Under en dryg vecka kan mycket hända, och så har det varit för mig den senaste tiden. Jag har besökt några ställen där jag och Smörhalvan har varit, och jag har inte varit på dessa platser sedan han lämnade mig. I dag är det åter en milstolpe i mitt liv. Det är precis ett år sedan vi hade begravningsgudstjänst, och det känns smärtsamt att tänka på det.

Bilden ovan visar Gamla kyrkan i Jokkmokk, och den 21 juli var det en aftongudstjänst med underbara orgelvirtuosen Kristina Shtegman. Många gånger har jag och Smörhalvan lyssnat på hennes musik, eftersom vi båda tyckte om den. Hon har ett speciellt sätt att behandla tangenterna på både orgel och piano, som går rätt in i hjärtat på mig. I bakgrunden sitter prästen Bertil Fors i djupa tankar.

Sommartid är också semestertid för många, och i mitt fall så var barn och barnbarn här i omgångar varvade med andra lika kära människor. De har hjälpt mig att köra bort mängder av skräp, och vi har gått igenom flera utrymmen där det fanns saker som hamnade på Återvinningscentralen. En dag var vi och badade i en sjö en bit från byn, och jag gjorde dumheten att följa med. Dit hade jag inte varit sedan 2016, och då var Smörhalvan med.  

En annan dag var vi till det gamla kalkstensbrottet efter vägen mot Flakaberget. Där var det ännu jobbigare att minnas alla gånger vi varit dit. Först då barnen var små, och sedan ensamma med varandra.

Nu tickar klockan mot 24.00, och jag hade tänkt skriva färdigt detta inlägg före den tiden, men ni som läser detta får i tanken hålla kvar den 29 juli ännu en liten stund.

Minnena har virvlat omkring mig hela dagen fast jag försökt göra annat. Jag fick en önskan om blåbärsgröt till kommande gäster, och då for jag ut i skogen för att fixa en lämplig mängd bär. På hygget gick det inte alls utan jag fick gå ner mot myrkanten, och där var bären så pass stora att de inte rann ut ur plockaren, så det blir nog gröt i alla fall. Här gick Smörhalvan och jag många gånger och plockade bär och svamp. Ibland ropade han att jag skulle komma och titta om han hittat något som kunde vara ätbart.

Tanken kom att vi kanske hade det för bra tillsammans. Var vi för lyckliga att ha varandra? När jag träffade på honom i Jokkmokk, så kändes det som om jag var en nyförälskad tonåring, och han såg vad jag tänkte. Han skakade småleende på huvudet och brukade säga: Blir du aldrig bättre? Mitt svar var som alltid - NEJ! Det var likadant då han kom hem. Hela huset lystes upp som om solen själv hade klivit över tröskeln. Ofta kände jag mig väldigt förundrad över att han ville ha mig! Han chockade mig totalt den gång då vi var i Gällivare och gick för att lämna in en klocka för reparation, och då bad han mig följa med, fast jag inte gjorde någon nytta med det. När han lämnat klockan bad han expediten att ta fram förlovningsringar! Jag stod som förstenad och han fick fråga mig flera gånger vilken sorts ring jag ville ha! Sedan borde vi ha levt lyckliga i alla våra dagar, men det tog ett hastigt slut - det vet ni som följt min blogg, och jag förstår fortfarande inte varför det hände. Sjukdom - ja visst var det så, men mitt hjärta vägrar att acceptera det. 

Nu är jag så ensam - nej, jag fiskar inte efter medlidande - men det gör ont att se två människor som handlar, som äter middag, som lägger ut bilder om vad de gör, och var de är osv. När jag kom upp till bilen från min blåbärsplockning fick jag se att nu har någon börjat slänga bildäck vid vändplanen! Nu tänker jag inte ta upp det, och inte plasten som ligger längre bort. Det känns som om jag var bildäcket - bara ur funktion - så är jag. Ur funktion när mina sorgsna tankar och kära minnen kommer i mitt huvud. Jag agerar inte vad man kallar normalt - om det nu finns något sådant. Jag avslutar detta inlägg med en bild på det stackars bildäcket. Hur känner det sig nu? Bortkastad och ensam???

