Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Maj-Britt - 28 februari 2021 19:14

Jag selade på Koljo strax efter kl.12.00 i dag och vi for iväg på en tolktur på sjön. Det blåste ganska friskt, men vi hade vinden i ryggen och sparkföret gick mycket bra, när jag krånglat oss ut mellan snöhögarna. Längre bort var det fint pistat och sparken gled hur lätt som helst trots att det blivit blidväder, eller kanske just därför. Vid Dammudden hade snö släppt från tallarna och täckt eldplatsen totalt! Men den töar väl fram så småningom, med eller utan hjälp.

 

När jag vände blicken utåt sjön, så såg jag att någon hade provat på att köra ut från det pistade spåret. Det gick nog inte så bra.

 

Snälla ni, var försiktiga då ni kör på sjön nu, så ni ite försvinner med skotrar och annt. här en annan bild därifrån.

 

Jag tänkte att jag skulle se hur långt älven hade öppnats, men det var inte så mycket i utloppet, men isen skimrade i blå toner, så åk inte ut där.

 

Genom skogen och ut på ett annat spår för att komma till älven, och det var ganska öppet som ni ser här.

 

Åt andra hållet mot utloppet såg det ut så här.

 

Jag hade ju tänkt att vi skulle fortsätta på spåret vid älven då det är så vackert där, men se - det ville inte Koljo. Han tittade på mig och åt det håll vi kom ifrån, så jag frågade honom om vi skulle vända. Det beslutade han snabbt, hoppade över sparken och var startklar. Troligtvis var inte detta lika brett som det första tolkspåret, så han sjönk ner i snön ibland, och det var nog inte roligt.

Så vi vände och kom tillbaka till Dammudden och min tanke var att fortsätta hem på samma väg som vi kommit dit. Men nej! Min kompis fällde ner öronen i vinden och tittade skarpt på mig som om han ville säga, att det blåser för mycket. Alltnog, jag frågade om vi skulle åka genom skogen hem, och det fattade han, och vände!

Jag vet ju att min vovve vet bäst, så jag såg det inte som något konstigt, och i skogen var det lugnt. Den här gången var det ju behaglig temperatur (sex plusgrader), så Koljo fick nosa och obducera nästan varje meter tillbaka. Han piggnade till då vi var nästan hemma och upptäckte tre renar som stod i vår väg. De var så trygga, så trots mina rop på svenska och samiska stod de kvar tills vi var en och en halv meter ifrån dem innan de lullade vidare. Nu finns de ju väldigt gott om mat efter skogsspåret eftersom det har blåst och töat, så mycket hänglav finns tillgängligt på marken.


Nåväl, hem kom vi utan incidenter, och vi hade varit ute i tre timmar, så vi kommer nog att sova gott i natt. Ännu en gång vill jag säga, Var försiktig på sjöarna! Söderut i landet har det varit flera drunkningsolyckor, så åt oss slippa sådant här.

Av Maj-Britt - 23 februari 2021 08:12

I intervaller har vi roat oss (jag) med snöskottning, men jag har inte fört ihop dessa som ni ser på bilden. Här i byn finns det snälla människor som rycker in och trycker bort det mesta. Då blir det kvar snö (vad annars)  vid fågelmatningen, soptunnorna, bilarna och hundhagen. Det måste jag ta för hand, så att säga, men det är ju gympa på samma gång. Armar utåt sträck - gå framåt - lyft armarna - sänk dem - vänd och gå tillbaka. Det har blivit väldigt många sådana pass i vinter. Vänner klagar över snön, men jag ser det ändå som positivt. Den är ju vit och ljus! Tänk bara så deppigt det skulle vara om allt som kommit ner var svart!!

 

..och så en bild då jag gick närmare...

 

Nå, men vad gör jag då, när inte snön kallar på mig? Ja, först är det fågelmatning, och där är det hur många små som helst. De får ju solrosfrön, och ibland lite sand! Sand, undrar ni? Ja, jag upptäckte det tidigare då plogen hade tryckt fram lite sand, och där satt det många små. Nu tar jag med lite sand som jag strör under fröautomaterna på samma gång som jag fyller på frön. Det är väldigt uppskattat. Förutom de små, så kommer hungriga ekorrar, Moses och hans damer samt Lucifer. Ibland vågar sig en skata fram också, men den gillas inte av Lucifer.


