Senaste inläggen

Av Maj-Britt - 20 juni 2019 19:54

 

Denna bild från 2016 får illustrera mitt inlägg i dag, och det beror på, att jag åkte ner till kyrkogården för att kolla hur det såg ut på Smörhalvans grav. Förra året flyttade jag flera blåklocksplantor från vår gård och planterade dem där. Dessa blommor tyckte han mycket om, och till min glädje, så ser de ut att ha tagit sig bra, och slår snart ut i blom.


I morgon är det åter midsommarafton, och mina tankar går då till den dagen 2017 som var den 23 juni. Den dagen fick min käre tillbringa på Hälsocentralen i Jokkmokk. Hans cancer eskalerade snabbt, men han fick en smula lindring vid varje besök antingen i Jokkmokk eller i Gällivare. Vi hade varit och handlat dagen innan och då minns jag, att vi bland annat köpte jordgubbar. På kvällen åt han några stycken, men sedan gick det inget vidare. Hans ätminnen sade att vi också skulle köpa några ostar av olika sorter, men det var bara minnet som fungerade. Det sved i mitt hjärta då jag såg hans försök till att åtminstone smaka på en ost. Det gick inte heller så bra, och jag kände mig helt maktlös.


Idag minns jag den fina midsommarnatten 2016, då det var strålande sol och molnflikar som stod för dekoren. Vi var till Porjus då, och min kamera jobbade flitigt. Porjusselet var förödande vackert den natten då vi åkte från en av mina brorsdöttrar som fått besök av oss. Det här är en av dessa bilder.

 

Sedan stannade vi till vid Harsprånget och då blev en bild så här..

 

Sedan fprtsatte vi, ner mot Ligga och sedan blev det ett till stopp vid Akkats utanför Jokkmokk. Då hade jag inte en endaste aning om att det var den sista midsommaren som vi skulle tillbringa i bilen på spaning efter nya vackra motiv, eller annorlunda sådana. Jag kände mig så glad, och njöt av berömmet som Smörhalvan öste över mig senare. Han sade: Nu har du verkligen fått till fina bilder! Jag ser honom framför mig nu, då han sitter vid min sida och vi tittar på bilderna. Tre år har gått från den gången, och mina tårar har nog fyllt Luleälvens resevoarer många gånger sedan dess, och kommer nog ännu att göra det några varv till, som jag  känner det just nu...

Så - jag kan aldrig säga det nog många gånger: Säg till er käre/kära hur mycket ni älskar dem. Livets timglas kan rinna ut fortare än ni tror....

Av Maj-Britt - 7 juni 2019 18:22

 

Efter en tidig morgonpromenad med 15 plusgrader så var jag till Gällivare med anledning av ett ärende som dök upp. Det gick bra och snabbt, men ändå var vägen två år lång. Det var det här datumet som Smörhalvan och jag åkte till Gällivare sjukhus 2017, och där fick han reda på att han hade cancer. På vägen dit såg vi på ett ställe en älgko med kalv som betade av det färska slyet intill vägen, och de stod kvar nästan på samma ställe då jag åkte hemåt i natten. I minnet kom den häftiga smärtan ikapp mig då jag passerade "älgstället", men nu fanns det inga sådana djur där. Sedan 2017 har jag kört samma sträcka med samma bil och med samma smärtsamma tankar. Det är det jag menar med samma väg men ändå inte samma, och bilden ovan följer dessa tankar. Tolkspåret som Smörhalvan gjorde säger också samma, men ändå inte samma.


Träffade en god vän tidigare i veckan, och hon sade något väldigt klokt. Rådet jag fick är däremot inte lätt att följa. Man kan inte leva på minnen, utan man måste gå framåt. Jadå, jag går framåt, men minnena kommer till mig ändå, och jag frågar samma gamla fråga: Varför?


Jag kämpar på för att få andra människor att förstå hur betydelsefullt livet är då man har någon vid sin sida, som man kan tala med, som man kan fråga om det ena och andra, som man kan berätta saker för - någon som bara är! Trodde nästan att jag gjort mig ovän med en som jag gnatat om detta, men nej. Så var det inte, och jag upptäckte att hon inte hade brytt sig ett skvatt om vad jag sade.


Genom radion fick jag också en dolkstöt i hjärteroten. Låten som spelades var "Did I tell you that I love you?" Den gillade vi båda och sjöng för varandra då vi hörde den. Nu sjunger kanske Jerry Williams den där i Regnbågslandet, så att Smörhalvan får lyssna till den, en gång eller flera.

Men säg nu till den du har vid din sida- säg att du älskar honom/henne. Ni mår båda bättre av sådana ord.