I dag är det precis ett år sedan Smörhalvan lämnade oss, och det känns in i hjärterötterna. Jag var ner på kyrkogården och grälade där för mig själv, att varför skulle du ge dig iväg så tidigt i livet? Det är inte första gången som jag går och muttrar och väntar på ett svar som aldrig kommer. Igår kändes det ännu värre. Då tänkte jag nästan hela dagen, att det var den sista dagen som han var hemma hos oss, och på allt vi pratade om, osv. Vi såg bara fram emot till den sjätte juli, då han skulle få börja vägen mot ett friskare liv med hälp av cellgiftsbehandlingen. Vid det här laget, så vet ni, som föler min blogg, att det blev inte så. Smörhalvan fick aldrig en chans att få prova på hur cellgiftet skulle verka i hans kropp. Jag hade bunkrat upp med böcker som jag skulle läsa på sjukhuset medan behandlingarna pågick. Efteråt läste jag böckerna, men några månader senare mindes jag inte vad de handlat om. Mina ögon hade följt radernas bokstäver utan att jag egentligen hade sett dem.

På bilden ovan är vi på hemväg från en tur med båten då vi hade lagt ut näten. Nu blir det aldrig mer en sådan tur för mig då jag kan sitta och se på honom då han körde oss hemåt i kvällens magiska ljus. En bekant, sade till mig  för ett tag sedan, att "du får väl skaffa en ny karl". Hur tror ni det kändes? Smörhalvan var den ende för mig, och så kommer det att förbli. Visst har jag flera goda, manliga vänner, men de är bara vänner, och ingen "ny karl". 

Jag saknar närheten till min käre så mycket så jag inte kan greppa begreppet i mig själv. Tankarna flyger som rädda svalor, och fångar glimtar av minnen som vi delat tillsammans. Ett minne var då vi några gånger besökte resterna av Lancasterbombaren Easy Elsie på myren utanför Porjus. Varje gång märkte vi att det försvunnit delar av planet. Någon, och inte bara en, souvenirjägare hade tagit med sig en bit. Så här såg det ut vid ett av tillfällena då vi gick dit.

Nu har jag nått en av milstolparna i saknaden efter Smörhalvan. Ett år har passerat, men jag har nu två datum till att vandra igenom och kan säga, att jag varit med om "sorgeåret". Det första, som ligger närmast, är dagen för hans begravningsgudstjänst, och det andra, då vi sänkte stoftet med hans urna till vila.

Under den här tiden sedan han försvann, så har jag gjort många nya upptäkter, och jag räknar upp några: Det gör ont då jag ser par som handlar, eller går på promenad, eller gör något annat tillsammans. Jag är inte så pigg på aktiviteter längre, då jag vet att jag inte har någon vid min sida som jag kan bolla mina intryck mot. Kyrkobesöken har minskat otroligt mycket, och det beror på att minnena är för svåra att handskas med. Jag ser och hör honom hela tiden, och minns då hans fysiska kropp fanns vid min sida.

Numera köper jag en liten smörask åt gången, liksom en bit ost. En flaska shampo, och en tandkrämstub räcker länge, medan min tandborste står och ser ensam ut i sin mugg ovanför tvättstället. Tvättmaskinen får vila mycket också.

Det här med hjälp är också en historia som tär på mig. Många vänner säger att jag ska ringa om jag behöver hjälp, men det känns som att jag är "nu igen" - om ni förstår vad jag menar. Jag är ju fullt införstådd med att ingen kan släppa allt för att komma rusande till mitt bistånd, men bara att fråga: "kan du" är svårt, och jag har lärt mig, att alla nära och kära har ett eget liv att värna om, och jag måste vänta tills någon kan komma. Jag är inte sådan, att jag kräver omedelbar hjälp av någon, under förutsättning att det inte är någon katastrof på gång. Det får ta den tid det tar.

Ett annat minne är från en sommar då vi var upp på Dundret i Gällivare.I början av vägen såg jag denna skylt!

Det ser ut som om man kan träffa på vad som helst upp över berget, men något sådant såg vi aldrig. Jag tror att det var någon form av humor blandad med hastighetsbegränsning.

Med risk för att verka tjatig, men det tar jag, det är att säga, att ni ska vara rädda om varandra, ni som har en partner, eller någon annan kär varelse i er närhet. Ge en kram, och säg "jag älskar dig". Det kostar ingenting, men ger så stor glädje hos mottagaren.

Midsommarafton - och regn. Det är ju inte ovanigt precis. Jag har varit med om snöflingor och ibland hagel denna dag. Just nu passar regnet ihop med mina känslosamma minnen i dag. Förra året inföll midsommaraftonen den 23, och då fick jag skjutsa in min älskade Smörhalva till Hälsocentralen i Jokkmokk. Han mådde inte bra, och då spelar det ingen roll om det är en högtidlig afton eller ej. Han blev väl omhändertagen, och vad man än säger om dålig sjukvård, så existerar inte det begreppet i Jokkmokk - i alla fall inte det jag sett om Smörhalvans omvårdnad.

Jag satt vid hans sida och förökte muntra upp honom, då han kände sig deppig när han blev sämre denna dag, men när sjukdom slår till spelar det ingen roll vilka känslor man än bär på, eller om man är fattig eller rik. Det blev vår sista midsommarafton tillsammans och genom det öppna vädringsfönstret hörde vi stojet från det traditionella firandet på Hembygdsområdet. Jag kände mig ändå ganska lugn då, och nu med facit i hand, så lurade jag mig själv att tro på läkarnas ord att Smörhalvan skulle bli frisk, fast det skulle ta lång tid. Mindre än två veckor senare skulle han vara borta ur mitt liv, och det är minnet som obarmhärtigt stiger fram. Då är det skönt att vara ensam och låta tårarna komma. I oktober har jag gått igenom ett helt år med olika dagar och helger som fått sorgens vildar att gripa tag om mig. Många säger ju att det ska bli bättre då, och det kanske ligger något i det. Jag har själv märkt att jag har känt mig bättre till mods då stora helger passerat. Det gick ju! Nu gråter jag inte lika mycket som jag gjorde de första månaderna efter att Smörhalvan gått över Regnbågsbron. Det är bara när vissa händelser och saker dyker upp som Atlantens vågor sköljer genom mig.

På söndag ska jag ha en stor Loppis här i byn på min gård. Sonen och jag har dragit fram skotrar, båtmotorer och annat som Smörhalvan sparade på. Jag gör ju ingenting med alla dessa saker, och då är det bättre att någon som behöver något får chans att göra något fynd som de kanske behöver. Jag har fått frågan om hur jag kan göra detta, men minnen sitter inte i saker alla gånger. När jag började skriva om detta på Facebook, så kände jag en varm våg strömma igenom min kropp då jag såg på hans foto. Det har jag tagit som ett godkännande från honom som skaffade alla dessa prylar som han aldrig mer kan använda själv.

Bilden ovan är från 2015 då lilla Hjärtegrynet hade fått en T-shirt av mig. "Morfar är min bästis så det så". är texten och så var det. Hon följde honom nästan överallt och om han var utom synhåll, så kom frågan: "Var är morfar".

Var rädda om varandra i dag också. I morgon kan det vara för sent för en kram.

Allt är mitt och allt skall tagas från mig - Inom kort skall allting tagas från mig -  träden, molnen, marken där jag går - jag skall vandra ensam utan spår..

Så lyder några ord i en dikt av Pär Lagerkvist, och i dag har jag tänkt mycket på dessa.

Jag körde till Porjus för att plantera blommor på mina käras gravar, och sorgen och smärtan sprang ifatt mig. Inte bara för dem som ligger begravda där, utan i minnet var det stunder då jag och Smörhalvan gick där. Han berättade om kyrkogårdarna och hur de sköttes. Under några år var han en av dem som såg till att det såg fint ut. Nu vilar hans stoft på Jokkmokks Kyrkogård, och andra arbetare går de vägar som han gick på.

När jag körde till och från Porjus tänkte jag på den gången för ett år sedan då vi tillsammans färdades den vägen, till den ödesdigra stunden då vi fick veta att vårt liv skulle förändras mycket på grund av cancern. Några människors liv hade också kunnat förändras just i dag. Två bilister körde om andra bilar vid två olika tillfällen, och som hade börjat komma in i vägens kurvor med skymd sikt. Jag var rädd att de skulle möta någon bil som kom från andra hållet, men de här gångerna gick det bra. På samma gång som jag andades ut i lättnad, så kände jag ett visst mått av missunnsamhet. Varför skulle det gå så bra för dem, och varför gick det inte bra för Smörhalvan också?