Vid sovrumsfönstret har jag fina filmglimtar av en flock rådjur. Sådana är inte så vanliga här i norra Sverige, men några i byn har matat dem i några år. Vi är ju flera som tycker om att titta på dem och deras förehavande på sjön. Ofta lägger de sig ner här och där, så har man tur, så ser man ett huvud som sticker upp. När inte snön saboterar tolkspåren, så brukar rådjuren egga upp Koljo, så han sätter full fart, även om de är en bra bit utanför spåret. Vid 45:ans vägbank över sjön, så händer det att vi kan stå och titta om vi ska få syn på dem. Ni i södra Sverige tycker nog inte att det är något att se, men vi har ju andra värderingar här, och varje episod, varje glimt av något flygande, hoppande eller gående fördriver tankarna en stund på Coronapandemin. 


Vedhanteringen har jag berört förut, och det är också något att ta med i sysselsättningsmanualen. Värme i husen behövs även om vi har andra uppvärmningsmöjligheter, men då måste man också ta med kostnader för elenergi. 

Sedan har vi AVG = allmänna vanliga göromål. Koll på det ena och andra också finns med. Nu på vintern och snön är det inte så många mystiska bilar som kan göra entré här i byn, och händer det, så är alla på alerten. 


Vi har en gemensam promenaddag också, då de som kan, går tillsammans - med lämpliga avstånd förstås, och så går vi ensamma, och för min del så tolkar jag gärna med Koljo.


Allt det här kan kännas fnuttigt, kanske någon säger, men lägger man ihop allt som kan hända varje dag blir det spännande. I morgon, till eempel, ska jag träffa en karl! Jadå. Glassbilen kommer, och den ser jag fram emot. Men nu ska jag gå ut, och åtgärda det jag kan i Koljos residens. Hundkojorna är väl isolerade av snön. Så här såg det ut igår kväll. Bilden fotad från utsidan.

 

Var rädda om varandra - och Håll Avstånd var ni än är.




Av Maj-Britt - 18 februari 2021 18:32

 

Jag börjar med Lucifers dilemma. Han och ekorren åt frön på varsin kant och allt tycktes vara frid och fröjd. Det var det också tills Moses kom. Han jagade bort Lucifer som såg vilsen ut. Då upptäckte han att jag stod på bron, och jag ropade på honom och frågade om han ville ha "egen mat". Det ville han och kom gående mot mig.

 

Liljan och Juno fick se, att det fanns frön där inte Moses var, så de och Lucifer hann äta upp det innan Moses fick se, att något pågick utanför hans synfält. Han kom snabbt flygande och jagade bort de två vita medan Lucifer satt kvar. Moses vände om till ursprungsplatsen då inget spännande syntes till.


Då kommer jag till dagens rubrik: Vårvinterns lycka. I dag kom en god vän från byn med några fina abborrar, som hon fått av sina gäster. Åh, jag blev så glad, och inte kunde jag krama fiskleverantören! När jag senare stod och tog vara på fiskarna kom jag att tänka på vad en äldre god vän sade varje gång, som jag bar dit abborrar som han tyckte om: "Det är ingen konst att vara fattig då man har goda vänner". Kanske är det så, att han från Regnbågslandet skickade fiskarna till mig på det här sättet. Hur det än var, så fick jag en fin middag med filéer och rom från de tre största.

 

Stort varmt tack till alla inblandade. Att få abborrar nu är verkligen ett glädjeskutt. 

Av Maj-Britt - 6 februari 2021 14:55

Hur börjar man skriva ord om en vän, som man har så många minnen av? Jag gör ett försök. 

Vid det här laget vet redan många att den kände Tårrajaurprofilen Per-Ingvar Lestander har gått över regnbågsbron. Jag lärde känna honom redan 1969, så vänskapen har funits där i många år, fast vi kanske inte sågs så ofta i början. Då var han fortfarande kvar i affären som han drev tillsammans med sin mor och far.

