Jag hamnade åter vid detta turistmål, då jag hade nya kära på besök, som ville se Pakkobron - det magnifika arbetet som rallarna en gång utförde, och som tog Inlandsbanan vidare norrut.

Det blev många bilder, och när vi kom tillbaka så blev det rapport...

 Hjärtegrynet med sin familj, som jag fick stor hjälp av med det ena och det andra...

...och nu väntar jag på nästa omgång kära gäster.....

Igår var det fyra år sedan som vi hade begravningsgudstjänsten för Smörhalvan, och jag har tänkt länge på denna dag, samt undrat hur jag skulle ta mig igenom den. Det gick mot förmodan väldigt bra, och det berodde på att Gullfia var här med sin familj. Vi har haft flera fina dagar trots värmen, och det har varit bland annat röjning, gräsklippning, samt fiske som tog mesta tiden till min stora glädje. Barnbarnen har jublat över att kunna bärga de fina abborrarna. Några gäddor blev det också, men de smet iväg.

Så här såg det ut i början.

Men det stora äventyret började "på riktigt" då de for ut med båten. En kväll kom de iland med stora abborrar, och Hjärtesmulan fick den största på 6 hg. 

De övriga var fina de också.

Det var roligt att salta dem på kvällen för rökning dagen efter. Svärfars gamla rökeri fungerade bra, och att bevaka det hela mynnade ut i en mysig stund med bland annat titt på fiskentusiasterna.

Så blev abborrarna färdiga, och hamnade så småningom i frysen för kommande lyckostunder till vintern. En provsmakade vi.

Det handlade inte bara om fiske. Vid ett tillfälle åkte de iväg för att titta på nyheterna vid Kvarnfallet, och de konstaterade att det är väldigt lite vatten i älven nu.

En annan kväll tog jag med Gullfia på hjortronsafari. Hjärtesmulan ville följa och så klart att hon fick. Dessvärre var det små bär, så vi fick välja för att få ihop ett kg. Hjärtesmulan var lyckligast. Hon sprang över myrtuvorna som en gasell, och så här glad var hon.

En kväll var det dags för nästa storfiske, och då var ddet Hjärteknekten som fick den största, som vägde 4,5 hg.

Jag undrar vem som var gladast - jag eller barnbarnen som ivrade för fisket, och jag tappade räkningen över antalet, men ca 30 st var det nog, och ännu fler om man räknar med de pyttesmå.  '

Inomhus var det i övrigt städning som sköttes av Gullfia, och sedan ryckte Krikelin in. Vem är nu det, undrar ni? Ja, så klart -Gullfias man, och varför han kallas så, är vår hemlighet. Med all hjälp och plock, så samlades det ena och det andra i kartonger, som kanske hittar nya ägare någon dag i nästkommande vecka. Jag har planerat att ha en loppis här på gården, med hushållsrelaterade saker, annnat användbart, knivar, stora väggklockor, ljuslyktor osv. Vilken dag det blir har jag inte tänkt på, men det meddelar jag senare på Facebook. Gullhöna med familj är i antågande, och de ska hjälpa till, så det blir nog bra. Dessemellan dyker andra gäster upp, så veckan kommer att bli fulladdad.

Bilderna utan namn har fotats av Gullfia.

Men först var det "hejdåkramar" till Koljo, som mest ätit kompisens mat och tvärtom. Nu äter han ur egna skålar igen. 

Var rädda om varandra, och ta de fina stunderna till er hjärta. För mig gick det ändå bra när jag fick några kära på besök. 

En del dagar är det som att vrida på en knapp, så jag går igång. I dag var det en sådan, och nu när dagen går mot sitt slut, så började jag att fundera vilken hjälp jag fått. Ingen människa, men för all del, vad en människa någon gång uppfunnit. Den första är ugnen i spisen. Där hamnade en och en halv plåt äppelgodis för torkning.

