Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Tisdag 8 jan 22:03

 

Så blev det dags för ännu en älskad själ att vandra över Regnbågsbron. Min kusin Hanna, som fyllde 90 år i somras, och som mest skötte om Östen då han var liten, har nu fått följa sin systerson i fotspåren. Hon hade blivit inkvarterad på äldreboendet Kajtumgården i Jokkmokk, då Östen blev sjuk, och jag tror, att fast hon var dement, så saknade hon hans röst och hans doft. Vi vet så lite om sådant, men jag tror att detta gjorde att hon också ville ge sig iväg. Flera minnen virvlar upp för mitt sinne om hur roligt vi hade då jag var där hos dem i Granudden. Hon skrattade alltid och vi hittade på det ena upptåget efter det andra, trots att det skiljde en hel del i ålder mellan oss. Det är konstigt hur händelserna stiger fram när man har haft en nära relation med någon som försvinner till en annan existens. Men nu är epoken Granudden slut med de människor som bodde där en gång, och det känns en aning vemodigt att tänka på det...På något sätt vill man att allt ska vara som förut, men nu blir det aldrig mer.....


ANNONS
Av Maj-Britt - Söndag 6 jan 20:29

   

I dag var det en perfekt dag för tolkning, och vädret var på min sida också. Färgerna på himlen blev som ett underbart plåster på mitt sorgsna sinne. Jag undrade om mina kära på andra sidan ser dessa färger ur ett annat perspektiv, eller vandrar de bredvid oss och ser detsamma som jag gör?

 

Tankarna snurrade medan jag tittade mig omkring, och njöt av det vackra sceneriet. Jag kom plötsligt att tänka på en dikt som dottern Gullfia skrev en gång, då hon var lten, och en nära vän rest iväg. Så här skrev hon: 

När man dör

så grävs man ner i jorden

sedan far man till Gud

och han har hästar med vingar på

så man kan flyga och hälsa på dem man känner..

**********

Jag tänkte då på lillebror som älskade hästar, och jag hoppas han har hittat en som han kan rida på....

 

Dessa rödgyllene nyanser visade upp sig då vi var på hemväg, men när jag vände mig om var färgerna något annorlunda.

 

Det var alldeles tyst där vi gled fram på 45:an. Bara ljudet av sparkmedarna ackompanjerade vår färd, förutom de gånger en bil störde friden.

 

Det var vackrare på hemvägen, och jag kände att min själ började få ro. Cancerfunderingarna börjar gå andra vägar, och jag undrar om kärnkraftshaveriet i Tjernobyl var värre än det som sagts. Hur mycket, och vad är det som har fallit över Sverige? Så många cancerfall måste ha en orsak, och vilka nedsläpp sker i luften som vi inte vet något om?

När jag tänker tillbaka 30 år i tiden, så kan jag inte påminna mig om att det var så många som fick cancer, men nu verkar det eskalera med väldig fart. Vad beror det på? Är det någon som bryr sig om att forska varför?

Kan vi någonsin få säga "Aldrig mer cancer"?



ANNONS
Av Maj-Britt - Lördag 5 jan 14:12

 

Igår var det precis ett och ett halvt år sedan Smörhalvan reste iväg, och denna dag med siffran fyra finns starkt inristad i min själ. Nu får jag tillfoga en ny siffra - fem - eftersom min lillebror gick över Regnbågsbron i morse. Jag var inte där, utan jag hade tagit farväl av honom flera gånger före denna dag, och senast jag var där, så bad jag honom sova i ro, och han återgäldade detta med att säga, att jag skulle gå i frid. Nu fick han somna in utan att jag störde honom med mina besök.Jag lovade honom att våra två hemligheter skulle stanna hos mig, och det tyckte han var bra. Dessa vet jag med bestämdhet, att han inte har avslöjat för någon, utan det var bara vi två som var inblandade. Vi har också en tredje, men den känner nog fler till, så då får det vara så.. 


Under natten som passerade kom han hit vid flera tillfällen, och jag väcktes gång på gång, så jag förstod att det skulle vara slut inom kort. Till och med hunden reagerade, och följde honom med blicken, men låg kvar på sin plats. Det var inte konstigt alls eftersom vi är från en stark släkt, och min hund är döpt efter släktnamnet Kuoljok, och han heter ju  följaktligen "Koljo".


