Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Maj-Britt - Torsdag 14 feb 10:53

 

Nu svämmas nätet över av Alla Hjärtans Hälsningar till när och fjärran. För min del fick jag i dag på morgonen en hälsning från Smörhalvan, och det gick till så här: Varje morgon när jag stigit upp och satt mig ner för att lyssna på nyheter och väder i radion, så tar jag fram ett korsord. Så gjorde jag i morse, och när jag bläddrade fram en sida som jag gillar att lösa bland de första - då fastnade mina ögon på en ruta där frågan gällde var jag kan hitta de "langerhanska öarna". Det visste jag på en gång och de finns ju i bukspottskörteln. Där började cancern sin attack mot Smörhalvan, och då förstod jag att jag fått en hälsning från ett fjärran, okänt land. De kanske enades, Smörhalvan och min lillebror och valde denna väg för kontakt. 


Bilden ovan är från en hjärtlig tårta som jag gjorde till Smörhalvan 2014, och då var vi väldigt långt från en aning om vad som skulle ske. Aldrig mer ska jag göra en sådan tårta till honom, och minnena gör fortfarande ont i min hjärterot. För att skingra tankarna, så gick jag ut för att skotta ihop snöhögar till ängeln med traktorn, och när jag kom in kokade jag fyra kg hjortronsylt. Jag tog upp bären från frysen igår, så i dag var de lämpligt tinade för kokning. Då rann tårarna igen. Alla plockarturer med anhöriga som finns i Regnbågslandet kom fram, och så förstås de gånger som jag och Smörhalvan var ute i dessa ärenden. Sedan jag blev ensam har jag också varit ute med mer eller mindre lyckat resultat. Det är en stor lycka att jag har en vän i grannbyn Vajmat som förser mig med bär. Tack ännu en gång.


Till er som läser detta vill jag säga: Ha nu en bra Alla Hjärtans Dag, och inte bara i dag utan alla livets dagar.

ANNONS
Av Maj-Britt - Söndag 10 feb 19:14

 

Det här är den enda bild som jag tog jag under vintermarknaden, och det är Anders Rimpi, till vänster och Robert Pauker, ackompanjatören till höger. Evenemanget ägde rum på marknadstorsdagen i Gamla kyrkan, och vi åhörare fick lyssna till Schumansånger på Lulesamiska! Valborg Mangs Märak hade bidragit med översättningen, och det var en verklig högtidsstund. En av sångerna grep mig extra, då den handlar om någon som drömmer att hen blir omfamnad av sin älskade, och vaknar med tårar i ögonen. Den älskade finns bara i drömmen...

Jag tänkte då på mig och Smörhalvan, min älskade, och så har det varit för mig, och att nu höra det på Lulesamiska - ja det var oslagbart. Ser fram emot då CD:n med dessa sånger kommer.


Jag har bara gjort en kort visit på torsdag och letade efter några saker som under tidigare år funnits, men några av de försäljarna fanns inte med i år, så då tappade jag intresset att gå runt och titta. På kvällen var det ju den ovannämnda konserten, så då for jag dit.

Fredag, då var det ännu en konsert som hägrade, och denna gång i nya kyrkan. Kristina Shtegman skulle spela, en av mina favoriter, Rachmaninov. Tyvärr kände jag mig helt ur gängorna - kanske förkylning på gång? Snöandet som kom framåt tiden då jag skulle köra iväg fick mig att stanna hemma. Jag tänkte då på snöröken, och alla som tror att de är oövervinnliga och kör om fast sikten inte är okej. Nej, den risken ville jag inte ta. Om ni tycker att jag är feg, så får ni gärna göra det eftersom det var mitt val.


I början av inlägget skrev jag att bilden jag lade ut, var den enda som jag tog under alla marknadsdagar. Det beror mycket på att detta var den andra marknaden utan Smörhalvan. Jag minns ännu hur vi diskuterade fotomöjligheter och platser för att sedan jämföra dem då vi kom hem. Jag brukade lägga ut bilder på Facebook som en liten krönika, men nu kändes allt så fel. Fotolusten infann sig aldrig, och det kan bero på att min lillebror nyss begravdes, och ni som följer min blogg vet, att han hade samma sorts canccer som Smörhalvan. Ibland såg jag någon som liknade min bror och då kändes det extra ont. Man kan inte tvinga sig själv att göra något när hjärnkontoret säger ifrån.