20 år senare flyttade jag hit till byn och då värmdes vänskapen upp igen, och den fortsatte ända fram till den andra februari, då vi talades vid i telefonen. Han mådde inte alls bra efter några infektioner, men trodde själv att han skulle bli bättre. Den 4:e februari slutade hans långa liv, mitt i marknadstiden, som han alltid såg fram emot. Fastän jag anat det värsta, så blev jag chockad. Vi skulle ju göra så mycket, nu när vi skulle få vaccinet mot Covid -19, och nu blir det ju inte av.

Bilden nedan visar Per-Ingvar på hans 80-årsdag, då han flyttat in till Jokkmokk och ett hus på Nyborg. Det är väl så, som många minns honom med ett dragspel i sin famn.

 

Dragspelet var en del av hans levebröd, och han hade ett tag en orkester som han åkte runt med och spelade här och där. I vår samlingslokal, Älvgården, underhöll han oss flera gånger, och jag minns ett tillfälle då hans åldriga mor Sara var med och sjöng en låt. Det var så fint att han tagit med henne dit. Han komponerade några låtar själv, och vid svärfars jordfästning, så hade vi engagerat honom till att spela : Norrsken över Tårrajaur, en låt som både svärfar och han själv tyckte mycket om.



Han var mycket populär, och här en bild av uppvaktningsskörden på 80-årsdagen.

 

Han hade många epediter genom åren på sin affär, och jag var väl en av de sista, innan hälsan gjorde att han var tvungen att sälja detta livsverk. Vi hade så roligt när han då kom till affären där jag först städade och fejade. Sedan arrangerade vi loppisar, och ibland satt han utanför affären och spelade medan jag skötte ruljansen. Så kom jag på att en sommarnatt skulle vi ha en stor loppis, och det blev en succé. Väldigt många kom och fyndade och Per-Ingvar sken som en sol, och vi hade så trevligt med alla kunder. När någon tyckte att jag satt ett för högt pris på en sak, så skickade jag in denne in på kontoret, så fick han själv pruta hos Per-Ingvar, vilket ibland lyckades bra, beroende på vad det var. Smörhalvan och döttrarna var med ibland, och alla tyckte det var så roligt. 

Så här såg det ut då man klev in i affären.

 

Doften av denna unika affär var helt fantastisk, och går inte att beskriva, men alla som varit in där minns säkert hur det var. Oftast så hittade alla något spännande. Det fanns saker för alla åldrar, och här har jag riktat kameran åt ett annat håll.

 

Vi pratade väldigt mycket då det ingen kund var närvarande. Jag fick höra många roliga, spännande och hemska historier om människorna som bodde antingen här i byn eller i byarna runt omkring. När han kom till något extra spännande, så lutade han sig fram mot mig, och sade mycket allvarligt: Det här är alldeles sant, även om hen skulle säga att jag ljuger. 

Resor med varubussen, som han körde i flera år, gav mig många historier.


När Per-Ingvar flyttade till en lägenhet tyckte han att det var så fint, och han hade ju fin utsikt. Under marknader, och andra tider, så kom det alltid folk till honom för en pratstund. Han använde sin telefon rätt flitigt och ringde hit till mig, och då fortsatte våra pratstunder då han sade: Men har jag berättat om när....

Jag tyckte det var en stor ära, att han ringde till mig, men han sade varje gång att jag var den enda i byn, som han kunde prata med. Givetvis ringde jag också till honom, och lyssnade gärna på hans historier. KORRIGERING! Naturligtvis pratade han med alla byborna, men han menade att jag var den enda i byn, som han kunde ringa till sedan Telia tog bort det fasta nätet. SLUT PÅ KORRIGERINGEN.

Före jul hade han skickat en blomma till mig, och nu med facit i hand, så tycker jag att det blev en sista hälsning från en mycket god vän. För mig kommer siffran 4 att bära på dubbla minnen, eftersom det var den 4:e juli 2017, som min älskade Smörhalva gick över regnbågsbron.