Så nu blir det ett nytt "Aldrig mer", som jag får prata med min bror om allt det som hände under vår tid som barn. Jag trodde aldrig, att jag skulle få uppleva detta med den svåra cancern ännu en gång, så det blev som att allt omkring Smörhalvan revs upp igen. Tre jobbiga händelser som startade med Smörhalvan, och nästa blev kusin John, och nu min lillebror. Tre fantastiska människor som reste i samma ålder.

Var rädda om varandra - det materiella är bara en bagatell - en droppe i det som kallas verklighet. Det som räknas, är hur vi är mot varandra...



Av Maj-Britt - Onsdag 2 jan 09:52

 

Jag brukar ju skriva om dem som har gått över Regnbågsbron, men detta inlägg är av en helt annan sort. När jag såg på "Så mycket bättre", så rann mina tårar för fullt när jag hörde den känslosamma sången om kvinnan som väntade på sina barn då hon dukat födelsedagsbordet.Tyvärr är sådant alltför vanligt, och jag har ett exempel på en mycket god, och snäll väninna som förgäves väntar på sin ende son när hon fyller år, eller till någon stor helg. Före jul fyllde hon 70 år, men ingen son kom. Till julen väntade hon också och ringde sonen några dagar innan högtiden. Hon fick till svar, att han kunde inte komma för att julen ALLTID tillbringades hos hans sambos föräldrar!!! Jag känner mig så maktlös, då jag tänker på min väninna, och jag kan hellr inte göra något än att skaka om den 50-plussiga sonen så här verbalt. Vi känner inte varandra, men om jag gjorde det, så skulle han få tidernas utskällning av mig. Inte heller under semestrarna kommer han till sin ensamma mor - sambon har ju planerat annat. Hur kan en vuxen karl låta sig styras så mycket av en kvinna? Må vara att de är sambo, men någon rättvisa borde väl finnas. Om inte kvinnan kan tolerera sin svärmor, så kan hon väl låta bli att åka dit - men hon kunde väl skicka sonen till sin mor!! Det värsta av allt är att min väninna har cancer, och sonen vet om detta! Usch! Nu retar jag säkert gallfeber på alla som följer min blogg, men att skriva är en säkerhetsventil - som i det här fallet släpper ut min ilska.

Var rädda om varandra - ni som kan tänka ett steg längre än sonen i denna sanna berättelse.

Av Maj-Britt - 31 december 2018 18:02

 

Denna bild tog jag den 11 janari 2013, då Smörhalvan och jag hade kört på Kvikkjokksvägen och fångat diverse motiv. Hösundet heter platsen, inte långt från Vaikijaur. När jag ser detta slår saknaden igenom mitt minne, och jag minns hela färden och de vackra vyerna. Jag måste upprepa mina ord, som jag tidigare har skrivit - aldrig mer - får jag vara med om sådana resor. Cancern, som drabbade min käre, har satt en effektiv bom över alla vägar, över hela min tillvaro.


Jag sitter nu här, på min andra nyårsafton utan honom som är min stora kärlek, och minnena rusar förbi i turbofart. Ibland sansar jag mig och försöker tänka på något annat, men oftast går det inte utan jag är tillbaka i allt jag gör, och i allt jag tar i. Vi var en komplett enhet, och behövde inga andra. Jag har undrat hur många gånger som helst, hur allt kunde stämma så bra mellan oss två, men jag tror att vi hade mötts i en tidigare existens och så fann vi varandra igen. Hur han kunde lämna mig är så ofattbart svårt att ta till mig, och egentligen så lämnade han inte bara mig, utan också hela mitt liv. Ingenting, utom samvaron med barn och barnbarn, kan göra mig glad. Även då tänker jag, att han skulle ha varit med oss där och då, men det händer aldrig mer....


Så, till er som följer min blogg önskar jag ett Gott Nytt År, och tackar er som önskar mig detsamma, men detta kommande år blir inte Gott för mig. Sorgen och saknaden behöver mer tid att jobba med min ensamma själ, men ni där ute i cyberrymden - var rädda om varandra.

Av Maj-Britt - 23 december 2018 10:07

 

I dag är det, som bekant, dan före dopparedagen, och som ni ser på bilden från mitt sovrumsfönster, så är det en vacker dag på gång. Termometern visar på -25,4 grader och det är så vackert ute nu. Solen stiger snart upp över horisonten och lovar oss ljusare tider. 


I sociala medier, och ute i affärerna, önskar människorna en God Jul. Jag kan tyvärr inte ta åt mig den känslan som sprudlar runt omkring mig, och det beror ju på att alla minnen från tidigare år sveper som världens alla tsunamis och kommer vällande över mig. Alla traditioner, allt pyssel, som jag och Smörhalvan ägnade oss åt, går aldrig mer att göra tillsammans, och detta gör så obeskrivligt ont i mig. Till råga på allt, så drabbades ju min lillebror av samma sorts cancer som Smörhalvan hade, och detta golvade mig totalt. Han finns ännu hos oss, och dagarna vandrar sakta förbi. Ibland mår han dåligt, men just i dag är det bättre. Så jag hoppas att ni som läser detta har förståelse för att jag inte orkar med alla julhälsningar. Visst förstår jag att ni menar väl, och jag önskar förstås att ni alla andra får en God Jul, och glöm inte att säga till era nära och kära, att ni älskar dem.


Av Maj-Britt - 14 december 2018 19:52

 

Var och hälsade på lillebror i dag. Han såg ovanlig fräsch och pigg ut för att vara sjuk! Jag häpnade över hans energi, och gladdes i samma veva, att vi fick vara ensamma ett tag. Inget besök anmäldes just då.

Bilden ovan är från ett tidigare år, och jag har kallat bilden "Ovan där". Ingen av oss vet när lillebror reser iväg till det okända landet Ovan där, men just i dag var det en underbart, fin dag.


Minnen - de snurrar som vanligt i mitt huvud, och då handlar det om Smörhalvan. Igår kväll såg jag återigen på "Jul med Ernst", och alla hans rätter som han tillagade. Med smärta och tårar i ögonen minns jag då Smörhalvan och jag tittade på programmet - ja han såg inte alla, men smakade gärna på det jag serverade. Nu - tänkte jag att jag skulle prova något av det Ernst föreslog och gjorde, men då kom jag ihåg, att jag är ju ensam numera. Jag har ingen som är villig att smaka och sedan äta med tillhörande kommentarer, om hur det smakade eller om han hade förslag till ytterligare ingredienser. Visst kan jag äta själv, och det är inga problem med det, men känslan av att se en älskad make på andra sidan bordet finns inte längre...

Av Maj-Britt - 12 december 2018 15:19

 

Denna vy, från mitt sovrumsfönster, dröjde för ett ögonblick kvar så jag hann med att ta bilden. När kylan kommer blir färgerna så vackra, så att det gör ont ner i hjärterötterna. Min lillebror kämpar fortfarande mot cancern, och jag känner mig glad var gång jag hör hans röst i telefonen. Jag berättade om alla de hälsningar som kommit honom tillhanda, och han hälsar tillbaka och tackar er alla för omtanken.


I dag har jag varit handlingsförlamad, och inte gjort något annat än fyllt på fröautomaterna till de små vingbeklädda vännerna, och så har jag suttit och pulvriserat strö till hundkojorna i hagen. Mina tankar vandrar förstås till lillebror och sedan kliver de över till Smörhalvan och så tillbaka igen. Fick också höra om ett annat cancerfall och det gör mig så beklämd. Vart är världen på väg? Ska vi utrotas person efter person, och varför och varför? Tårar rinner, och ibland gråter jag ohejdat mycket. Så fina personer måste resa sin väg, medan världen fylls av mördare och andra ondsinta människor. Varför kommer igen, och jag kommer aldrig att få svar.


När jag tog bilden var mina tankar hos lillebror. Jag förstod att han aldrig mer kommer att få se sådana vyer, om inte vännen Ulrika tar ut honom för en stunds permission vid rätt tillfälle, men det blir ändå inte detsamma som om han hade varit fullt frisk. Aldrig mer får han se skyarna ovanför barndomshemmet i Granudden, eller någon annan himmel i ett främmande nytt land som han gärne ville besöka. Varför gör det så skärande ont att mista någon som alltid funnits där? Man tar allt för givet, och så plötsligt går allt i bitar. Än en gång ber jag er: Var rädda om varandra!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se