Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Maj-Britt - 17 december 2017 21:12

 

Bilfen är från ett besök hos svärfar medan han ännu var i sin krafts dagar, och som ni ser, så handlar det om jul.


I dag är det söndag, och jag var uppe tidigt på morgonen, åt en smörgås och tände Smörhalvans ljus, det tredje i adventsljusstaken. Det gör fortfarande ont i mig, att tänka på, att jag nu får tända alla ljus ensam. Tiden har ännu inte börjat läka mina sår, och i dag läste jag i en bok, där det stod om sorg och ledsamheter. Huvudpersonen sade då, att hon inte ville tänka på den hon förlorat. Det var lättare att skjuta undan den tanken än att sakna och vara ledsen. Ett ögonblick så tänkte jag, att det kanske skulle vara en bra idé, men vad händer sedan, då sorgen och saknaden inte längre vill skjutas undan? Jag tror ju, att det är bättre att gå igenom alla faser, och låta oceanernas vågor skölja mina tårkanaler..


I nästan allt vad jag tar i och gör, så minns jag min käre, och då jag ser på alla julförberedelser som han älskade - ja, då gör det så skärande ont i mig som om det vore en ovass kniv på väg genom min kropp. 

Det finns personer som inte bryr sig om mina känslor, och varför skulle de göra det? Men då det handlar om dem som finns i min närhet, så börjar jag undra hur deras tankar går. Där lever de i sin bubbla, och gör precis vad de vill och hur de vill. De fattar inte att deras handlingar sårar mig ännu mer då jag är i mitt nuvarande tillstånd och lever i sorg och saknad. Jag har ingen som kan trösta mig såsom Smörhalvan gjorde, och jag hoppas att de aldrig hamnar i min situation. Egentligen borde jag inte alls bry mig, men ibland kommer det ögonblick som gör att jag funderar på varför jag ska utsättas för sådana "jag-gör-som-jag-vill-människor"....Jag vill ju bara vara för mig själv, och vill inte störa någon annan.


Nu nalkas de största helgerna,som de flesta ser fram emot, medan vi som mist våra kära, bara vill att de ska ta slut väldigt fort. Ett nytt år knackar snart på våra dörrar och ingen vet vad som händer då. Nya liv kommer till världen, och andra lämnar den, och som jag nu vet, så kan det ske mycket fort. Ännu en gång så ber jag er att vara rädda om varandra och säga till dem som står er nära, att ni älskar dem....



ANNONS
Av Maj-Britt - 11 december 2017 20:21

 

Förr brukade man säga, att ett brev betyder så mycket, men det är inte så vanligt längre. Jag har några brevkamrater och vi kan nog säga det då vi får ett brev som vi har väntat på..


Min rubrik handlar om ett ord. Varje morgon efter att jag har rastat vovvarna en första gång, så sätter jag mig vid köksbordet och tar nya tag i korsordsdjungeln. Igår fastnade jag på ett längre ord, och eftersom det inte fanns några ledtrådar, så kände jag att jag inte kommer någonstans. Så plötsligt fick jag in en bokstav, och då kom resten av ordet "Kyrkvaktmästare". Atlantvågorna vällde in i mina ögon, och jag tänkte på Smörhalvans sista jobb som mitt ord motsvarar. Han trivdes verkligen med de varierande uppgifterna och den fina kamratandan. Flera gånger brukade han säga, att han ångrade sig för att han inte sökt det där jobbet för många år sedan. Nu fick hans kamrater bära in hans kista i kyrkan till jordfästningen, och de bar honom ut också... Mina minnen snurrade runt och jag är glad att han fick ett jobb som han verkligen tyckte om..


Eftersom de har snöat massor i flera dygn, så har jag ibland skottat och skjutsat undan den snö, som inte traktorängeln kunde ta. I övrigt så har jag gått igenom högvis med tidningar som de om foto, mc, bilar och jakt, och då var det dags för alla oceaners svallvågor i mina tårkanaler. Jag hittade ett reportage i Allt om jakt från 1989. Tidningen reste runt i Sverige och berättade om olika jaktlag, och detta som jag hittade handlade om Tårrajaur Jaktklubb. Reportern hade följt laget en dag, och berättade hur det var, bland annat, att laget bar olika delar av den skjutna älgen över stock och sten. Bilderna gjorde väldigt ont i mig, och den. då hela laget var samlat, så såg jag att det var flera förutom Smörhalvan, som gått över regnbågsbron före honom. Ingen av hundarna som var med då finns heller inte i dag. Det var ju så länge sedan...


Bilden ovan visar min Koljo, som trivs i snön, men han är ju av draghundsrasen Siberian Husky, som gillar att vara ute och dra mig i skog och mark. I år har vi inte de fina spår som Smörhalvan brukade göra åt oss, så hur det kan bli möjligt vet jag inte ännu. Kommer det att finnas spår, så blir mina tankar, att de inte är som de Smörhalvan brukade göra, och då är orden återigen "Aldrig mer".