Ni, som läser detta - säg inte: Varför tog hon inte med det och det och det, men glöm inte att det här min förkortade vinkling, efter vännen Per-Ingvar. Mina varmaste tankar går också till de anhöriga, som liksom jag minns honom med stor saknad.






Av Maj-Britt - 1 februari 2021 12:33

 

Djur är ett otroligt sällskap, och antigen har man dem inomhus, eller också utomhus. Ibland blir jag bara stående och tittar på alla fåglar som samlas kring fröautomaterna. Här ser ni några av mina vänner, de vita tamduvorna, som ägs av en annan i byn. Det roliga i sammanhanget är, att trots att de får samma sorts mat hos ägaren som hos mig, så kommer de oftast hit i omgångar. En av dem, som jag kallar Liljan (med utbredda vingar på bilden) är oftast mobbad av Moses (strax bakom henne) och får inte äta i fred, utan Moses jagar undan henne. Hon är emellertid väldigt klipsk för hon har utsett Koljo, min Siberian Husky, till sin bodyguard. När jag går med Koljo till hundgården och därifrån, så kommer Liljan flygande och traskar bakom Koljo. En gång flög hon in och satte sig på kojtaket där Koljo låg, men han brydde sig inte. Dit vågar inte Moses följa efter. 

Djur är väldigt kloka, och när Moses kommer för nära Koljo, så gör han utfall mot den duvan, för nog har han sett att Liljan blir mobbad. Nåja, hon får äta när Moses har kört bort henne x antal gånger, och så får hon ju mat hos sin husse i alla fall. På bilden nedan är Koljo vid ett tolkningstillfälle.

 

I september kom en ny varelse till vår "flock" som en av döttrarna gav namnet Lucifer. Från början var han och hälsade på lite överallt i byn, och kanske han gör det ännu, men varje morgon kommer han hit. Lite reserverad var han och blev även attackerad av Moses, men det gick över efter en månad då han började ge igen. Nu äter alla duvorna tillsammans i godan ro. Det här är Lucifer.

 

Ganska snart blev han ännu tamare än de vita är, och nu kommer han och äter frön ur handen. Han har tuffat till sig och jag såg vid ett tillfälle att han jagade en skata! Det var bara några cm som fattades, annars hade han fått tag i skatans stjärtfjädrar. Nu håller han ett öga på tilltänkta inkräktare, och skatan håller sig på betryggat avstånd när den vill ha frön. Ekorrarna bryr han sig inte så mycket om, men observerar deras förehavanden. När han varit hos oss ett tag så blev Koljo irriterad  innan han accepterade denna nya flockmedlem. En gång var han så kärvänlig och gick obehindrat mellan benen på Koljo då vi var ute, och Koljo hade all möda i världen, så han inte skulle trampa på Lucifer.


Det, som fick mig att börja skriva om dessa djur - det blir nog fler inlägg i detta ämne -hände i dag. Jag har ett litet skåp på ett bord vid bron, och det är öppet nertill. Där har jag en sommarkatt i stengods, klädnypor i en ask,  med mera, och jag undrat varför det legat klädnypor på bron vid några tillfällen. Igår fick sonen se, att Lucifer hade suttit där i skåpet, så då var jag och hämtade en bit skinn av en gammal päls, som jag fått av en god vän, och bäddade så Lucifer skulle få varmt och skönt. Tilläggas bör att han sover inte med de andra duvorna i duvslaget . Nej han har en alldeles egen sovplats hos en annan i byn, som bäddat åt honom i en ullfilt.


Nå, i dag skulle jag skotta fram ett klädstreck som jag har på baksidan av huset, och det höll jag på med ganska länge. I ögonvrån såg jag Lucifer och de andra duvorna. Några av de vita försvann nog hem till sig då fyra ekorrar tog över matplatsen. Lucifer försvann också, så jag trodde att han också lämnat arenan. När jag skottat färdig och skulle gå in, så kom Lucifer utflygande från skåpet. Det var bara det, att pälsbiten hade fastnat i hans klor! Han tog sikte på fröautomaten, och såg nog grotesk ut  - stor och svartflaxande (pälsbiten är svart den också). Ekorrarna  och de andra duvorna stack iväg åt olika håll, Småfåglarna kvittrade upphetsat "fara, fara". Det såg så roligt ut och jag fick dagens glädjeskutt av detta. Lucifer hade landat med pälsbiten under en fröautomat och jag gick dit för att se hur han satt fast, men det löste han själv och blev fri. Det blir spännande att se om han vågar komma tillbaka till skåpet igen, och det tror jag att han gör. Han verkar ju inte vara rädd.

