Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Maj-Britt - 10 november 2019 14:15

 

Den här bilden är från mitt arkiv, och just i dag passar den in på min sinnesstämning. Den heter "Stairway to heaven". Snön har kagt sig på stegpinnarna, men man ser ändå att det är en stege. Jag önskar så att möjligheten att ta sig dit skulle finnas, så jag fick träffa min far, min svärfar och så naturligtvis min älskade Smörhalva. Tiden rusar sin väg, och nu är det tredje gången som jag inte har någon att fira så där innerligt som jag brukade göra förr då Smörhalvan fanns här hos mig. Det känns så tomt, så jag har jobbat för att försöka glömma bort en stund, men det går inte. Under tiden som jag har kokat hundmat fanns han där; under tiden jag gjorde flera kakdegar till Byaföreningens julbord - ja då fanns han där; när jag filéade sikarna till middag - så visst fanns han där. Jag tänkte på vad han skulle ha sagt när jag stod, så att säga "mitt i smeten" och hann med allt. Ut och fyllde på fröbehållarna till fåglarna - ja, han var med mig där också, och var väldigt noga att se till att de bevingade små liven skulle få mat.


Det är inte så lätt att jaga bort tankarna, och någon sade till mig för ett tag sedan "tänk ints så mycket på vad som har varit"! Hur gör jag då minnena kommer i vad jag än gör? Försöker lyssna på radion - men då kommer någon låt som vi båda tyckte om, och då är det klippt igen! Igår gick jag in till en glädjens högtid. Goda vänner döpte sin dotter i den Gamla kyrkan i Jokkmokk. Då jag passerade portalen in till kyrkområdet, så var minnena där igen! Smörhalvan var med då nya stolpar sattes dit...

Nu ger jag upp tanken att försöka glömma, eftersom det inte har gått så bra hittills. Jag kommer att fortsätta att minnas, fastän jag inte berättar det för någon...

ANNONS
Av Maj-Britt - 30 oktober 2019 07:39

 

Jag börjar med att citera en låt: I ett fotoalbum, där står tiden stilla....


Tidigare i veckan gjorde jag en garderobsröjning, och bland annat hittade jag gamla foton, och tankarna drog iväg i vanlig ordning. Denna bild visar en ung svärfar, Gotthard, som roat tittar på parveln framför, och det är en ännu yngre kille, som senare blev min älskade Smörhalva. Han ser fundersam ut där han står och håller i ett gevär. Bakom honom står hans morfar Viktor, och alla befinner sig på en plats som heter Lilludden, inte långt från Moskosel. Smörhalvans intresse för jakt började tidigt, och jag har ännu en bild som visar stoltheten i honom, fast han knappt orkade lyfta geväret: Titta - jag kan!

 

Så här i snöröjningstider, känner jag saknaden efter honom förstås, och önskar förtvivlat, att han skulle ha funnits här hos mig. Nu blev det inte så, och mina tårar fyller åter Sorgens hav med nytt vatten. Nu är ju alla de tre på den första bilden borta, och även han som höll i kameran vid detta fototillfälle. Det var Smörhalvans storebror, som också fick sluta sitt liv i unga år genom en drunkningsolycka. Honom hann jag aldrig träffa, men hoppas att vi kan ses en gång. En av bröderna i syskonskaran finns ännu kvar, och vi har telefonkontakt minst en gång i veckan. Han är nu 80 år gammal, och funderar ofta hur det blev så här, att han som var den äldste, är kvar i den fysiska världen, medan syskonen försvann i unga år. Ödet har sina vägar, som vi aldrig lär oss att förstå, och smärtan har inga gränser. Den kommer och går i olika intervaller, men finns alltid i min närhet. Jag kan faktiskt skratta åt något ibland, och prata med andra människor, men så slår tankarna bakut, och då kommer allt över mig på ett ögonblick. Jag är ju ensam!, och har ingen att småprata med vid köksbordet. Ingen att berätta något för, och många gånger så är tanken där: Det där ska jag berätta - men då finns ingen där, som kan lyssna och kommentera. Ofta hamnar tankarna i de banor då jag ska göra något, och då säger de, att Smörhalvan var ju alltid med mig sådana gånger, och vi hade så mysigt tillsammans. Vi levde i en kärlekens bubbla, som brast brutalt då han fick besked att gå över regnbågsbron.


Så än en gång får jag säga, att ni ska vara rädda om varandra den tid ni har kvar med varandra. Ingen av oss vet då det är dags att klippa banden..




ANNONS
Av Maj-Britt - 25 oktober 2019 14:26

 

Nu får jag nästan dagligen julkataloger från olika håll, men de lockar mig inte till köp. I alla fall inte i dagsläget. Men i dag kom en tunnare katalog, med en undertext som fångade mina ögon. Så här stod det: Allt du behöver inför julen 2019. Jag bläddrade snabbt i den, men inte där heller fanns han - min Smörhalva! Det är absolut det enda jag skulle behöva inför denna kommande jul. Nu har det snurrat totalt, tänker ni som läser detta, och visst förstår jag, att så kunde det inte vara, men mina tankar sade annat. Jag skulle verkligen ha behövt Smörhalvan, inte bara till jul, utan alla andra dagar på året. Ingen alls kan svara på min eviga fråga: Varför? Ingen förstår hur det känns för mig, utom de som sjäva har varit med om en liknande händelse - att förlora sin livskamrat. Och alla dessa minnen som väller över mig var jag än går, bidrar till saknaden som hackar i mina tankar. I dag då jag var ute med Koljo passerade vi ett ställe där Smörhalvan hittade ved som vi tog hem för att ha till vinterns kyla. Jag var förstås med då vi lastade klabbarna på släpet, och så nöjda vi kände oss då vi lossat dem invid vedklyven, och mitt kommande jobb.


Bilden är från en av 2015 års utegranar - och var rädda om varandra. Ingen varar för evigt i din famn.

Av Maj-Britt - 11 oktober 2019 11:46

 

Måndagen började med att grävningen för en ny avloppsanläggning startade.

 

Det blev en ny publikmagnet i byn. Några kom och tittade, och jag hade liksaom första parkett från sovrumsfönstret.

 


Igår for jag ut med Koljo som intresserat kollade vad som hänt enligt hans nos, och det var inte så mycket. Vid vändplanen hade någon klivit ur sin bil med en hund, och det skulle förstås undersökas. Jag hade tänkt gå vidare, men fick se, att jag nog skulle ha behövt andra skor, så vi vände om tillbaka till bilen. En räv hade gått före oss, och Koljo blev genast intresserad och följde spåret nästan fram till bilen med några avvikningar.

 

Nu är det bara att konstatera att vintern är här, men så här såg det ut då vi var i farten en dag i förra veckan.

 

Och så här var det igår...

 

Nå, det är bara att gilla läget, och inget annat att vänta här i norr den här årstiden. Färger finns, om man bara tittar, och här ser jag guldpengar i massor...

 

Några rönnar har tagit fart just här, och jag hoppas att de får växa sig stora. De är så vackra..

 

Tillbaka vid bilen fick jag se mystiska djur(?) i närheten av där jag parkerat...

 

När jag vände mig om så såg jag björkarna med guldpengar och rönnarnas röda skönhet...

 

Hemma igen - då tog jag itu med att sätta papper på adventspaketen till barnbarnen. Tidigare fick jag ju några gamla Foto- och trädgårdstidningar, och meningen var, att de vackra bilderna skulle bli kuvert. Jag hittade massor, som kommer att glädja mina brevkamrater, men så fick jag en ljus idé. En del bilder kunde jag använda för att slå in de mindre adventspaketen i. Titta noga, Maria, så kanske du känner igen någon bild. Så här blev de...

 

 

 

Så kommer vi till dagen i dag, och till min rubrikbild med tårtan. En sådan kan man få smaka och äta på när man jobbar duktigt, och det har killarna som grävt för avloppsanläggningen gjort. Jag tyckte att det var dags för en överraskning och det blev det, och jag fick till och med uppskattande lovord. De är så trevliga och hjälpsamma och jag och en annan vän här i backen har turats om att serva dem med fika och ibland mat, då de inte haft med sig egen förtäring. Alltid glada och trevliga. Sådant uppskattar man verkligen.


Tårtan beror också på, att jag detta datum, 11 oltober brukar göra något liknande till Smörhalvan, eftersom han har namnsdag i dag, Erling. Visserligen är han inte fysiskt närvarande, men att göra något speciellt sitter i ryggmärgen på mig. Jag känner just nu att min själ håller på att hinna ikapp mig, då jag tidigare i veckan känt att jag nästan gått in i väggen för att få allt att fungera.

Av Maj-Britt - 7 oktober 2019 11:22

 

7 oktober

Nu har jag gått runt i sorg och saknad under två år. I dag är det precis två år sedan vi gravsatte urnan med min Smörhalva, och inget känns lättare, fast många säger att "det går över". När man också får problem som ska lösas får jag ett utbrott då jag grälar på honom, och frågar ännu en gång, varför han lämnade mig och oss andra nära och kära. I dag är det en sådan dag.


Tiden har visat mig, att det jag inte klarar själv, måste jag be om hjälp för. Det Smörhalvan gjorde "gratis" och kunde fixa lätt - det kostar pengar nu, men jag har inget val. Så är det bara. Alla dessa frågegånger retar kanske gallfeber på min omgivning, men jag måste ju fortsätta att fråga, eftersom det ser ut som om jag ska leva vidare ett tag till. Hur länge vet jag inte, men så länge jag kan kommunicera, så känns det något så när bra. Försök att ha tålamod med mig, snälla ni. Tänk er detta. Plätsligt är ni ensamma, ni som var två, och då har ni ingen att prata med vid köksbordet, ingen ni kan krama bara så där, ingen att gråta ut vid när något går på tok, ingen att åka ut på upptäcktsfärd med, ingen att fråga, ingen att berätta något för, ingen, ingen, ingen...


Så än en gång ber jag er, att vara rädda om varandra, och säg dagligen hur mycket ni älskar er partner. (Bilden är från en av våra färder till Arjeplog och Galtispuoda).

Av Maj-Britt - 8 september 2019 09:30

 

Igår var jag på begravningen av byns äldsta kvinna som blev 100 år i december 2018. Hon bar samma namn som min älskade mor - Anna. Så här i lingontider minns jag ett tillfälle då jag skulle åka och plocka lingon. (Den här händelsen ligger långt tillbaka i tiden då våra män fanns med oss). Då kom Anna och frågade om hon fick följa med. Så klart att hon fick. Hon hade blivit inspirerad av mina tidgare turer, då hon sett mängden av bär som jag kom hem med. Hennes man Isak, var tveksam och sade till mig att inte släppa henne ur sikte eftersom hon hörde dåligt, men vi for iväg i alla fall.

Det fanns gott om bär och när min hink var nästan full, så upptäckte jag att Anna inte syntes till. Jag visste ju att hon hörde dåligt, så jag ropade aldrig, utan började leta efter henne. Till slut gick jag till bilen med mina bär, och då stod hon där! Jag såg, att hon inte hade så många bär i sin hink, så jag undrade om hon ledsnat, och hur hon hittat bilen? Det fanns ju inga bär sade hon, men det var lätt att gå till bilen. Hon hade lagt märke till var solen stod, då vi gick därifrån! Nu, i dag, så tänkte jag, att det var precis vad vi naturfolk har ägnat oss åt i generationers generationer! Vi har följt solen, och den har lett oss på våra vägar. Summan av den utflykten blev att Anna fick ta mina bär istället för att jag skulle dra iväg med henne på nytt.


Så igår kände jag mig stolt i min samiska kolt, då jag stod vid hennes grav, och minnena flög i snabb takt i mitt huvud. Anna var en av två i byn, som verkligen visade att de var glada när jag bosatte mig där. Visst hörde jag, att folk sade, att hon var nyfiken, men det störde inte mig. Det var så trevligt när hon kom ner och hälsade på. Vi bodde ju inte så långt ifrån varandra, och vi hade många roliga stunder tillsammans. Hon hade verkligen humor, och bjöd på sig själv. Grannsämjan var god, och det tackade jag henne för, då jag stod där vid hennes sista vilorum. 


På väg till bilen gick jag till Smörhalvans grav, och där såg jag, att nya blåklockor kommit fram. De blommorna tyckte han så mycket om, och nu står de där som ett evigt minne under sommarhalvåret. Jag såg framför mig, då han hälsade varmt på vår granne Anna, och undrade om hon kom ihåg vår lingonutflykt.....

Av Maj-Britt - 31 augusti 2019 10:35

 

Så är det dags för augusti månads sista dag - en dag då hösten knackar på. Det är höstmarknad i Jokkmokk i dag. Den började igår, och då gorde jag en snabbvisit av marknadsområdet, innan jag raskt vände om hem igen. Som jag förut har skrivit om, så är det inte detsamma utan Smörhalvan, och då såg jag ingen anledning att vandra omkring där.


Morgonpromenaden var i härlig höstluft, och gräset visade mig en favoritnyans som jag kallar för"schäferbensgul". Nu är det också den tid då älgjakten kryper allt närmare. På måndag går startskottet här i norr, och visst känns det en smula vemodigt att tänka på flydda tider. Jag tänker på stunderna omkring alla förberedelser som Smörhalvan och jag gjorde, så att allt skulle vara klart innan vi gav oss iväg. De hembakade mjukkakorna, Suovaskorvarna som jag brukade göra (Smörhalvans favoriter), och visst hade det gått att göra i år också, men nej! Det är inte samma känsla som då vi satt  och eldade tillsammans medan korvar och fläsk spred ljuvliga dofter från stekpannan. Lavskrikorna kretsade förväntansfullt runt oss, och vi lyssnade på jaktradions rapporter från andra jägare. Ibland hade vi med någon hund som bevakade allt och gjorde utfall om någon kom för nära. Sådana gånger kunde vi ta en siesta i någon solig backe, eftersom vi visste att hunden gav oss en varning om att något var på gång. Det är bara så väldigt sorgligt att Smörhalvan lämnade oss, eftersom Koljo visade stort intresse för älgjakt. Enligt GPS:en så sökte han vida omkring då de två var på väg mot olika områden. Nu blir det ju aldrig mera, men Koljo verkar ändå acceptera att han och jag går ensamma i skogarna. Jag brukar kolla om jakt ska pågå de dagar vi är ute, så vi inte stör de forna jaktkamraterna. 


Regniga dagar var aldrig något problem för mig. Jag älskade dessa timmar på älgpassen, och de blev härliga meditationsstunder som fick mig att må bra. Hur resten av laget kände sig lämnar jag åt er som läser detta, att fundera över. Smörhalvan och jag var inbitna skogsmänniskor båda två, och skogen har jag aldrig lämnat fast jag går där utan min älskader numera. Aldrig någonsin är jag rädd där jag går, men däremot är jag vaksam under renars och älgars brunsttider. Jag har ju levt de elva första åren av mitt liv i skog och fjällvärld då det verkligen fanns vilda djur. Nu har de blivit vana att se och vara omkring människor på grund av alla forskningsprojekt som pågår, men djur är ju djur, och har de normala sinnen (som jag tror), så går de ur vägen för människorna. Dessutom känner jag närvaron av Smörhalvan på mina vandringar, och det gör mig extra lugn.


Jag avslutar månadens sista inlägg med en bild, som jag visat någon gång förut, men så här såg det ut 2016, då Smörhalvan och Koljo gav sig iväg efter en välförtjänt matrast. 

 

Av Maj-Britt - 29 juli 2019 22:13

 

I dag var det nästan som vanligt. Tempereturen var 6,8 plusgrader, så vi gjorde oss klara för en efterlängtad promenad. Motionen har skötts på annat sätt under de varma dagar som passerat. Vattnets värme fick dimman att stiga uppåt, och det var fascinerande att titta på älvornas dans. När jag vände blicken mot 45:an så hade solen gjort ett försök att titta fram, så det blev en annan sorts vy.

 

När jag vände kameran mot vägbanken såg jag att älvorna dansade för fullt bakom brospannet...

 

Det kändes så tyst och fridfullt där nere vid sjön, och mina tankar vandrade förstås två år tillbaka i tiden. Detta datum år 2017, var den dag då vi tog ett officiellt avsked av min käre Smörhalva, så nu har jag vandrat ensam många, många dagar. Ofta säger någon, att man kan låta sorgens fåglar flyga över huvudet, men inte tillåta att de bygger bo där. Men hur gör jag då fåglarna byggt bo i mitt hjärta? Det känns ibland så, som man hört sägas, det, att hjärtat håller på att brista! 


På vår morgonvandring kom minnena närmare ändå. Där gick han. Där vilade vi. Dit skulle vi gå en gång till osv. Från Tårrajaur till Brudslöjan vid Köpenhamn nära Kvikkjokk är det ganska långt, men jag kände mina ibland darrande steg då vi var på väg upp mot toppen. Smörhalvan höll min ena hand och sade flera gånger att jag skulle ta det lugnt, så upp kom vi och kunde andas ut. Vi mötte en turistande dam alldeles ensam på väg ner! Hon måste ha varit någon slags bergsbestigare som vågade ta sig upp och ner utan sällskap. När vi kom ner till rastplatsen med bänkarna var jag redan beredd at gå upp en gång till, men vi skulle vänta ett tag, tyckte Smörhalvan. Väntan blev evig, för nu kan jag inte alls våga gå dit i tanken. Utan Smörhalvan blir detta och allt annat där vi varit tillsammans - aldrig mer...


i dag kunde jag se, att det varma vädret inte varit varmt nog för någon eller några. På vändplanen där vi ibland lämnar bilen hade någon gjort upp eld på två ställen, men struntat i att göra det på de två befintliga platserna. Blåbärsriset syntes avskalat här och där, som det blir då man använder bärplockare, men hur skörden ser ut skulle jag gärna vilja veta. På de ställen längre bort från vägen såg jag något enstaka bär tillsammans med omogna sådana, inte lämpliga att plocka - inte för min del i alla fall. Visserligen fanns det blåa bär, men helt utan smak tyckte jag, så det måste komma mer regn och mer sol för att bären ska ge något tillbaka. Minnena av vår gemensamma bärplockning kom flygande och jag ropade ordlöst på min käre, detta ord som jag aldrig får något svar på: Varför? Varför?

Jag tog en bild över Kadnaursjön som också gav mig många minnen då vi jagade älg, och jag kunde se att dimman låg mot stränderna där också, som det brukar göra en höstmorgon i september..

 

När vi kom hem hade älvorna plockat ihop sina slöjor och gått till vila, och jag satte igång med fysiskt arbete för att försöka skingra mina sorgsna tankar. Jag gick med grästrimmern inne i hundgården och utanför, fick gå till grannen då trimmertråden vägrade samarbeta. När den då fungerade igen fortsatte jag röjningen hos samme granne, och gick sedan efter gräsklipparen för att göra en ordentlig röjning av nästan hela deras gård. Hemma blev det att kratta ihop de högar som kommit till, och rulla bort med skottkärran. Så badade vi igen, och i dag var det varmare i vattnet än i luften. 21 grader visade min badtermometer, och på norrsidan av huset var det 15 grader! Det blåste alldeles perfekt så alla bissingar hade gömt sig någon annanstans så vi fick vara ifred. Vanliga lättare innesysslor avlöste mina utejobb, men tankar och minnen vägrar lämna mitt sinne. 

Nu blir jag tjatig igen, då jag ber er att vara rädda om varandra. Det kommer en dag, förr eller senare då ni står där mitt ibland barn, barnbarn, släkt och vänner - men ändå är ni ensamma även en vanlig måndag i juli månad.


Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ brianne med Blogkeen
Följ brianne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se