Igår drog vi iväg tidigare på det längre spåret, och färden gick på nypistat underlag. Farten låg på topp från början, och jag upplevde samma känsla som jag hade dagen innan. Det där, att jag lagt på ballastklabben på sparken berörde inte Koljo ett dugg. Han börjar nu få en bra kondition märker jag, och troligtvis njuter han av turen, liksom jag.

Dagen innan såg jag detta, men farten var då för hög för att jag skulle kunna stanna och ta en bild. Nu gick det bättre, och jag började undra varför alla dessa kottar inte var öppnade. De låg bara där som om de sade: Ta en bild på oss. Så då gjorde jag det.

Det är ett stort privilegium att kunna färdas i detta vackra vinterlandskap, och en strof ur en psalm kom för mig "Härlig är jorden, härlig är Guds himmel". Så gled det in tankar över alla stackars människor som flyr från krigshärjade länder, inte bara Ukraina. De tycker nog inte att deras jord är härlig. Nu skulle jag vilja dela med mig alla mina upplevelser i "min natur", och kunna ge lindring till dem som behöver det, främst till de flyende skarorna, men också till all personal och dem som berörs av detta krigande. 

Vi fortsatte, och jag stannade till strax innan jag tog nästa bild. Koljo fick några godisar för att få en kick att orka vidare. Då såg jag, liksom på några ställen tidigare, ett blått snitselband på en liten tall. Fast jag åkt denna väg flera gånger så berörs jag starkt av minnena av Smörhalvan. Han satte upp dessa band, så att vi skulle kunna åka samma väg under kommande år. Det var lättare att då kunna göra nya spår när det blev en ny säsong, bara att följa snitslarna. 

Så kom vi ner till älven igen, och nu har isen börjat röra på sig mer, och ger sig sakta iväg. På varje tur njuter jag av se på vattnet, och jag tar ännu en bild, och ännu en bild och ännu en...

Färden gick fort fram till Dammudden, men där måste Koljo kolla in Sjöbladets nyheter. Det var många spår att upptäcka, och det tog ett tag innan det var gjort, så vi kunde åka hemåt, efter en underbar färd utan möten av vare sig människor eller djur.

I dag lyser solen och det hade varit läge för en ny tripp, men tyvärr så måste jag ägna mig åt annat hemmavid. Jag hoppas att det kommer fler vackra dagar. Ta vara på dem, ni som kan.

Igår var det också strålande sol, och naturligtvis for vi iväg, då morgonsysslorna var avklarade. Det blir faktiskt inte så mycket gjort inomhus då det är sådant väder, men alla måsten får samlas på hög. Det är ingen som tar tag i det, och jag bestämmer ju själv vad jag ska göra.

Jag valde sjövägen först, och det var så underbart, att det är omöjligt att beskriva känslan att glida fram på den solglittrande sjön. Snökristallerna reflekterade solljuset, och som jag skrivit någon gång förut - vi färdades i ett diamanthav. Bilden berättar bara hur tolkspåret såg ut.

Retrokänslan från en annan tid på en annan sjö, och med andra hundar hann ifatt mig, och jag såg att Koljo njöt av turen han också. Sparken gled hur lätt som helst.

Dammudden har haft en hel del besök under helgen, och skoterspåren på isen intill, samt små upphöjningar, visade att några varit och pimplat.

Vi fortsatte och jag tänkte först att vi skulle köra genom skogen hem. Den turen påbörjades, och vi passerade spåren efter en av naturens tragedier. Ni som kört där, har nog också lagt märke till detta.

Vi fortsatte en bit till och solen står nu så högt, att den lyser fint genom träden, men jag kände att jag ville tillbaka till diamanterna, så vi vände om. Nu gick det fortare då det bar utför, och snart var vi ute på isen igen. Rökpelaren från någon i Näsberg berättade om antingen köttrökning eller skräpeldning.