Av Maj-Britt - 16 januari 2021 17:56

 

I eftermiddags stod jag i sovrumsfönstret och tittade ut. Då såg jag nymånen, och tankarna for till Lena Nyman då hon framförde följande: Jag har nigit för nymånens skära. Tre ting har jag önskat mig tyst. Den första är du, den andra är du, och den tredje är du  - min kära. 


Ja, visst saknar jag min allra käraste Smörhalva, men jag har inte skrivit så mycket om honom på den senaste tiden. Sorgen och saknaden har flyttat in i mitt hjärtas tysta kammare. Jag känner också, att det blir inte bättre av att jag skriver ut det, så därför behåller jag allt för mig själv i fortsättningen.  På Facebook finns ofta olika tester, som man kan göra för att få reda på det ena eller andra, och när det dök upp en test om vad som väntar mig 2021, så gick jag in där för att se svaret. Visst vet jag att det är bara bluff det mesta, och nu finns det datorer som lägger ihop allt man skrivit om till ett - kanske fördelaktigt resultat för betraktaren. För min del stod det, att jag skulle möta mitt livs kärlek! Först tänkte jag, att det är helt omöjligt, men sedan började jag fundera om det är dags för mig att gå över Regnbågsbron för att möta honom - mitt livs kärlek....


Observanta läsare undrar nog vad min bild i början av inlägget har att göra med nymånen? Där finns ingen sådan, och då vi fotograferade månen skulle den vara full. Bilden är ändå ganska nära eftersom jag kallat den för "Himlabjörk". Den är fotad från "vår" eldplats 18 januari 2015.


I dag står det Hjalmar i almanackan, och så heter min far som också finns i Regnbågslandet. Den 12:e denna månad skulle han ha fyllt 121 år om han funnits med oss. För 29 år sedan förenades han med min kära mor, och jag saknar dem så mycket. 

Dagens inlägg är i mer dova toner än det från igår, men visst har jag haft sommarskutt i dag också. Det var så roligt att skotta bort en hel del snö från hundgården. Solen öste sitt värmande ljus över oss och berättade om kommande vackra dagar. Utetemperaturen var tio grader mot solväggen, men på framsidan av huset var det -18 grader, så visst var det behagligt. Nu har kroppen börjat vänja sig vid kyligare väder, och minnet tog fram vedspisens sprakande där i Saltoluokta, där mina barnaår tog sin början. Det var så härligt att komma in i stugvärmen efter dagarnas olika aktiviteter som jag ägnade mig åt. Då var det inte konstigt alls med 30-35 minusgrader, men ut skulle jag, och min trogne hund följde förstås med...

Av Maj-Britt - 15 januari 2021 21:10

 

Mars månad förra året, då såg det ut så här då jag var på tolktur med Koljo. På honom ser jag om det ska bli omslag i vädret. Tidigare i dag hoppde han och kastade några av sina leksaker i luften, och det gjorde han flera gånger om, så det blir nog varmare snart. Stämmer inte det, så är det Coronans fel.


Julen, det lilla jag plockat fram är nu bortstädat, och jag hade bra hjälp av sonen som fixade det ena och andra. Han såg dock en aning förvånad ut, då han bytte till nya batterier i väggklockorna som satt för högt för mig att nå. Orsaken var, att jag ville ändra vintertiderna till sommartider, men snäll som han är, så gjorde han som jag sade. Några av mina klockor har ändå kvar vintertiden, och två av dem är på tio minuters kristid och den andra på fem minuter. Kristiden i det här sammanhanget betyder att klockorna visar tio minuter före ordinarie tid, och den andra fem, så glöm alla tider när ni kommer hit. Jag vet vilken ordning det är, och det räcker.