ANNONS
Av Maj-Britt - 6 december 2017 10:52

 

Igår var jag till Jokkmokk när mörkret hade fallit, och det var för att den Samiska Bokbussen hade aviserat sin ankomst just då. Det finns böcker på flera olika språk, och jag fyndade, några Lulesamiska, några norska och några svenska. Smörhalvan brukade också följa med och låna det som intresserade honom, och dessa turer öppnade upp för smärtsamma minnen. 


Då jag körde hemåt tog jag det lugnt, eftersom jag vet att det kan vara renar på vägen nu, och kanske någon älg. På radion var det inget intressant, så jag lyssnade på ett band (Jadå, jag har en kasettspelare i den bilen) där Christina Lindberg sjöng en låt, som jag brukade sjunga med i, och då tillägnade jag den åt Smörhalvan. Han log alltid då jag var igång, och så här går orden:


Jag fann ett litet hus invid vägen

Jag stanna till där för en kort sekund

Det fanns en man just där som stal mitt hjärta

och all min kärlek i samma sekund

***

Tårarna flödade förstås när jag hörde de välkända orden, och när jag kom hem, så fanns han inte där, men Svansen välkomnade mig med ivrigt viftande på den del av hans kropp som heter samma sak som hans namn.

Bilden föreställer baksidan av huset...


Av Maj-Britt - 3 december 2017 21:01

När jag tittar fem månader tillbaka i tiden, så var det den tredje juli, och den sista dagen då Smörhalvan fanns hos oss. Senare på kvällen föll han ihop och dottern Gullhöna som var här, ringde efter ambulansen som snabbt kom. Jag blev helt chockad då jag kom in efter att ha varit ute med hundarna, och de fick gå till hundgården, eftersom jag följde med när Smörhalvan fördes till Jokkmokk för vård - trodde vi. Jag ville inte tro, ville inte något annat! Han skulle ju inte lämna oss - det hade han lovat!!!


Nu när dessa månader har passerat, har jag på något konstigt vis tagit mig sakta framåt, men sorgen känns skärande färsk då detta datum kommer upp. För en dryg månad sedan tog han också Kito till sig. Hon fick nästan samma symptom som han hade, och då jag hörde veterinärens ord, så förstod jag på en gång, att nu skulle hon också springa över regnbågsbron till sin älskade husse....


I eftermiddag har jag klätt granen inomhus, och då rann tårarna, så jag knappt såg vad jag gjorde. Vi hade en speciell, mindre låda där vi förvarade de saker som vi kallade för rariteter. Det var sådant som vi hade haft med oss sedan barndomens julfirande och saker som barnen gjort - en hel del som bara betydde något för oss. Nu fick jag hänga upp allt själv, något som jag aldrig trodde skulle ske. I vår kärleks bubbla skulle vi alltid vara tillsammans, men nu blir det - Aldrig mer så. Snälla ni - var rädda om varandra och lev som om varje dag är den sista. En dag kan det bli så...

Av Maj-Britt - 3 december 2017 11:22

 

Jag börjar med en bild från år 2014, då vi kunde se detta vackra pryda en rondell i Jokkmokk. Visst är årets isskulptur fin, den också, men Smörhalvan och jag gillade verkligen dessa ljus...


Adventstider = Tårarnas minnestider. I år har jag med hjälp av sonen tagit fram ljusstakar, stjärnor och annat som hör advent till, och då jag placerade dem i respektive fönster, kom minnena forsande som om hela Atlanten koncentrerats till att hamna i mina tårkanaler. Jag trodde aldrig att jag skulle känna en sådan smärta med att ta i alla dessa saker. Det var ju alltid Smörhalvan som kollade att glödlamporna fungerade innan vi placerade ut dem där de skulle vara..


I år har jag bara ordnat till en enda gran utomhus, också med hjälp av sonen. Tomten och snögubben står på vakt bredvid den. Smörhalvan gillade ju advent, jul och pyssel med bland annat glittrande granar runt huset. Jag har tänkt på det, men insett att jag orkade inte med allt. På kyrkogården har jag däremot satt ut små granar, utan dekoration, en på Smörhalvans grav och en på Svärfars. Tidigare i veckan så bytte jag batterier i alla lyktor där nere, så nu kommer de förmodligen att lysa till någon gång nästa år. Dem jag satte dit den 11 oktober lyste ännu så det var bra kvalitet på batterierna.


Här hemma blev det ledsamt i dag igen. Till min ensamma frukost tände jag det första adventsljuset. Mina tankar gled iväg till tidigare år då barnen fanns hemma och vi tände ljusen växelvis. Under de senare åren då de flyttade hemifrån, så blev det Smörhalvan som alltid tände det första och det tredje ljuset. De övriga föll på min lott. Nu blir det aldrig mer så, och jag får tända alla ljusen ensam. Det känns verkligen tungt och saknaden är enorm...


Sonen hjälpte mig också att montera ihop konstgranen. Vi brukade växla mellan två toppstjärnor - den från mitt föräldrahem samt den från Smörhalvans, och jag skrev noga upp vems stjärna som stod i tur. I år var det som en hälsning från Smörhalvan. Det är hans stjärna som pryder min gran, en gran som inte doftar jul, men finns där ändå. Vi har en mix av julgransprydnader, så innan jag fått upp allt, så lär Atlanten komma forsande i mina ögon igen...

Av Maj-Britt - 28 november 2017 13:54

 

I dag har det varit en krispig dag med mest 20 minusgrader utomhus, och då jag hängde ut mina sängkläder tog jag några bilder neråt sjön. Jag knycklånade några ord ur låten "Vintersaga"- När det stora vemodet rullar in - då kände jag så när jag tittade på omgivningarna. Ett stort, stort vemod! Om nu Smörhalvan hade funnits med mig, så hade han sett till att jag hade fina skoterspår att tolka på. Nu finns det inga sådana - i alla fall inte nerifrån sjön där vi brukar starta, och mina tårar började frysa till is där jag stod. Tankarna flög mot "Aldrig mer", och i minnet såg jag alla vårvinterns skoter - och tolkturer. Ibland var jag irriterad då några skoterförare kört kors och tvärs över spåren, och Smörhalvan var uppgiven. Ändå for han iväg igen för att försöka pista till spåren, så att jag kunde tolka.


När jag vände blicken mot det gamla stallet som nu bara är ett förråd för skrot och korn, så var det fler minnen som dök upp. Jag såg Smörhalvan uppe på taken där han skottade undan snön, och det gick så lätt som om det varit dammkorn istället för snömassor.

 


Just nu brottas jag med ett aktuellt problem angående snön. Mina fyra vise män nalkas. Några har redan varit, men det börjar bli tid för en annan vis man - sotaren att komma! Jag vågar ju inte gå upp på taket för att skotta väg till honom, och den granne som hjälper mig med allt annat på marknivå, har problem med ögonen, ser dåligt, så jag vågar inte heller be honom. Hur jag ska lösa detta är verkligen ett problem. Många är ju pensionärer här i området, och har en och annan krämpa, så vad gör jag? Smörhalvan ställde till stora bekymmer då han gick sin väg över regnbågsbron...

Av Maj-Britt - 25 november 2017 18:03

Denna dikt har jag inte skrivit själv, utan det är någon som heter Kerstin Nilimaa som är författarinnan. Jag hittade den då jag höll på att gå igenom pärmar och kasta saker och ting. När jag fick se denna minns jag Smörhalvans leende då han kom hem från jobbet, och gav mig en innerlig kyss, eftersom jag hade lagt den i hans matunika. Den stämde så väl in på mina känslor, och den heter: På dina smörgåsar


På dina smörgåsar

breder jag kärlek

lägger ömhet

godhet som pålägg


Kryddar med

passionens ört


I din ryggsäck

stoppar jag mitt hjärta

tillsammans med kyssar

åtrå


Dina sockar

lagar jag med omsorgstråd

smeker skjortor släta

viker lycka

under kragen


I min förälskelse

tvättas arbetskläder


I dina skor

lägger jag in 

mina drömmar


Du lämnar mig

var morgon

tar med mig

i din packning


***

Den här gången kunde jag inte följa med honom. Jag såg honom bara gå mot en okänd horisont - utan mig....

Av Maj-Britt - 23 november 2017 08:16

 

I dag virvlar snön omkring i en mindre snöstrom - än så länge, men enligt P4-vädret så ska det bli värre framåt dagen. Svansen blir väldigt blöt då han är ute sådana här dagar, och ibland går han faktiskt in i kojan, men då ska det vara riktigt blåsigt. Koljo däremot, honom ser man inte ens nosen av när han är i sin koja. Han vet nog var det är skönast då han gjort sina behov. För det mesta är vovvarna inomhus, och då sover vi ibland alla tre, fast det inte är kväll.


Snart är det advent, och restaurangerna lockar med sina julbord, och då stiger tårfyllda minnen fram igen. Smörhalvan och jag har besökt många ställen för att äta julbord. Förra året var vi här i byn, men i år blir det inget av diverse orsaker. I Storforsen var det trevligt, och där plockades silltallrikarna bort av uppmärksam personal, så vi fick ta nya till flera rätter. Vi började alltid med sillinläggningarna. Nu blir det inget julbord för min del i år. Det känns så ledsamt att sitta där någonstans och minnas hur det har varit under alla våra julbordssittningar. Jag får handla lite av det jag vill äta, och tända ett ljus framför min älskades foto, så på det viset är vi ändå tillsammans.


På Facebook ploppade det upp en version av "O Helga Natt" med Tommy Körberg, och visst duger den bra, men den bästa är förstås när Jussi Björling tar ton. Smörhalvan gillade den helskarpt och vi lyssnade på den hemma, och så hade han den på CD och kasett (jadå) i bilen. Nu rann tårarna, och Svansen kom fram till mig och puffade på mig med sin nos. "Jag är ju här" sade hans blick...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se