Till min förvåning, så var Koljo fortfarande pigg på att dra hemåt. Godsakerna som han får då och då peppar nog upp honom. I dag var vi inte ensamma på sjön, men klockan hade ju hunnit över lunchtid, så fler hade vaknat. Först mötte vi en fin vovve som var på promenad med matte, och Koljo berättade för sin fyrbente vän hur det såg ut efter spåret. Nästan hemma, så träffade vi på grannar, och stannade och pratade en stund innan Koljo påtalade att vi skulle hem.

Nu har jag i alla fall monterat på ballastklabben på sparken igen, så den går lättare att styra.

Gårdagens middag blev som jag tidigare skrivit; gräddstuvade abborrfiléer med kokt potatis. Himmelskt gott på en fin himmelsk dag.

Var rädda om varandra, och dela med er av kramar till era kära.

Lördag morgon öppnade med några minusgrader. Perfekt för en tolktur, eftersom spåren har hårdnat en hel del efter tövädret. Det hade det gjort, men jag lämnade ändå ballastklabben hemma, och i början ångrade jag mig nästan. Det gick undan, och Koljo valde det längre tolkspåret alldeles själv. I början var det fullt ös, så jag behövde inte använda sparkbenet alls. Det var bara att stå på medarna och hålla fast mig. Det var helt otroligt vackert med den strålande solen från en klarblå himmel. 

När jag bromsade Koljo för en minipaus, så gick mina tankar till Putin. Det hade väl ändå varit bättre att åka ut i naturen med sin familj, än att skicka egna och andra soldater i döden? Nå, jag råder inte över hans beslut, så vi körde vidare. Spåret var hårt, och sparken gled lätt framåt. Här och där hade något tyngre djur, älg eller ren trampat så det blev mindre gropar, och det var troligtvis under tövädret.

Det var så underbart härligt och så mysigt att bara lyssna till sparkmedarnas frasande där vi for fram. Vi mötte inte en enda person, och de djur som vi såg var i början, där renarna gick omkring i ett hägn.

Färden gick vidare ner mot Appoälven, där många har fiskat under somrarna. Nu var det inte läge för en sådan aktivitet, men fortfarande vackert att se på.

Det är som en sorts terapi, att se på detta. Själen lägger sig till ro, och alla tankar flyger bort till ingenstans. Men så plötsligt fick Koljo vittring av något i skogen. Jag försökte titta, men såg inget. Hans nos berättade nog mer om det - vad det nu var, och som jag inte såg.

När vi kom till älvens utlopp, så hade inte så mycket hänt där. Isen ser ganska tjock ut ändå. Vattnet rann över forsnacken, men inte med någon rekordfart. Det kommer väl mer så småningom.

Vi fortsatte mot Dammudden, där eldplatsen såg övergiven ut. Inga grillmänniskor syntes till, men de kommer nog när det varma, soliga vädret lockar ut dem - och då vintersporten på TV tar slut.

Vi fortsatte hemåt, och då var vi i tvåsamhet, som i min rubrik i dag. Inte ensam, men vi var ju två. Det gick superfint att ta sig hemåt, eftersom underbara Uffe fixat spåret igår, så jag slapp gårdagens strapatser. Tack, snälla du, för att du tog dig tid.

Njut av naturen och var rädda om varandra....

När vi klev upp på morgonen, och jag satt mig vid frukostbordet, föll mina blickar på en tidning som jag fått av en granne. Där stod det. Ja, må du "leva uti hundrade år" Det var Hjärt- och lungfondens annons.

Jag tänkte genast på Smörhalvan. I dag skulle han ha fyllt 65 år, och fick aldrig chansen att vandra närmare hundra år. För fem år sedan var hans födelsedagskalas på 60-årsdagen, och firandet hade börjat denna dag. Den fortsatte även dagen efter som var en lördag, och då hade jag satt ut en blänkare på Facebook om öppet hus den dagen. Så visst kom det folk från när och fjärran. Han ville inte ha något kalas när jag förde det på tal månaden innan, men jag tyckte att han skulle få något att minnas. Nu är det jag, som bär på alla minnen. Det var så fina dagar med barn och barnbarn förstås, men ingen visste hur kort tid vi hade kvar tillsammans.

Det känns så orättvist att han skulle lämna oss några månader senare. Han hade ett jobb, och arbetskamrater som han trivdes bra med, och var glad över att han slapp stiga upp ibland kl.4.00 på morgonen, och komma hem kanske kl.21-22 på kvällen. Att åka iväg, så han var i Jokkmokk kl. 7.00 och köra därifrån kl.16.00 var som en sorts semester tyckte han. Arbetsuppgifterna växlade mellan olika ställen och olika göromål inom församlingens verksamhetsområde, men tiderna skulle hållas. Trots allt, så sade han många gånger, att den dag han fyller 65 år, skall han sluta jobba för att göra så mycket som han ville hemmavid. Vi planerade och planerade om igen och om igen, men med facit i hand, så blev det inte av. Det är på grund av detta, som jag själv inte planerar vad jag ska göra om en månad, fler eller ännu längre bort. Allt kan förändras väldigt fort.

Jag saknar honom så otroligt mycket, och visste att han fanns hemma, om jag var tvungen att åka iväg någonstans, eller bara fara iväg på någon tolktur. Ring om du behöver hjälp, sade han ofta, och det hände vid några tillfällen. Jag kände mig så trygg att veta, att han fanns där om jag behövde akuthjälp. Små och större saker kunde han fixa, men nu måste jag begära hjälp från olika personer beroende på vad det är. Tycker också att det är jobbigt, att ringa, men jag har inget val.

I dessa krigets dagar önskar jag så, att han fanns vid min sida. Jag pratar för mig själv till honom, men han kan inte svara, som när han var här i fysisk person. Några vänner finns förstås, men jag kan inte ösa ur mig allt det som jag gjorde till honom. Jag förstår krigets offer, då de förlorar sina nära och kära, och inom mig undrar jag varför det ska kännas så smärtsamt att förlora en kär anhörig. Gång på gång har jag i mina blogginlägg skrivit att ni ska vara rädda om varandra, och berätta hur mycket ni älskar dem, och jag säger det igen! Det är så tungt att bli ensam, och jag fattar inte hur jag har orkat igenom alla dessa år. Visst har jag barn och barnbarn, men de har ju sitt som de skall ägna sig åt, och jag vill inte begära att de ska komma hit till mig. Sonen är ju närmast, och han kommer när jag behöver hans hjälp, och min tacksamhet har inga gränser. Flickorna hjälper ju till då de är här, men de bor ju längre bort, men alla gör sitt för att jag ska må bra.

Så var rädda om varandra. Innan vi ens anar det, kommer vår tid att vandra iväg över Regnbågsbron.

I dag är det ett år sedan, som en god vän, Per-Ingvar Lestander, valde att gå över Regnbågsbron. Jag har tänkt på honom av och till i flera dagar, och alltid då jag hämtar posten, och vänder blicken mot affären som var hans, dyker minnen upp. Han var så väldigt social och tyckte om att prata med alla människor. Efter att han flyttat till Jokkmokk, så hade vi telefonkontakt och kunde prata rätt länge med varandra. Även ett par dagar innan hans sista resa kom, så talade vi, och då blev det en hel del om hans orkesterliv. Jag påminde honom om kvällen då hans gäng spelade vid en riktig dansbana här i byn. Det var då landsbygdsutvecklingen tog fart, och vi hade en dag här med många aktiviteter, som avslutades med spelningen. Per-Ingvar mindes detta mycket väl, och sade att en oväntad sak hade inträffat då, men att det bara kunde hända i Tårrajaur. Jadå, det kom jag också ihåg, och så roligt det var. Nu är det ju marknadstider i Jokkmokk, fast i år igen, är den digital. Han var en välkänd profil på marknadsplatsen, dit många sökte sig, kanske bara för en pratstund.

Jag minns också, att han spelade dragspel på min svärfars begravningsgudstjänst i kyrkan 2011, och då blev det en låt som svärfar tyckte mycket om "Norrsken över Tårrajaur". Den hade Per-Ingvar själv komponerat.

Bilden nedan är på kassetten,som gjordes 1997, och i dag ska jag lyssna på alla låtarna, där Norrskenet finns med. Ni som var med i "Grosshandlar´n och Company" - visst minns ni hur det var?

Dagens "blidväder" på åtta minusgrader, inspirerade mig, så jag och Koljo for iväg på en tolktur. Den här gången åkte vi genom skogen. Föret var väl inte det allra bästa men någon hade kört med snöskoter, och så blev vi omkörda av en till. Snön som kom igår mjukade upp spåret, men det var inte alls samma fart som vi hade senast. Nu fick jag sparka ganska många gånger, men det gick ändå bra. Det är ju mest nerför mot sjön och älven, och Koljo var ivrig att springa vidare mellan obduceringspauserna. Han brydde sig inte heller om ett mötande skoterekpage med hund.

När vi kom till Dammudden strejkade min dragarvän. Hans tunga var lång och hela hunden markerade stopp. Jag hade ju hans godis med mig, och de bitarna åt han snabbt. Spåret vidare på sjön existerade inte, så vi vände om mot skogen igen, och tog samma spår hem. Visst hade det gått att krångla sig hemåt på sjön också, men jag saknade Tobbes fina  spårsladdning. Tankarna gick bakåt i tiden till Smörhalvans idoga skoterturer för att få fina spår, men de är ju bara vackra minnen numera. Här en sekvens hur det såg ut en dag vårvintern 2017, som blev hans sista.

När vi i dag kom in på skogsspåret, så blev det dags för en ny obduceringsomgång, och jag fick sparka nästan hela vägen tillbaka. Det som är det värsta med Koljo, det är att han tvärnitar precis när jag fått igång honom. Men vadå? Vi hade ju inte bråttom, och han hade en intressant tur på hemvägen. Springa ca 20-30 meter, stanna och kolla vem som gått här, springa igen, stanna och lyfta benet, springa igen osv.

Vi var med om en konstig händelse också. Koljo stannade och tittade bakåt, men fortsatte efter en stund. Jag hörde att någon kom på skidor efter oss, och det var tydligen det som Koljo tittade efter. Skidåkaren tycktes åka på ett hårt underlag, som det var tidigare på vår förra tur. Hen kom närmare och närmare oss, men vi såg ingenting. Till slut var hen alldeles bakom oss och Koljo ökade farten. Inte heller då såg vi någon. Det här är något oknytt tänkte jag och bad en bön om att kunna komma hem ordentligt. Då tystnade skidåkarljudet, och vi fortsatte, Koljo med sitt benlyft här och där, och jag sparkade vidare. När vi hade några hundra meter kvar genom skogen, så hördes ljudet igen, men nu var det längre bakom oss. Vi kom hem lyckligt och väl efter drygt tre timmars motionspass. Jag gissar att vi kommer att sova gott i natt.

I dag väntade jag på två telefonsamtal, men bara ett kom. Jag ville inte fara hemifrån förrän jag fått det andra, och det där att "vänta på något gott osv" det existeraade inte i dag. Alla dessa timmar som inte gav mig något, fick mig till slut att fara iväg med Koljo på en tolktur. Solen som hade lyst så vackert hela dagen såg ut att vilja gömma sig bakom bergen, och när vi kom ner på sjön såg det ut så här.

Man lär sig med tiden att glädjas åt det lilla, och det var det jag gjorde då vi for vidare. Du, som undrade hur spåret ser ut nu får titta på den här bilden.

Det kändes så härligt fast solen inte stod högre på himlen, men luften var härlig utan starka vindar. Den nordvästliga, som rumsterade runt på morgonen hade lugnat ner sig totalt, men så kom det för ett ögonblick, en svag sydlig dragning. Nåväl, vi fortsatte och kom då till det populära raststället vid Dammudden. Där hade den töat fram ordentligt, men inte så många hade gjort något besök där.

Eftersom solen lyste fortfarande, så vände jag mitt ekipage, och tänkte fara tillbaka samma väg. Det gillade inte Koljo! Han pratade på sitt sätt, att vi skulle fortsätta, men efter att jag tagit fram godis till honom accepterade han nådigt mitt beteende. Här får ni som undrat över min spark med plastmedar, se hur den ser ut. Klabben som ligger på sitsen har jag som ballast, eftersom sparken ska stå någorlunda stadigt, vilket den gör. På bilden ser ni också hur Koljo letar fram godiset som jag släppte i snön, så jag skulle hinna ta ett foto.

Till slut kom vi iväg, men det var långt ifrån samma fart som vi hade till Dammudden. Hem kom vi i alla fall, och solen som gav färg åt molnen såg vi några ögonblick. Sådana stunder skulle jag, om jag kunde, ge dem till alla som inte kan ta sig ut, till dem som jobbar tungt, till sjukvårdspersonalen, till de sjuka, till hemtjänsten och alla ensamma, samt till dem jag inte nämnt här. En känsla av att vara en liten kugge i naturens sceneri, att kunna andas i frihet långt från alla krig, och dem som startar dem.

När vi då kommit hem hade solen gömt sig bakom bergen, och skymningen föll som mjukt täcke över oss.

Var rädd om er!

Igår lyste solen över oss, så Koljo och jag drog iväg på sjön. Jag valde att åka den vägen först, eftersom vinden var nordvästlig, och gav oss extra fin skjuts. Det gick ganska bra, men blidvädret tidigare gjorde att Tobbes fina spår inte längre var intakta. Som tur är, så har jag bredare plastmedar på sparken, och de passade in perfekt på andra spår som gjorts av någon annan...

Min bästis, han älskade tydligen att sträcka ut, och han sprang glatt vidare. Jag tittade mot stranden, och såg att solen börjat tära på snön.

På ett ställe såg jag en av Smörhalvans eldplatser som han gjorde den sista vårvintern då han fanns hos oss. Koljo läste av mina känslor och ville vidare, och vi kom strax fram till Dammudden, som också börjat tina fram.

Vi närmade oss skogsspåret, och nu hade sjön börjat gnaga mer vid utloppet.

Till min glädje såg jag att någon kört in mellan småbjörkarna längre fram, så då for vi ditåt, och jag fick en ny glimt av omgivningen.

Här hade älven öppnats mer vid forsnacken.När vi följde spåret vidare såg jag att de blå snitslarna som Smörhalvan satt upp en gång i tiden fanns kvar, så de väckte minnen med saknad. Jag kände det, som att jag fick en hälsning från honom. Det var där och då, innan vi kom fram till spåret genom skogen, som mina tankar tog en ny vändning, och hela vägen hem. Kanske det var naturens inverkan, och känslan av frihet tillsammans med min trognaste vän, som fick mig att ta nya beslut. Nu kommer vi till min rubrik om en märklig dag. Jag ska inte göra sådant som inte får mig att må bra, utan bara vara den jag är. Det finns ingen mening med att göra något som andra tycker att jag ska göra för att det kanske är bra för dem. Vidare ska jag inte lyssna till dem som agerar som en besserwisser, fast de inte alls har den kunskap som krävs. Visserligen har jag inte brytt mig så mycket om det tidigare, utan låtit orden passera, men jag kan inte låta bli att undra varör man ska låtsas kunna det ena och andra, fast man inte kan det i slutänden. För mina ögon och öron är det bara blå dunster, men nu ska jag lämna allt sådant helt åt sidan. Jag trivs bäst tillsammans med Koljo, och naturligtvis med mina barn och barnbarn då de är här, och så ska det förbli. En hund är den absolut bästa vännen som man kan ha. Ingen falskhet och ingen mobbning finns i deras sinne. Otaliga gånger sedan barndomen har en hund följt mig på livets vandring, så därför är min kärlek till hundar och speciellt till Koljo, helt obetalbar.

Detta beslut gjorde att jag - att vi sov så gott hela natten och vaknade först strax innan gryningen annonserade sin ankomst. Jag ser fram emot en ny dag med mina egna idéer.