Bilden är från midsommaraftonen 2016, då vi hade varit till Porjus för plantering på gravarna, och denna är fotad alldeles vid fästet till dammen vid Harsprånget. Vi tog många vackra bilder den natten, och det var så mysigt när vi gick ut ur bilen med varsin kamera. Nu gjorde det ont när jag passerade detta ställe, och alla andra också. När kommunen lade ut sina utflyktsmål, för att kommuninnevånare och andra skulle leta upp dessa, så var vi alltid på väg någonstans. I år såg jag att bland andra var den gamla Porjustallen insatt som utflyktsmål. Dit har vi varit flera gånger, och imponerades över hur ett träd kunde växa sig så stor och grov på den platsen. Nu ska jag inte välja det målet, och knappast någon av de andra. Bara tanken att gå dit utan min älskade Smörhalva gör så ont så ingen kan förstå hur stor den smärtan är. Det är alldles nog att jag går på de stigar som finns nära byn. Visst gör det också ont, men medan jag går där får tårarna rinna som de vill, och jag känner det som om jag är hemma. Här har vi gått många, många gånger, men nu vandrar Smörhalvan där - utan spår....

Svansen undrar var hans husse är, och tittar längs vägen om han kommer snart....

Vädret sympatiserar med mina känslor - det snöar och regnar om vartannat för i dag känns det extra jobbigt, och det beror på att det är precis ett år sedan som vi fick det smärtsamma beskedet att Smörhalvan hade cancer. Det drabbade, inte bara oss som stod honom nära, utan hela den övriga bekantskapskretsen, så vi hamnade i ett chocktillstånd. 

I början lät det inte så farligt och läkarna var optimistiska på grund av hans fina grundkondition, och hans övriga levnadsvanor. Han fortsatte att jobba några veckor efteråt, men till sist gick det inte längre.

Detta datum, 7 juni, är för alltid inristad i mitt minne, och då hade jag inte en aning om, att jag en knapp månad senare skulle vara ensam...

Allt som han kunde och gjorde blev plötsligt mina problem, och under detta år har jag fått be om hjälp massor av gånger. Jag har fått lära mig en hel del som är nödvändigt för min fortsatta existens. Då var jag helt handfallen och alla måsten dansade en vansinnesdans i mitt huvud. Som tur är, så har jag barn och barnbarn samt vänner vid min sida, och de fanns där då, och finns här nu också.

Ingen kunde däremot skydda mig för obetänksamma människors dumheter som gjorde att jag råkade ut för fysiska skador. Det gjorde att jag nu kan se omgivningen på ett annat sätt, och det har lärt mig hur man inte ska bete sig, så jag försöker leva efter den principen. En stor tröst är de vänliga personer som kommer i min väg, och jag känner sig som om jag är inlindad i omtankens bomull. Tack för att ni finns.

På fotot från Smörhalvans 60-årsdag ler han mot mig som höll i kameran just då, och jag kommer med den frasen som ni läst så många gånger förut: Var rädda om varandra, och ge er partner en extra kram i dag.

Igår skrev jag ett blogginlägg som kanske verkade otydligt, så därför ska jag förklara hur jag egentligen menade. Det handlade om frånvaron av vänner, och det handlade inte om att jag är totalt ensam, för så är det inte. Jag har vänner som jag umgås med, men dem som jag saknar är de som kom hit till oss då vi var två. Några har aldrig varit hit efter att Smörhalvan lämnade mig, och jag får den känslan av att det var honom de besökte - även om jag var med i samtalen. Nåja, om det nu är på det sättet, så "let it be". Mina riktiga vänner frågar då och då: Har han/hon varit och hälsat på?  Mitt svar blir alltid - nej.

Jag är i alla fall glad över att jag har så många intressen, så jag blir alldrig sysslolös. Det finns alltid något att ta tag i, och jag har märkt att det finns många ensamma, som är verkligt ensamma. De har ingen egen värld och något som kan engagera dem. Du som läser detta kanske känner någon i den situationen - gör ett besök hos denne. Ett kort samtal lyfter bort ensamheten....

När jag kör in till Jokkmokk, så träffar jag ibland på folk som säger att jag ska komma och hälsa på dem, men det är ju lika nära för dem att komma hit. Jag vill också prioritera det jag har att göra hemma, men tar gärna en fikapaus  om jag får gäster...

När man mist sin partner på ett eller annat sätt, så kommer svåra stunder med sorg och saknad. Andra människor säger ofta "men du ska tänka på de fina minnen ni hade gemensamt". Ja, visst gör jag det, och jag bara undrar hur de ska hjälpa mig vidare.