Nästa gjorde jag alldeles själv - bar ut sängkläder för vädring, och beslutade mig för att anlita tvättmaskinen som jobbade på. Under tiden började jag, eller fortsatte tidigare dagars jobb - jag lastade skottkärran- se där! Ett till hjälpmedel, med ved som jag kastade in i pannrummet. Tre lass, och så ner i källaren för att trava upp dem. Ut igen, och så fortsatte det nästan hela dagen. Ibland hade jag sällskap av Moses, Liljan och Jenny. Jag hade strött ut frön närmare mig, så att de fick vara ifred för kråkorna. Jag såg nog, att de patrullerade högt upp i skyn, men eftersom jag var i farten vågade de sig inte ner för en fröattack.

Lucia kom också för en frukost i lugn och ro, och hon kommer nästan upp i knäet hos mig. Jag hade ite tid med någon kelstund utan fortsatte med veden.

Nästa hjälp inträffade då jag hängde ut tvätten. Då fick solen och vinden hjälpa till att torka, och nu är alla kläder inne, och doftar himmelskt gott.

När jag höll på med veden så pausade jag rätt ofta, och jag hann med ett äta åtta clementiner, och dricka vatten från två flaskor, under hela dagen. Jag stressade inte, utan tog det lugnt, och njöt av vinden och den svalare temperaturen, som nog jagat bort några bissingar. Då det var dags för lunch fastnade min blick på Vuollerimostarna, som sonen kom med i söndags. Förra gången jag fick sådana tyckte jag bäst om Rönnbärsosten, men i dag blev Eldosten favorit. Jag hade ju provsmakat dem tidigare, men nu tog de slut, och det gick snabbt.

Vedtraven bakom väggen började krympa allt mer, och under tiden hann jag bli sugen på en kopp thé. Alldeles strax efter ringde en vän som snart skulle passera, och frågade om hon fick komma in och säga Hej! Självklart fick hon det, så vi fikade och pratade lite om vad som hänt oss båda sedan vi sist satt så där. Hon åkte vidare och jag tog mig an veden igen. Till sist hade jag kört in det sista lasset, men lämnat kvar större klabbar som ännu inte torkat ordentligt.

Sängkläderna åkte in, och bekläddes med rena lakan och kuddöverdrag. Så tog jag in tvätten, och som jag tidigare skrev så var den torr. Middagsdags - då blev det en tallrik Hälsofil, samt några smörgåsar - och så diskade jag bort det som samlats under dagen. Ut med skräp, och in med Koljo, som också fick sin middag. Efter alla funderingar, så tror jag att det blir en tidig kväll, och i morgon ska jag alls inte göra något. Kanske sitta och titta på duvorna, ekorrarna och småfåglarna. Känner mig nöjd med min dag, och smakade på äppelgodisarna som också är undanlagda. Tidigare i veckan fick jag några veckotidningar, så en bra tanke är att lägga mig med en sådan, så får vi se om John dyker upp så småningom. Hittar jag något spännande, så får han vänta tills jag läst färdigt just det avsnittet. När jag summerar dagen och alla "hjälpare", så blev de en hel del - från ugnen till tidningsproducenterna.

Ha nu en god natt och var rädda om varandra!

Lördag 10/7 - då kom Gullhöna med familj, och åkte hem nästa dag mot eftermiddagen, eftersom en skulle jobba på måndag. Då middagen var avklarad blev det dags för fiske. På den första bilden har jag lagt ut Isaks första abborre, och den hade svalt agn och krok ända ner i magsäcken! Det hade ingen annan av oss varit med om. Här visar han fisken , så lillasyster Ebba får se.

Hon ser nästan lite rädd ut, men sedan skulle hon också fiska. Det fick bli till nästa dag.

På söndagen fick "vår Mästerkock" Jocke dekorera tårtor. Det var nästan synd att börja äta av dem. Så här såg två ut.

Gullhönas storebror kom alldeles oväntat, men lämpligt till en gemensam bild med lillasysters  familj.

En kort stund efteråt kom Jockes föräldrar, och då blev lilla yrvädret Ebba glad. Farfar är ju värsta lekledaren, och rullar på golvet så att barnen hamnar i fokus. Här en bild på dem.

Lek och fiske stod på schemat, så efter maten blev Ebba trött och ville ha ytterligare påfyllning i sin flaska. Koljo agerade bodyguard, så hon fick ligga i lugn och ro och lyssna till en Plupp-saga, som mamma läste för henne.

Koljo älskar Ebba, så han försöker hålla koll på vad hon gör, men lite bekymrad blev han då hans plats blev upptagen då nattgäster skulle ligga där, men det löste han själv efter en stunds funderande.

Senare på dagen fylldes besöksskaran på ytterligare. Gullfia med sin hela familj kom, och Koljo fick träffa kompisen Dizel. Tröttsamt att leka, tycks det som.

Då blev det dags för Gullfias familjebild.

Några glassekvenser, innan ny fisketur..

Hjärtegrynet fick en stor gädda och höll på att åka i sjön själv, men lyckades bärga en av sjöns jägare. Tyvärr var jag inte nere vid sjön och kunde föreviga tillfället, så istället blir det en kusinbild. 

Måndag morgon - Koljo och jag sov till kl.7.35, och efter en snabb kisstur skulle Koljo in igen, och fortsatte att sova - till kl.09.00, inna han ville ut i hundhagen.

Mitt inlägg i dag börjar med en bild från vårt tidiga morgondopp (5.30) i sjön, fast Koljo hittade något spännande just på denna bild. Myggor fanns det gott om, men vi klarade oss från gårdagens bissingar som ännu inte vaknat. Vattentemperaturen var +23 grader, så det var en aning svalare än igår, som uppvisade +26.

Min rubrik syftar på dagens datum - om det jag skrivit tidigare. I dag är det fyra år sedan Smörhalvan lämnade oss, och ännu förstår jag inte varför det kunde ske. Dessa, har jag gått igenom med både fysisk och mental hjälp av många som jag mött genom åren, men sorgen och saknaden finns kvar med oförminskad styrka. Då och då har jag skrivit om detta, och då förstår ni rubriken. En vän sade nyligen till mig, att den som inte har gått igenom förlusten av sin partner kan aldrig förstå hur det är, och det är så sant, så sant. "Jag förstår hur det känns" - det är ord som man säger till en sörjande person,  men förståelsen saknas i det fallet.

Nu ska jag inte skriva om de känslor som jag bär inom mig. Sådana har jag då och då tagit fram och fäst dem på pränt, men i dag minns jag även vännen Per-Ingvar som reste iväg den 4 februari. Jag hoppas att de har de trevligt tillsammans i den existens, som de befinner sig i.

Jag avslutar detta inlägg med några rader som Lasse Stefanz spelat in, och ber er att vara rädda om varandra.

Vi har vandrat våra vägar

Har delat varje dag

I lycka och sorg var vi tillsammans

Vi hade allt vi önskat, det bästa i vårt liv

Men så en dag så fanns du inte kvar

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

I syfte att tvinga undan tankarna har jag varit i full fart i dag. Nåja, inte full precis, men jag har gjort vad jag kan. Det är otroligt hur mycket försämring ett år kan göra, och då tänker jag på mig själv. För ett år sedan travade jag upp fem kubik på ett par tre dagar, men nu har jag fått upp ynka två på samma tid, så tre ligger och väntar på mitt ork till någon annan gång. Min dag började med att hänga ut sängkläder då vinden inspirerade mig. Löste några rutor i ett korsord, innan jag gick ut till vederiet. När jag hållit på några timmar drog molnen ihop sig, och jag fick  bråttom med att klippa gräset hos två grannar. Det har jag gjort varje sommar sedan x antal år sedan, och nu var det första turen för säsongen. Gräset hade hunnit bli långt, så jag får nog köra ett varv till i nästa vecka. 

Tillbaka till vederiet, och då tog tankarna fart igen, och jag vandrade tillbaka fyra år i tiden. Den tid, då Smörhalvan gick mot sitt slut i min närhet. Två veckor till skulle jag få ha honom, men hela tiden trodde jag att han skulle klara den hemska sjukdomen. Han var själv optimistisk efter varje besök i Gällivare eller på Hälsocentralen- som inte gav honom hälsan åter. Han måste ha varit otroligt stark som kunde tro att han skulle bli bra, och stark nog för att inge även mig denna förhoppning. Så blev det inte, som ni vet, ni som följt min blogg.

Vid vedtravandet mindes jag, inte bara att jag hade bättre ork förra året, utan också alla stunder Smörhalvan och jag höll på med veden i någon form. Det får väl ta några veckor till innan jag fått allt på plats, eftersom han inte finns med mig längre. Jag blev anfallen av en hög myggor, som vaknat till när vinden avtagit, så beslutet att gå in var lätt.

Dagen har gått fort, fast jag inte tyckte det själv. Som tur var, så hade jag tagit fram frysta kåldolmar, som jag gjort tidigare, och till dem blev det kokt potatis och lingongelé, också egen tillverkning. Precis vad jag orkade med.

Det här inlägget handlar om tre dagar; dagen igår, dagen i dag som inte är riktigt slut och så dagen i morgon som inte har börjat ännu.

Jag har i flera dagar funderat på nya promenadvägar för mig och Koljo, men igår gick vi iväg på den gamla byavägen. Solen lyste, men i skydd av de mäktiga träden var det ändå svalt. Det är fortfarande mycket snö i skogen, och stigen till Kvarnfallet syns inte alls.

Koljo var glad. Nya områden att obducera, och det gjorde han verkligen. Det gick inte fort, men det hade jag inte heller tänkt. Vi mötte inte en enda människa efter sträckan vi gick, annars brukar vi träffa på en och annan med en hund.

När vi gått en bit, så kände jag att jag hade tagit på mig för mycket kläder - var ännu i vinterklädertänket. Koljos tunga började också hänga ut, och han tog en munfull snö här och där. Då vände vi om, och min kompis gjorde en rusning till snöhögarna vid Älvgården. Visst har det töat lite, men de kalla nätterna håller ett järngrepp om snön. Ja, precis kallt är det ju inte med några minusgrader, men när det pågår i flera nätter, så hinner inte solen göra sin plikt.

Så här såg det ut vid Älvgården, som liksom vi väntar på Coronafrihet.

När vi kom tillbaka hem, så gick jag ner till sjön för att se hur det såg ut bakom snöhögarna. Badbryggan hade tinat fram, och jag fick en enorm lust att ta ett bad eftersom jag blivit så varm av promenaden. Förnuftet slog till, och trots att jag hört och läst om vinterbadare, så avstod jag från ett premiärdopp. 

På hösten är det lättare att bada tills isen börjar lägga sig i vassen mot udden. Bra om också snön försvinner därifrån, så jag inte halkar omkull och bryter något ben. Det skulle vara en katastrof för både mig och Koljo.

Jag tog en bild österut över sjön, och när man ser det så här, så har inte strömfåran hunnit så långt ut.

Hemma på gården tog jag en bild, så vänner söderut i landet, ser att det ännu är kvar högar, men nu ser jag 45:an i alla fall, då jag tittar bakom dem.

Vis av värmen igår, så blev det en tidig morgontur i dag, även om vi sovit till strax före klockan fem. Kläder på, hund i bil och så var vi iväg ganska snabbt. Två minusgrader - härligt. Då vi kom till landsvägsbron som går över Appoälven, så tvärstannade Koljo i en sorts fågelhundposé och tittade uppåt älven. Där kom en bäver simmande, och jag höll andan, men nästan framme vid bron fick han syn på oss och dök ner i vattnet. Jag hade inte en enda tanke på att ta en bild eftersom jag då hade rört mig, så bävern hade försvunnit tidigare, Senare då vi vände tillbaka tog jag en morgonbild över vattnet, och järnvägsbron. Solen hade inte orkat ta sig över grantopparna, men det är fint ändå. Koljo spanade åt det håll där han sett bävern, men nu var allt lugnt.

När vi kom hem stod några renar invid lidret nedanför hundgården, och tittade på oss, och Koljo blev fixerad igen. Så man kan säga att jag hade tre hundar med mig i dag. Först "vanliga Koljo", sedan en "stående bäverhund", och sist en "stående renhund". Hans svans började röra på sig vid anblicken av renarna. Han tycks tro, att de är hans kompisar, och visst kan det vara så. Djuren kan väl kommunicera med andra arter liksom vi människor kan prata med folk från andra länder.

Så blir det en dag i morgon, och vad som händer då, vet jag inget om ännu. Minnet däremot, berättar att det för 32 år sedan var Smörhalvans och min bröllopsdag. Vi hann fira vår 28:e, och hade ingen aning om att det inte skulle bli fler sådana att fira tillsammans. Knappt två månader efter den hade han gått över Regnbågsbron, och jag är fortfarande kvar i vårt hem - utan honom.

Var rädda om varandra. Avsked kan ske fortare än ni tror.

När vi vaknade kl.5.01, så snöade det! I och för sig är det inget ovanligt med nysnö just detta datum. Koljo ville ut, så det var bara att lyda order, och väl ute kändes det skönt. Snöfallet upphörde något senare, och min glädje från rubriken betyder att jag kunde ta mitt sparkekipage och gå dit där skogsspåret började. När vi kom igång gick det fort, då spåret var fruset med ett bra glidtäcke efter snöfallet. Men så kom vi till en solig backe där renar hade medverkat till att det var barmark vissa partier, så då blev det att ta det lugnt och gå med sparken. När vi då passerat och kom dit där jag kunde släppa efter tolklinan,var Koljo snabb att svara direkt med en fartökning. Så här ser spåret ut nu.

Det var ju ett tag sedan vi senast for den här vägen, och då måste Koljo markera här, och lukta där, men rätt som det var, så blev det racerfart. Han tittade åt vänster, och hade säkert någon spännande doft i nosen. Jag såg i alla fall ingenting. Här och där hade det drivit snö in på spåret, men eftersom det hade varit några minusgrader, gick det lätt att glida över de ställena.

Älven hade öppnats mer, och det kanske blir riktig vår snart.

Koljo var nog lite trött efter farten genom skogen. Jag fick till och med ta en bild av honom utan att han gnällde och ville vidare.

Färden till Dammudden gick i strålande solsken, men nu såg det ut som om han tappat intresset för att springa. Vilken tur, att jag tagit bort ballastklabbarna! Så kom vi då till eldplatsen!  Sol, vind hade tagit fram mer barmark.

Vi stannade till en stund, och mina tankar önskade att denna plats unde berätta sin historia om alla människor, som suttit där och ätit, druckit kaffe och kanske något starkare, samt naturligtvis pratat och berättat historier för varandra. Några av dem minns jag, men det finns säkert hur många som helst. Alla de som bott i byn, har nog varit här under vårvintrarna, och då har berättelserna kommit till.

Hemfärden gick ganska lugnt, men i vanlig ordning fick Koljo någon vittring i nosen, av något spännande i skogen. Då blev det en liten fartökning i ett par hundra meter, och jag märkte, att han hade gott om krafter i sig. Det var nog bara en insikt, att vi ska ju hem nu, så mer spännande än så här är det inte. I en paus vände jag mig om och förevigade molnen, så mäktiga de såg ut.

Vi fortsatte hemåt, och jag vet nu, att detta var vår sista tur den här säsongen, och den avslutades med strålande solsken när vi krånglade oss upp för backen till hus och hundgård. 

Ha nu en fin Valborgsmässohelg ni som läser detta, och glöm inte att hålla avstånden. Att ni också är rädda om varandra förutsätter jag.