Jag har haft flera besök här hemma i alla fall, och genom dem fått glimtar av händelser under marknaden, personligt eller på Facebook. Med delning av olika sekvenser, så har ni säkert sett några av dem, och jag är så nöjd över alla duktiga människor som har haft den, av mig, saknade fotognistan. Alla marknadsminnen från föregående år finns ju kvar och bland de starkaste, visar jag er bilden av en kär kusin, John Kuoljok, då han jojkade på marknaden 2014. Nu finns han också i Regnbågslandet och förgyller tillvaron för alla dem som finns där.

 

Glöm inte att vara rädda om varandra, kramas och säg hur mycket ni älskar dem. Gör det så ofta ni kan och vill. Störst av allt är kärleken.

ANNONS
Av Maj-Britt - Söndag 3 feb 10:27

 

Ibland har jag blivit ifrågasatt angående mina rötter till bosättningen vid Stora Lule Älv - Granudden. Eftersom min lillebror Östen och hans moster Hanna, min kusin, begravdes i fredags, så visar jag er den här bilden. Tyvärr kunde varken jag eller mina två övriga systrar närvara vid akten på grund av diverse orsaker, men som en vän sade då jag inte kunde åka; Ta det lugnt -Man sörjer inte mer om man är närvarande vid en begravning. Dessutom var syskonbarn till mina andra bröder där, och det kändes bra, eftersom vi med samiska släktingar står varandra nära.


Jag tände i alla fall ljus den tid som akten skulle börja, och det konstiga var att jag hittade ett ljus som tändes på minnesgudstjänsten i Jokkmokks Gamla kyrka år 2017. Jag har tänt det då och då, så det var kanske fem cm kvar. Det ljuset tändes då för Smörhalvan, och eftersom det var så många visste jag inte riktigt vilket ljus det var då vi skulle ta hem det. Men Östen sade att han hade koll på det, och visade mig, så nu tänkte jag både på honom och Smörhalvan. 


Jag tände andra ljus förstås, ett nytt för Östen och ett för hans moster Hanna, och nu kan ni se på bilden ovan. Kvinnan som håller i baby Hanna är hennes mamma - Östens mormor, och bredvid henne står Östens mor. Längst till höger sitter min mormor, och stående bakom dem är min mor, så hon och Östens mormor var systrar. Det fanns ännu en syster, men hon är av någon anledning inte med på denna bild. För att klargöra det ytterligare så var Östens mor och moster mina kusiner, och Östen mitt kusinbarn samtidigt som han var min lillebror eftersom Östen och jag hade samma far.


Människor har sina värderingar har jag märkt, men de får de gärna ha. Det säger mer om dem, än vad de tror. En sak som jag har hört vid några tillfällen är att "han var ju din halvbror". Vadå, halvbror? Han var i högsta grad väldigt hel, och jag var stolt över honom. Om vi träffade på någon som inte visste vem han var, så sade jag alltid, att "det är min "lillebror". Storleksmässigt så var han storebror, och det hade vi så roligt åt.

Nu är tiden i Granudden slut, och kommer aldrig mer tillbaka, men även om jag får en smäll i livet, så reser jag mig upp igen och fortsätter. Släkten Kuoljok har alltid haft starka kvinnor, och jag är en av dem...




Av Maj-Britt - Lördag 26 jan 20:54

 

Bilden är från 2016 - det sista året som det fanns en levande gran i det här huset, och vi hade den länge. Ni ser vilka långa skott den hade. Året efter, 2017, då fanns inte Smörhalvan längre, och julförberedelserna blir aldrig mer desamma som då. Vi kunde hålla på i timmar och pryda hela huset med tomtar och glitter och allt annat som hör till.


Pyntet till julgranen var vi noga med. Bland annat finns det två toppstjärnor, den ena från det att Smörhalvan var liten, och den andra från min barndom. Till julen 2017 var det dags för Smörhalvans stjärna, som en julhälsning från honom, och nu 2018, så var det min som sattes upp. Vi hade ju flera lådor med kulor, hjärtan, kottar, fåglar och allt annat vackert. Dem hade vi i en låda där jag skrivit "rariteter" - så var det för oss. Vi turades om att hänga upp det ena och det andra, och under julen 2017 så fick barnen ta med sig en del av pyntet medan jag berättade om historierna kring dem, var de var ifrån och vem som hade haft dem.