Av Maj-Britt - 26 maj 2019 10:19

 

Alla dagar är mors dag - det är min rubrik i dag, och bilden ovan visar också på en mor med sina barn. Nu, ur människors synsätt, så tänker vi mest på våra egna mödrar, och ibland på andras, Det är väl ganska naturligt. Vi borde ju egentligen sända en tanke varje dag till våra mödrar - de som finns med oss och de som finns på andra sidan Regnbågsbron. Jag fokuserar på mor, mamma, morsan osv just denna dag, men det är lika angeläget att tänka på far, pappa, farsan också. I dag var ett av tio Guds bud i mina morgontankar: "Du skall hedra din fader och moder, så att det må gå dig väl, och du må leva länge i ditt land". Det var nog inte tänkt så högtidligt som det låter, men för mig så minns jag min uppväxt i den lappländska vildmarken som en stor bubbla av lycka då jag fick leva med min mor och far som skyddade mig, och lärde mig hur jag skulle uppföra mig. Så naturligt det var, men då tänkte jag inte på det.


I tonåren hamnade jag ofta på kollisionskurs med min far, men då fanns mor alltid där, som tröstade och försökte få mig att förstå. Ibland förmanade hon min far för hans hårda ord, och då fick hon även en dos av dem, men stod på sig i sitt försvar över mig. Hennes agerande i mitt liv kom mig osökt att tänka på en strof ur ett skillingtryck: " Jag förstod det ej för´n jag blev stor". På hennes dödsbädd talade jag till henne på samiska, och sade att jag älskade henne. Så innerligt hoppas jag att hon tog till sig de orden, och jag hoppas att jag får krama henne riktigt ofta då det blir min tur att gå över Regnbågsbron.


Men för att gå tillbaka till bilden jag började mitt inlägg med, så är det ju så bland djuren, att de vill försvara sin avkomma mot vad det än är. Fågelmamman spelar att hon är sargad och ser ut att flaxa hjälplöst, så rovdjuren inte tar hennes små, och några går till rasande angrepp mot betydligt större varelser än hon själv är. Vi har också fått lära oss, att inte gå emellan en björnhona och hennes ungar för då blir hon aggressiv och går till anfall. Renkon, vajan, behåller sina horn inför födseln av en kalv och behåller dem tills kalven är nog stor att följa med flocken. Allt levande, stort som smått följer naturens lag, att värna om kommande släktens överlevnad. Det smärtar mig då jag ser bilder av troféjägare i andra länder som dödar noshörningar och elefanter. Bredvid dessa djur står ofta en unge som inte förstår vad som hänt...


I dag är det tydligen en tankarnas morgon för mig, och nästa steg går till de kvinnor som vet att de kommer att resa bort ur denna tillvaro. Det måste vara en oerhörd smärta att vara tvungen att lämna sina barn, små eller stora.

Smärtan finns också hos de mödrar som fått följa sina barn som gått till Regnbågslandet. Jag vet hur det känns, eftersom jag är i den situationen. I en av mina dikter så skrev jag så här: "Att mista ett barn, det går ej - man lär sig aldrig förstå." Trots att det är längesedan så undrar jag hur hon har det nu? Hon fick även ta hand om sitt brorsbarn där i detta gåtfulla land, och jag vill tro att de har det bra tillsammans.


Ni därute i cyberrymden vill jag än en gång säga: Var rädda om varandra, och krama era kära och säg att ni älskar dem! En kram är aldrig, aldrig fel...


Av Maj-Britt - 13 maj 2019 14:52

 

Den här bilden tog jag i maj månad år 2016. Det var det gången som Smörhalvan började sitt jobb i kyrkans tjänst i Jokkmokks Församling i samma månad. När jag visade honom denna bild så frågade han vad den egentligen betydde. Vi såg båda två att det var en port som blivit synlig för våra ögon, och jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske hade han någon aning om att det var en början till livets slut...


I dag förstår jag ju tillfullo vad porten handlade om, men jag glömde snart bort fotot tills sjukdomen var ett faktum. Detta år just i dag, skulle vi ha firat vår 30-åriga bröllopsdag för oss själva, men den stora festen med barn och barnbarn skulle ske kommande helg. Vi hade börjat prata om detta evenemang så där lite löst, redan 2017, och vi hade gpd tid på oss, tyckte vi. "Vi hinner" var Smörhalvans ofta stående fras då vi skulle göra något, men denna gång hann vi inte. Tårarna rinner i strida strömmar då jag tänker på den fina dagen 1989. Solen lyste, björkarna hade slagit ut sina blad och gräset var grönt. Igår regnade det för fullt, och jag kände att det var som styrkan i mitt tåreflöde. Hela månaden hittills har mina tankar vandrat sina vägar till mycket av det vi gjorde tillsammans, och allt det vi pratade om. Vi hade samma sorts humor, och ibland behövde vi bara säga ett enda ord, så fattade den andre vad vi menade. Varje dag i månaden grattade han mig på namnsdagen, och så sade han ibland, att jag var hans första och enda Maj. 


Jag undrar ofta hur allt kunde stämma så perfekt mellan oss, och osökt kom jag tänka på en fras i en låt "eller var vårt öde bestämt långt innan vi fötts". Så var det nog, och jag önskar er alla som läser detta, att ni ska ha det fint i era liv. Än en gång ber jag er, att vara rädda om varandra. Ni vet aldrig när den sista stunden kommer, och så står ni där ensamma. Utan honom/henne är livet väldigt tomt. Ingen att krama om, ingen att fråga, ingen att berätta något för, ingen att somna bredvid på kvällen, och ingen att vakna med på morgonen. Kärleken är det största, medan det materiella och massor av pengar är en tom kuliss. Vad hjälper en tom kuliss utan den som betydde mer än allt det andra? 


Avslutningsvis skulle jag åter tacka er, utom familjen, som ställde upp för oss under Smörhalvans sjukdomstid, och även efter hans resa genom porten till Regnbågslandet. Ni har varit, och är ännu ett stort stöd för mig. Det betyder så mycket att ni bara hör av er ibland, att ni frågar om jag vill komma på middag, att vi delar en lunch i Jokkmokk.Tack också till er övriga som är falska och pratar osanningar och agerar därefter. Ni har visat mig hur jag inte ska vara.....

Av Maj-Britt - 30 april 2019 10:18

 

En vän skrev tidigare på Facebook om många fina minnen av en vän som nyss gått över regnbågsbron, och precis så kände jag det då jag åkte buss till Luleå för ett snabbt ärende igår. Jag tittade ut då och då, och kom ihåg vad Smörhalvan sagt om alla planeringsjobb han hade inom skogsbranschen. Där och där och där hade han varit och snitslat och planerat. Nu var dessa områden ganska så kala, bara de trädgrupper som måste lämnas vid varje avverkning, stod kvar. Jag tänkte också på vad jag hade fått lära mig av honom, om just det, att se vad som behöver göras - en planering kort sagt. Visserligen växte jag upp bland skog och fjäll, men jag hade ingen aning om vad alla skogstermer som finns i dag betyder...


Sedan var det alla platser, där vi rastat på någon av alla bilturer som vi gjort, och ett tag tänkte jag, att jag måste åka dit och se hur det ser ut i dag. Då sansade jag mig, och tänkte, att nej! Inga fler sorgsna minnen som skapar fler tårar. Platserna får vila i frid och vila i mitt minne. Med kännedom om andra människors lämna-kvar-skräp-beteenden, så kanske det skulle ske, att jag blir extra ledsen över att förutom mina minnen, få se en massa skräp!


I dag är det ju Valborgsmässoafton, och då brukade vi fara och elda på någon fin plats för oss själva. Det var förstås på säkra ställen, därifrån elden inte skulle sprida sig, och oftast var det på "vår plats" längre bort vid sjön, men även på någon fin plats i skogen. Arkeologerna kommer nog att bli fundersamma när de hittar rester av våra små härdar om några hundra år. I år går det inte alls att ta sig ut på isen. Som bilden ovan, så såg det ut igår, och i dag har vaken vidgat sig ytterligare.


Så till rubriken. Då vi var och storhandlade, så brukade jag alltid köpa flera shampoflaskor till exempel, så det inte tog slut då vi skulle behöva någon. Igår så tog jag fram den sista flaskan av det shampo som Smörhalvan brukade använda, och det kändes minsann. Jag kommer väl ihåg den gången då denna och två andra flaskor fick följa med hem. Det handlade förstås om andra förbrukningsvaror också, och att jag köper flera beror på att vi bor i en by. Det mesta handlar om förutseende, inte bara kila över gatan till affären, och så är det, men nu gällde det ju shampot, så min rubrik kändes given.

Var rädda om varandra!

Av Maj-Britt - 13 april 2019 10:32

 

I dag for jag ut tidigare eftersom det inte hade varit minusgrader under natten, men det hade ändå stabiliserat skoterspåret. Min kompis var inte riktigt i form efter gårdagens tur i solen, men hur det var så kom vi iväg, och ingen annan syntes till på sjön. Det kändes som om hela sjön var bara min. Renskötarna hade tagit sovmorgon, och så brukade Smörhalvan göra fastän jag for iväg med hundarna. Han brukade vakna senare för att det var så tyst i huset, och då förstod han vad som var på gång.


Passerade Dammudden och styrde kosan mot "vår plats", och då bev jag sorgsen igen. Ännu en lördag utan min Smörhalva, och Koljo tittade sig omkring precis som om han väntade på någon. Minnena sköljde över mig, och inom mig hörde jag orden "aldrig mer". Aldrig mer ska vi sitta och elda och bara vara till. Så här såg det ut i april 2017, bara ett par månader innan jag skulle bli ensam...

 

Koljo ligger på sitt skinn i solen, och det var en hel del barmark som hade tinat fram. I dag var det annorlunda.

 

Nu finns ingen eldgrop där, men några vedklabbar som Smörhalvan travade upp mot tallen är kvar, och det gjorde så skärande ont i mig, att bara se på dem och veta att vi aldrig mer ska sitta där tillsammans. Jag borde väl egentligen inte uppsöka sådana platser, men jag tänker att smärtan någon gång ska ge med sig....


På hemvägen gick det ganska bra, tills vi passerat udden och kommit in på spåret som vi gjorde igår. Då plötsligt kom en stor tjädertupp taxande framför oss på låg höjd, och Koljos alla jaktgener exploderade! Han tog av från spåret för att följa "bytet", och det gick bra ett par meter tills en snödriva stoppade sparkens framfart, så jag kunde vända ekipaget för att komma på rätt köl igen. Koljo tittade besviket när tjädertuppen försvann på andra sidan sjön, men han är ändå så pass klok, så han insåg att han inte kunde göra något. Denna händelse gjorde att mina tankar tog andra banor, och vi kom hem lyckligt och väl. Kanske Smörhalvan skickade ut fågeln så jag skulle få andra tankar...

Av Maj-Britt - 29 mars 2019 22:00

 

Stegen, en äldre bild från mitt arkiv, som jag kallat "Stairway to heaven" - en sådan önskar jag i dag att det fanns, så man kunde gå dit på ett besök. För 54 år sedan just denna dag, föddes mitt första barn, en dotter, som reste iväg ett par månader före sin tioårsdag. Jag undrar så hur hon skulle ha sett ut, och hur hennes liv blev om hon fått vara kvar hos oss. Det gör ont att tänka på henne, och det gör också så ont att tala om henne, så jag gör det väldigt sällan, och oftast med en som vet precis hur det är. Människor kan vara medlidsamma, men inte förrän de har varit med om sådana förluster, så vet de hur känslorna vandrar...


I dag är det också ett år och åtta månader sedan vi samlades i kyrkan för begravning av min älskade Smörhalva, och det börjar vara ganska trångt där i Regnbågslandet. Många kära har vandrat den vägen, små barn och vuxna, föräldrar, svärföräldrar och andra släktingar samt många fina vänner. Därför säger jag ofta, att "var rädda om varandra". Ni vet inte hur morgondagen ser ut, så lev och älska varandra i dag.

Av Maj-Britt - 18 mars 2019 12:42

 

Den här bilden visar en sekvens när man åker längs med Appoälven. Smörhalvan gjorde det här skoterspåret som jag använde flitigt. Nu finns det inte mer, och något nytt blir knappast gjort just där.


Jag ser många, många bilder på Faebook, om människor som är två och två, och ibland med barn och kanske annat sällskap. Jag ser på alla turer som de gör med något slags fordon, och just i dessa dagar handlar många bilder om snöskoter och vackra vyer. Under 28 år var Smörhalvan och jag ett par i denna samling, och jag vet att jag önskade att många sjuka och de som inte kunde ta sig ut, skulle se de vyer med eller utan djur som vi såg. Jag önskade att jag kunde skicka allt detta vackra till de utsatta genom mina ögon. 


Visst ser jag vackra vyer nu också, då jag är ute, men då är jag ensam, och har ingen som jag kan bolla mina ord emot. Jag saknar Smörhalvan så otroligt mycket, och det är inte bara det att han gick iväg dit jag inte kan nå honom. Det jag också saknar, är det språk som män talar. De kan säga samma saker som vi kvinnor gör, men de gör de på ett annat sätt, och nu har jag ingen möjlighet att lyssna till sådant resonemang om jag inte går på möten av alla slag.


Nej, det är rösterna här hemma som jag saknar. Jag minns då vår vedgranne kom hit när Smörhalvan ännu fanns, så brukade jag oftast ta en tidning och lägga mig och läsa, medan jag med ett så kallat halvt öra lyssnade till dem. Det var så mysigt eftersom de aldrig var högljudda, utan rösterna var behagliga. Vedgrannen finns kvar, och många andra också, men det är som det blivit ett slags tabu att komma hit på besök. Jag är inte ute efter en ny man i mitt liv, då Smörhalvan var den halva jag behövde. Nu är det Koljo som är hela min värld - då inte barn och barnbarn kommer på besök.


Att leva i, och med en stor kärlek är lycka av största mått, men när den man älskar försvinner, så står man där ensam, och då känns det som att ensamheten är kärlekens piska. Så ännu en gång kommer jag med en uttjatad fras: Var rädda om varandra!

Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards