, så att jag skulle få berätta för dem hur mycket jag älskade dem.

På vägen därifrån såg jag upp mot några träd som behållit sina löv med de vackraste färgerna...

Efter diverse "måstebesök" hamnade jag hos en av mina kusiner, som axlat rollen som min bästa vän sedan Smörhalvan lämnat mig. Där blev jag bjuden på en underbart god lunch, och vi hade en trevlig pratstund. Jag tror att vi två skulle kunna prata hur länge som helst, både dag och natt om allt möjligt, men förstås också om alla våra kära som gått sin väg över till en annan existens.

När jag kom fram till huset, så fick jag se dessa många metrar av rönnar, som mist sina blad, medan bären fanns kvar. Kameran kom fram och jag måste bara ta en bild av dem.

Ni som följer mina inlägg får ännu en påminnelse av mig. Berätta för era nära och kära hur mycket ni älskar dem. Som jag skrev förut vid ett annat tillfälle: Vi vet inte när och hur fort vårt timglas rinner ut.

Morgonsysslorna avklarades fort, fast jag hade lite extra jobb att utföra. Sedan på med ytterkläder och ordentliga skor för en längre promenad. Koljo blev förstås helt vild då han såg min klädsel och snurrade runt i hundgården flera varv innan han sansade sig.

Vi brukar ju gå iväg i skogen, men i dag blev det ut på 45:an för "byarundan". Det skulle jag inte ha gjort för min kompis har inte gått där sedan i vårvinter och då var det sparkföre. Nu hukade han sig ner, och provade ta fart för att få igång sparken (som inte var med) innan jag stoppade honom! Vi ska gå ordentligt, sade jag, och han såg verkligen undrande på mig, men försökte lyda mina order, men det gick si och så. Jag hann i ala fall ta en bild mot byn i höstliga färger, men någon protesterade då jag stannade och tog fram kameran.

När vi kom in på den gamla vägen genom byn blev han lugnare. Det gick väldigt bra, eftersom byn tycktes öde. Jag såg inte till vare sig människor, djur eller bilar. Allt annat på sidan om skulle ändå undersökas. På ett ställe gjorde min kompis ett akutryck åt andra hållet.Jag var inte förberedd utan följde med av bara farten. Tik, tik, tikdofter! Koljo blev som en betongklump då jag försökte få honom därifrån. Han spanade in mot gårdarna som alla tycktes tysta och rofyllda.

Lugnet varade tills vi kom fram till postkuren. Då fick vi höra att ett hundspann var på väg ut på andra sidan 45:an.

Det blev ett ylande från de hundarna och Koljo stämde in, och ville förstås dit, men det ville inte jag. Hem kom vi till slut, och jag var helsvettig. Då höll jag på att ta på mig baddräkten och gå ner till sjön, men jag lyckades bromsa mig själv att låta bli.

Sedan lugnade jag ner mig med pappersarbete innan det var dags för att fixa till middagen. Jag hade tidigare tagit fram en låda kantareller (Tack snälla du som gav mig dem) från frysen, så då stekte jag först en schnitsel och en liten potatis. Sedan blev gräddstuvade kantareller till det andra. Skivad gurka, några salladsblad av egen odling (snart är de slut), melonbitar och persilja samt några lingon fullbordade tallriken. Jag har aldrig tidigare ätit svampstuvning och melon, men det visade sig att de gifte sig perfekt, så den varianten kommer jag att göra fler gånger. På bilden ser det ut att vara mycket, men allt gick bra. Min verkmästare i magen opponerade sig inte alls, och jag känner mig mätt och belåten. Det blev en bra dag trots allt. Jag klarar mig nog till nästa månad...

När vaccineringarna var gjorda och tiden vandrat, så blev det dags för oss som väntat på närkontakt. Det varma vädret gjorde att sommaren kändes bra, trots alla flygande orosmoment. Mitt fiskeförråd har ökat betydligt, och nu har jag abborrfiléer, rökt abborre och gädda i frysen, så varje gång jag tar sådan mat i min mun kommer jag att minnas alla fina stunder med barn, barnbarn och hundar. Har jag tur, så kanske det blir mer fiskande, eftersom några av barnbarnen trodde att många av abborrarna var honor med rom, men så var det inte. Vi får väl se hur det blir.

På bilden är Hjärtesmulan och Hjärteknekten i fiskartagen medan Gullfia samt Koljo och Dizel kollar på något annat.

Ett av barnbarnen, Gulleprinsen, blev en riktig fiskeentusiast då han alldeles själv lyckades bärga denna gädda som vägde 1,8kg. Lyckan var obeskrivlig, och han hade nog önskat sig flera stora fiskar, men föräldrarnas tidsschema skulle tyvärr följas, så tiden var begränsad. Pappan var imponerad, liksom vi andra.

Mitt i alltihop hade vi loppis på gården, och Gullesmulan var snabb att presentera sig, vilket skapade succé. "Hej, jag heter Ebba", sade hon medan hon sprang runt. Bilden är från en glasspaus, och glassbilen hade gyllene stopp då den varit här någon dag tidigare.

För Koljo har lyckan också varit total. Många klappar och mycket bus varvade upp honom, men ibland tog han en paus.

På natten var han snabb att ta plats bakom lilla Gullesmulan då hennes mamma var på toa. Små barn behöver ständig bevakning. Bilden nedan är från en dagpaus. 

Så småningom blev det dags för ett "Hejdå." 

Ett hjärtans varmt tack till er alla, som nu gett mig nya minnen att ta fram. Svågern med särbo gjorde ett akutstopp också, men jag fick i alla fall träffa dem. Hjärtegrynet var ju också här, och då friskade jag upp svågerns minne då han skulle tapetsera ett rum tillsammans med Smörhalvan. Då var Hjärtegrynet en liten tulta på drygt ett år, som trodde att alla tapeter, gamla som nya, skulle rivas bort. 

Så avslutar jag som vanligt: Var rädda om varandra. Vi vet inte då livets timglas runnit ut.