I min  rubrik har jag skrivit " dessa dagar och dessa helger", och med det förstår jag att det första året i ensamhet har inneburit extra sorgestunder. För min del har jag gått igenom: Bärplockningen, älgjakten, höstfisket, Fars Dag, julgranshämtning, Advent med uppsättningen av alla juldekorationer utom - och inomhus, jul med gran och övrigt, nyår, trettonhelgen, borttagandet av allt juligt, marknad, födelsedag, skoterturer, vinterfisket, påsk, Kristi Himmelfärdsdag med tidig morgongudstjänst, Mors Dag, bröllopsdag, pingst, och de datum som associerade till min älskades bortgång och hans begravning. Ännu har jag några dagar kvar innan det första sorgeåret gått tillända, och jag har kämpat mig vidare. Nu vet jag hur det är att vara ensam kvar under sådana tillfällen, och när jag passerat varvet runt så ska det väl ändå gå lättare. Men sorgen finns ändå kvar som en gnagande varböld som spricker ut i tårar då och då. Visst har jag haft hjälp och besök av barn, barnbarn och några vänner, men trots detta så är jag ensam bland andra. I dag är det en sådan smärtsam dag. Det är tio månader sedan vi hade begravning för min käre.

Dagens bild är inte min, utan den tog Smörhalvan en sommarkväll då vi var ute och åkte. Motivet är en glimt av Appoälven, tagen från bron efter gamla vägen förbi Vajmat. Den stunden minns jag väl, och varje gång jag kör över där, så minns jag det speciella tillfället.

Jag undrar verkligen var alla andra som vi hade kontakt med då vi var två - var är ni nu? Det är många som jag saknar, och jag tänker inte bita någon, så ni vågar komma. Jag kan vara social och prata normalt, men sorgen sparar jag till min ensamhet...

Detta kort fick jag före helgen, en Morsdagshälsning från två döttrar. Så roligt att få sådana konstnärliga gåvor av älskade barn. Telefonsamtal kom också senare under dagen. Igår kom också sonen med en Morsdagstårta, och den var mycket god och så i samband med kärt besök, så förstärktes det hela på ett bra sätt. Han fick också hjälpa mig med det som jag inte klarar av, så det var alldeles perfekt. Telia måste ha haft fullt ös med SMS hela dagen, så en hälsning från tredje dottern fick jag först idag, samt en hel del andra meddelanden. Nu är jag ju inte så mycket för sådana här typer av firanden, och jag tycker att det är Mors Dag varje dag. Mina tankar flyger ofta till gångna tider då min egen mor fanns att krama. Så klart att jag tänkte på henne, liksom min svärmor som gav mig Smörhalvan.

Denna dag brukade han komma med en tårta förstås, som han många gånger gjort själv, och så någon annan present som jag verkligen behövde. Det kunde vara funktionella klädesplagg för vistelse i skog och mark, nya drag till fisketurerna, en ny kamera osv. Han visste så väl vad det skulle vara för att jag skulle bli extra glad, och jag gjorde förstås detsamma när det gällde hans bemärkelsedagar. Våra kärleksgåvor kunde komma vilken "vanlig dag" som helst. De var inte alltid bundna till en viss dag.

Det är snart slut på Maj månad, och den var alltid speciell. Då barnen fanns hemma var det alltid en tävling mellan dem och Smörhalvan, om vem som först skulle säga "Grattis" till mig. Jag har ju namnsdag hela månaden, och en alldeles extra den 19:e, då det faktiskt står "Maj" i almanackan också. Smörhalvan brukade säga att jag var hans första och enda Maj, och jag blev också hans sista.....

Nu har jag stått vid vedklyven några dagar, och då var tankarna till den tid då vi var två som höll på med vedhanteringen, och nu ska jag ut igen och ta ett nytt pass. Jag tycker om att se vedtravarna växa, och vet att jag kommer att klara ännu en vinter. Igår hann en vän hit och hjälpte mig att klyva de största klabbarna som jag knappt orkade rubba, så det var bra. Ibland behövs det två för att kunna göra vissa saker som blir för tunga för en som är ensam. Därför vill jag än en gång säga - med risk för att vara tjatig - var rädda om varandra! I morgon kanske du är ensam....