Igår plockade jag ner allt i sina lådor, och även konstgranen som jag har numera. Smörhalvan var verkligen noga med att alla granar, även dem som vi hade utomhus, skulle vara vackra. Jag tyckte ju att snö och glitter gjorde allt för att de skulle se bra ut. Vi vandrade kors och tvärs över jaktområdet för att hitta de perfekta granarna - han hade fått lov att ta dem av markägarna, så det blev spännande på sommaren och hösten då vi gick och skulle hitta något passande.


Min rubrik i dag är ju "Saknaden nerpackad", men det betyder inte att jag plötsligt har slutat sakna min Smörhalva. Nej, det handlar om de föremål som vi hade gemensamt, och varje sak fick mina tårar att strömma då jag såg på allt, och fick min sorg att ta fart igen. Nu är allt i sina askar, och min saknad, som de föremålen ger, får nu vila till nästa gång som de ska sättas upp i granen. I dag blev det istället snöskottningen som skapade sorgsna minnen, och en annan sorts saknad, men det har jag berättat om tidigare.

Så vill jag säga till er som läser detta, att skapa era egna minnen, och var rädda om dem som gör minnena vackra...

Av Maj-Britt - Onsdag 23 jan 17:00

 

Med en vy från sovrumsfönstret, öppnar jag dagens inlägg, som mest handlar om saknad...Saknaden efter min älskade Smörhalva kommer alltid att finnas kvar som ett sår som aldrig läker. Ni vet hur det är - när sårskorpan bildas vill man dit och klösa bort den, och så öppnar sig såret igen. Så är det med min saknad, och ibland känner jag stark frustration över att jag inte klarar av att hantera denna smärta. Jag känner ilska över att ha blivit lämnad kvar med alla måsten som ska göras. igår var jag och handlade bland annat fågelfrö. Nu tar jag bara säckar på tio kilo för de är lättare(!) att handskas med. Jadå, jag fick ner den i varukorgen, men ute vid bilen höll jag inte på att få upp den därifrån. Jag kom ihåg hur lätt Smörhalvan handskades med de tyngre säckarna, och inom mig grät jag och grälade på honom. Varför skulle du lämna mig??

Nå till slut var alla varorna på plats och då strejkade dörrlåset på bilen!! Ser du vad du ställer till med? Du skulle ha varit här och fixat det!


Efter många försök lyckades jag få fast dörren så jag kunde smyga iväg in på OK-verkstan. Där fanns Fredrik som alltid är snäll och hjälpsam. Han skickade ut en kille som till sist fick låset att fungera och jag kunde åka hem igen. Då insåg jag att änglar finns, bara man tar sig tid att se dem. Men frustrationen över Smörhalvan fanns kvar, och den gnagade ständigt i mitt inre och jag tror att jag bara körde på rutin, medan alla varför snurrade i mitt huvud.


Jag saknar honom, ibland bara för en kort sekund då något inträffar, men oftast går tiden i minuter, timmar, dagar och månader, och minnessekvenserna gör skärande ont i mig. Nu kan vi aldrig mer göra det och det och det. Vi hade det så bra och det man säger att kemin stämmer - det gjorde det verkligen mellan oss. I vardagen ser jag och möter par som blir osams om bagateller och kan gräla länge, och då gör det extra ont. Varför gräla när livet är så kort? I morgon kan det vara försent att säga förlåt. Då finns bara saknaden och alla varför kvar....

Av Maj-Britt - Tisdag 8 jan 22:03

 

Så blev det dags för ännu en älskad själ att vandra över Regnbågsbron. Min kusin Hanna, som fyllde 90 år i somras, och som mest skötte om Östen då han var liten, har nu fått följa sin systerson i fotspåren. Hon hade blivit inkvarterad på äldreboendet Kajtumgården i Jokkmokk, då Östen blev sjuk, och jag tror, att fast hon var dement, så saknade hon hans röst och hans doft. Vi vet så lite om sådant, men jag tror att detta gjorde att hon också ville ge sig iväg. Flera minnen virvlar upp för mitt sinne om hur roligt vi hade då jag var där hos dem i Granudden. Hon skrattade alltid och vi hittade på det ena upptåget efter det andra, trots att det skiljde en hel del i ålder mellan oss. Det är konstigt hur händelserna stiger fram när man har haft en nära relation med någon som försvinner till en annan existens. Men nu är epoken Granudden slut med de människor som bodde där en gång, och det känns en aning vemodigt att tänka på det...På något sätt vill man att allt ska vara som förut, men nu blir det aldrig mer.....


Av Maj-Britt - Söndag 6 jan 20:29

   

I dag var det en perfekt dag för tolkning, och vädret var på min sida också. Färgerna på himlen blev som ett underbart plåster på mitt sorgsna sinne. Jag undrade om mina kära på andra sidan ser dessa färger ur ett annat perspektiv, eller vandrar de bredvid oss och ser detsamma som jag gör?

 

Tankarna snurrade medan jag tittade mig omkring, och njöt av det vackra sceneriet. Jag kom plötsligt att tänka på en dikt som dottern Gullfia skrev en gång, då hon var lten, och en nära vän rest iväg. Så här skrev hon: 

När man dör

så grävs man ner i jorden

sedan far man till Gud

och han har hästar med vingar på

så man kan flyga och hälsa på dem man känner..

**********

Jag tänkte då på lillebror som älskade hästar, och jag hoppas han har hittat en som han kan rida på....

 

Dessa rödgyllene nyanser visade upp sig då vi var på hemväg, men när jag vände mig om var färgerna något annorlunda.

 

Det var alldeles tyst där vi gled fram på 45:an. Bara ljudet av sparkmedarna ackompanjerade vår färd, förutom de gånger en bil störde friden.

 

Det var vackrare på hemvägen, och jag kände att min själ började få ro. Cancerfunderingarna börjar gå andra vägar, och jag undrar om kärnkraftshaveriet i Tjernobyl var värre än det som sagts. Hur mycket, och vad är det som har fallit över Sverige? Så många cancerfall måste ha en orsak, och vilka nedsläpp sker i luften som vi inte vet något om?

När jag tänker tillbaka 30 år i tiden, så kan jag inte påminna mig om att det var så många som fick cancer, men nu verkar det eskalera med väldig fart. Vad beror det på? Är det någon som bryr sig om att forska varför?

Kan vi någonsin få säga "Aldrig mer cancer"?



Av Maj-Britt - Lördag 5 jan 14:12

 

Igår var det precis ett och ett halvt år sedan Smörhalvan reste iväg, och denna dag med siffran fyra finns starkt inristad i min själ. Nu får jag tillfoga en ny siffra - fem - eftersom min lillebror gick över Regnbågsbron i morse. Jag var inte där, utan jag hade tagit farväl av honom flera gånger före denna dag, och senast jag var där, så bad jag honom sova i ro, och han återgäldade detta med att säga, att jag skulle gå i frid. Nu fick han somna in utan att jag störde honom med mina besök.Jag lovade honom att våra två hemligheter skulle stanna hos mig, och det tyckte han var bra. Dessa vet jag med bestämdhet, att han inte har avslöjat för någon, utan det var bara vi två som var inblandade. Vi har också en tredje, men den känner nog fler till, så då får det vara så.. 


Under natten som passerade kom han hit vid flera tillfällen, och jag väcktes gång på gång, så jag förstod att det skulle vara slut inom kort. Till och med hunden reagerade, och följde honom med blicken, men låg kvar på sin plats. Det var inte konstigt alls eftersom vi är från en stark släkt, och min hund är döpt efter släktnamnet Kuoljok, och han heter ju  följaktligen "Koljo".


Så nu blir det ett nytt "Aldrig mer", som jag får prata med min bror om allt det som hände under vår tid som barn. Jag trodde aldrig, att jag skulle få uppleva detta med den svåra cancern ännu en gång, så det blev som att allt omkring Smörhalvan revs upp igen. Tre jobbiga händelser som startade med Smörhalvan, och nästa blev kusin John, och nu min lillebror. Tre fantastiska människor som reste i samma ålder.

Var rädda om varandra - det materiella är bara en bagatell - en droppe i det som kallas verklighet. Det som räknas, är hur vi är mot varandra...



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se