Senare mot eftermiddagen, blev jag såååå sugen på Matjessill, och med kokt potatis och kokta ägg blev det min middag. Medan jag väntade på att potatisen skulle bli klar, så åt jag två glasstrutar! En vän ringde just i slutslicket, och sade att jag nog hade drabbats av ett sommarskutt. Nu har jag börjat fundera på att ta fram mina gardiner med blommor och fjärilar på, för att riktigt känna på sommarskuttet. Vadå? Det kommer mer snö och kyla säger pessimisten, men jag har då varit somrigt glad ett tag med sommartider på väggklockorna, matjessillen och glassen...


Av Maj-Britt - 24 december 2020 19:50

 

Jag Börjar dagens inlägg med en arkivbild från 2015. Då fanns Smörhalvan nära mig, och tiden har vandrat med låga kliv, så att denna jul är den fjärde utan honom. Nu har vi också fått en hel del snö, och eftersom det inte är så kallt känns det tungt att forsla bort massorna. Visserligen har jag en god vän, som jag benämner "en av mina vise män", och med traktorns hjälp tar han bort det mesta. Ytor som han inte kommer åt, får jag ta hand om själv, och mina tankar har som vanligt snurrat med den eviga frågan "Varför" gick Smörhalvan sin väg. Jag hade behövt honom väldigt mycket då det just nu handlar om snö. Så här i jultid vaknar alla minnen till de olika sysslor som vi gjorde tillsammans. När jag hör Adams julsång i radion gör det så skärande ont i mig. Det var hans absoluta favorit bland julens alla låtar, och i år har jag tappat räkningen på hur många gånger den spelats. Jag försökte i början, men när jag hört den 17 gånger släppte jag räkningen. Redan i mitten av november började julsångerna höras, och i alla fall jag hinner bli trött, men då kan man stänga av radion. Inte då jag lyssnar till Adams julsång - det är faktiskt en av mina favoriter också.


En tradition som vi skapade tillsammans var att gå ner till lidret med en tallrik julmat till Tomten. Så gjorde jag i dag också efter att jag själv hade ätit. Jag sade till Tomten, att det har inte blivit någon ändring. Smörhalvan har inte kommit tillbaka, men jag fortsätter med att gå dit med tallriken. Koljo har också fått extra godsaker som hans mage numera tål, så nu verkar han nöjd i soffan medan jag skriver detta.


De här senaste veckorna före jul har gett mig olika gåvor och bjudit mig på tjänster och nu senast julklappar. Jag har fått det jag kallar för "ren-liga" objekt, dvs det som finns på och inuti en ren. Även hundmat räknas till den kategorin. En sak som berört mig starkt är då ett par från den här byn erbjöd sig att ta med sig märgben från Karlgrens slakteri i Gällivare, när de ändå skulle dit. Då slapp jag köra en extra tur dit och hem. Jag hann inte ens fråga om de kunde göra det, utan erbjudandet kom spontant. 


I tisdags fick jag en blomma från en mycket god vän, som jag pratar med då och då i telefonen, och då uppstod problemet  - hur få hit blomman? Efter många påringningningar fick jag slutligen tag i en person som passerade Jokkmokk och tog med sig gåvan. Samma kväll kom en kvinna hit med en jultallrik, också från Jokkmokk där tre företag gått samman med denna drive. Jag är inte säker på vad jag sade då, eftersom jag var helt nollställd och hade absolut inte väntat mig något sådant. Efteråt kom en strof in i huvudet på mig "Somewhere in my youth or childhood I must have done something good". Så kände jag då. Vidare har det droppat in en hel del vackra saker via PostNord. Fantastiskt. Funderingar tar sådana vägar att jag undrar om det är Smörhalvan som ordnat allt detta från sin existens.


För två år sedan satt jag några timmar invid min lillebror,  som också drabbats av precis samma sorts Cancer som Smörhalvan, så det är många, många svåra minnen som virvlar i mitt huvud. Allt är inte rosenrött, och det är så väldigt sant det som säga, att sorgen och glädjen går hand i hand.

Så säger jag som vanligt "Var rädda om varandra". Vi vet inte när livets timglas rinner ut.



Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards