Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Maj-Britt - Måndag 13 maj 14:52

 

Den här bilden tog jag i maj månad år 2016. Det var det gången som Smörhalvan började sitt jobb i kyrkans tjänst i Jokkmokks Församling i samma månad. När jag visade honom denna bild så frågade han vad den egentligen betydde. Vi såg båda två att det var en port som blivit synlig för våra ögon, och jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske hade han någon aning om att det var en början till livets slut...


I dag förstår jag ju tillfullo vad porten handlade om, men jag glömde snart bort fotot tills sjukdomen var ett faktum. Detta år just i dag, skulle vi ha firat vår 30-åriga bröllopsdag för oss själva, men den stora festen med barn och barnbarn skulle ske kommande helg. Vi hade börjat prata om detta evenemang så där lite löst, redan 2017, och vi hade gpd tid på oss, tyckte vi. "Vi hinner" var Smörhalvans ofta stående fras då vi skulle göra något, men denna gång hann vi inte. Tårarna rinner i strida strömmar då jag tänker på den fina dagen 1989. Solen lyste, björkarna hade slagit ut sina blad och gräset var grönt. Igår regnade det för fullt, och jag kände att det var som styrkan i mitt tåreflöde. Hela månaden hittills har mina tankar vandrat sina vägar till mycket av det vi gjorde tillsammans, och allt det vi pratade om. Vi hade samma sorts humor, och ibland behövde vi bara säga ett enda ord, så fattade den andre vad vi menade. Varje dag i månaden grattade han mig på namnsdagen, och så sade han ibland, att jag var hans första och enda Maj. 


Jag undrar ofta hur allt kunde stämma så perfekt mellan oss, och osökt kom jag tänka på en fras i en låt "eller var vårt öde bestämt långt innan vi fötts". Så var det nog, och jag önskar er alla som läser detta, att ni ska ha det fint i era liv. Än en gång ber jag er, att vara rädda om varandra. Ni vet aldrig när den sista stunden kommer, och så står ni där ensamma. Utan honom/henne är livet väldigt tomt. Ingen att krama om, ingen att fråga, ingen att berätta något för, ingen att somna bredvid på kvällen, och ingen att vakna med på morgonen. Kärleken är det största, medan det materiella och massor av pengar är en tom kuliss. Vad hjälper en tom kuliss utan den som betydde mer än allt det andra? 


Avslutningsvis skulle jag åter tacka er, utom familjen, som ställde upp för oss under Smörhalvans sjukdomstid, och även efter hans resa genom porten till Regnbågslandet. Ni har varit, och är ännu ett stort stöd för mig. Det betyder så mycket att ni bara hör av er ibland, att ni frågar om jag vill komma på middag, att vi delar en lunch i Jokkmokk.Tack också till er övriga som är falska och pratar osanningar och agerar därefter. Ni har visat mig hur jag inte ska vara.....

ANNONS
Av Maj-Britt - Tisdag 30 april 10:18

 

En vän skrev tidigare på Facebook om många fina minnen av en vän som nyss gått över regnbågsbron, och precis så kände jag det då jag åkte buss till Luleå för ett snabbt ärende igår. Jag tittade ut då och då, och kom ihåg vad Smörhalvan sagt om alla planeringsjobb han hade inom skogsbranschen. Där och där och där hade han varit och snitslat och planerat. Nu var dessa områden ganska så kala, bara de trädgrupper som måste lämnas vid varje avverkning, stod kvar. Jag tänkte också på vad jag hade fått lära mig av honom, om just det, att se vad som behöver göras - en planering kort sagt. Visserligen växte jag upp bland skog och fjäll, men jag hade ingen aning om vad alla skogstermer som finns i dag betyder...


Sedan var det alla platser, där vi rastat på någon av alla bilturer som vi gjort, och ett tag tänkte jag, att jag måste åka dit och se hur det ser ut i dag. Då sansade jag mig, och tänkte, att nej! Inga fler sorgsna minnen som skapar fler tårar. Platserna får vila i frid och vila i mitt minne. Med kännedom om andra människors lämna-kvar-skräp-beteenden, så kanske det skulle ske, att jag blir extra ledsen över att förutom mina minnen, få se en massa skräp!


I dag är det ju Valborgsmässoafton, och då brukade vi fara och elda på någon fin plats för oss själva. Det var förstås på säkra ställen, därifrån elden inte skulle sprida sig, och oftast var det på "vår plats" längre bort vid sjön, men även på någon fin plats i skogen. Arkeologerna kommer nog att bli fundersamma när de hittar rester av våra små härdar om några hundra år. I år går det inte alls att ta sig ut på isen. Som bilden ovan, så såg det ut igår, och i dag har vaken vidgat sig ytterligare.


Så till rubriken. Då vi var och storhandlade, så brukade jag alltid köpa flera shampoflaskor till exempel, så det inte tog slut då vi skulle behöva någon. Igår så tog jag fram den sista flaskan av det shampo som Smörhalvan brukade använda, och det kändes minsann. Jag kommer väl ihåg den gången då denna och två andra flaskor fick följa med hem. Det handlade förstås om andra förbrukningsvaror också, och att jag köper flera beror på att vi bor i en by. Det mesta handlar om förutseende, inte bara kila över gatan till affären, och så är det, men nu gällde det ju shampot, så min rubrik kändes given.

Var rädda om varandra!

ANNONS
Av Maj-Britt - Lördag 13 april 10:32

 

I dag for jag ut tidigare eftersom det inte hade varit minusgrader under natten, men det hade ändå stabiliserat skoterspåret. Min kompis var inte riktigt i form efter gårdagens tur i solen, men hur det var så kom vi iväg, och ingen annan syntes till på sjön. Det kändes som om hela sjön var bara min. Renskötarna hade tagit sovmorgon, och så brukade Smörhalvan göra fastän jag for iväg med hundarna. Han brukade vakna senare för att det var så tyst i huset, och då förstod han vad som var på gång.


Passerade Dammudden och styrde kosan mot "vår plats", och då bev jag sorgsen igen. Ännu en lördag utan min Smörhalva, och Koljo tittade sig omkring precis som om han väntade på någon. Minnena sköljde över mig, och inom mig hörde jag orden "aldrig mer". Aldrig mer ska vi sitta och elda och bara vara till. Så här såg det ut i april 2017, bara ett par månader innan jag skulle bli ensam...

 

Koljo ligger på sitt skinn i solen, och det var en hel del barmark som hade tinat fram. I dag var det annorlunda.

 

Nu finns ingen eldgrop där, men några vedklabbar som Smörhalvan travade upp mot tallen är kvar, och det gjorde så skärande ont i mig, att bara se på dem och veta att vi aldrig mer ska sitta där tillsammans. Jag borde väl egentligen inte uppsöka sådana platser, men jag tänker att smärtan någon gång ska ge med sig....


På hemvägen gick det ganska bra, tills vi passerat udden och kommit in på spåret som vi gjorde igår. Då plötsligt kom en stor tjädertupp taxande framför oss på låg höjd, och Koljos alla jaktgener exploderade! Han tog av från spåret för att följa "bytet", och det gick bra ett par meter tills en snödriva stoppade sparkens framfart, så jag kunde vända ekipaget för att komma på rätt köl igen. Koljo tittade besviket när tjädertuppen försvann på andra sidan sjön, men han är ändå så pass klok, så han insåg att han inte kunde göra något. Denna händelse gjorde att mina tankar tog andra banor, och vi kom hem lyckligt och väl. Kanske Smörhalvan skickade ut fågeln så jag skulle få andra tankar...

Av Maj-Britt - Fredag 29 mars 22:00

 

Stegen, en äldre bild från mitt arkiv, som jag kallat "Stairway to heaven" - en sådan önskar jag i dag att det fanns, så man kunde gå dit på ett besök. För 54 år sedan just denna dag, föddes mitt första barn, en dotter, som reste iväg ett par månader före sin tioårsdag. Jag undrar så hur hon skulle ha sett ut, och hur hennes liv blev om hon fått vara kvar hos oss. Det gör ont att tänka på henne, och det gör också så ont att tala om henne, så jag gör det väldigt sällan, och oftast med en som vet precis hur det är. Människor kan vara medlidsamma, men inte förrän de har varit med om sådana förluster, så vet de hur känslorna vandrar...


I dag är det också ett år och åtta månader sedan vi samlades i kyrkan för begravning av min älskade Smörhalva, och det börjar vara ganska trångt där i Regnbågslandet. Många kära har vandrat den vägen, små barn och vuxna, föräldrar, svärföräldrar och andra släktingar samt många fina vänner. Därför säger jag ofta, att "var rädda om varandra". Ni vet inte hur morgondagen ser ut, så lev och älska varandra i dag.

Av Maj-Britt - Måndag 18 mars 12:42

 

Den här bilden visar en sekvens när man åker längs med Appoälven. Smörhalvan gjorde det här skoterspåret som jag använde flitigt. Nu finns det inte mer, och något nytt blir knappast gjort just där.


Jag ser många, många bilder på Faebook, om människor som är två och två, och ibland med barn och kanske annat sällskap. Jag ser på alla turer som de gör med något slags fordon, och just i dessa dagar handlar många bilder om snöskoter och vackra vyer. Under 28 år var Smörhalvan och jag ett par i denna samling, och jag vet att jag önskade att många sjuka och de som inte kunde ta sig ut, skulle se de vyer med eller utan djur som vi såg. Jag önskade att jag kunde skicka allt detta vackra till de utsatta genom mina ögon. 


Visst ser jag vackra vyer nu också, då jag är ute, men då är jag ensam, och har ingen som jag kan bolla mina ord emot. Jag saknar Smörhalvan så otroligt mycket, och det är inte bara det att han gick iväg dit jag inte kan nå honom. Det jag också saknar, är det språk som män talar. De kan säga samma saker som vi kvinnor gör, men de gör de på ett annat sätt, och nu har jag ingen möjlighet att lyssna till sådant resonemang om jag inte går på möten av alla slag.


Nej, det är rösterna här hemma som jag saknar. Jag minns då vår vedgranne kom hit när Smörhalvan ännu fanns, så brukade jag oftast ta en tidning och lägga mig och läsa, medan jag med ett så kallat halvt öra lyssnade till dem. Det var så mysigt eftersom de aldrig var högljudda, utan rösterna var behagliga. Vedgrannen finns kvar, och många andra också, men det är som det blivit ett slags tabu att komma hit på besök. Jag är inte ute efter en ny man i mitt liv, då Smörhalvan var den halva jag behövde. Nu är det Koljo som är hela min värld - då inte barn och barnbarn kommer på besök.


Att leva i, och med en stor kärlek är lycka av största mått, men när den man älskar försvinner, så står man där ensam, och då känns det som att ensamheten är kärlekens piska. Så ännu en gång kommer jag med en uttjatad fras: Var rädda om varandra!

Av Maj-Britt - Lördag 9 mars 13:25

 

Jag gick ut för att skotta fram vägarna till fröautomaterna, och då kom Liljan flygande och påtalade att det var tomt på "deras ställe". Det måste åtgärdas, så jag skulle gå dit, men då hade det redan blivit dramatiskt. Moses flög på Liljan och försökte bända upp hennes näbb. Han trodde nog att hon fått något gott av mig bakom hundgården. Gullan verkade inte bry sig...

 

Det syns inte så bra eftersom duvorna är vita, men de hade konstiga läten där i snön. Till slut flög Gullan därifrån. Det kanske blev för bråkigt...

 

Efter en stund flög också de andra, och då skottade jag fram matplatsen, och hällde ut frön till dem. Snabbt var de tillbaka, men troligen var Moses så hungrig så han brydde sig inte om Liljan den här gången utan alla åt i godan ro.


Jag skyfflade undan lite snö där bilarna står, och insåg att det nog kommer att ta flera dagar innan jag har fått fram dem, men å andra sidan har jag ingen brådska från gården.

 

Jag hämtade Koljo för en stunds innevistelse, och han gillar snön väldigt mycket.

 

..och så här såg det ut efter att han hoppat fram till grinden...

 

Jag kommer att ägna en hel del tid att få undan snön från hundgården också, som ni ser, men det borde ju lugna sig med både storm och snöande snart - hoppas jag.

Mina tankar går till Smörhalvan, och just nu kan jag acceptera att han är där han är. Med hans energi, så hade han nog i vanliga fall skottat snö dag och natt, och varit helt slut så jag hade fått ge honom ordentligt med massage så han kommit på benen igen. Min avslutande bild är från ett tidigare år då Smörhalvan gjorde en snötipp dit han fraktade snön från gården. Han står själv där och ser belåten ut. Jag undrar hur tippen skulle ha sett ut i år om han funnits kvar hos oss.

 

Av Maj-Britt - Tisdag 5 mars 08:11

 

Denna bild tog jag en marsmorgon 2016, då jag skulle ge mig iväg på en tolktur. Solen ser likadan ut i dag, men däremot inte tolkspåret. Jag minns Smörhalvans idoga verksamhet för att från början göra ett spår, som han utökade mer och mer ju längre vintern framskred. Detta gjorde han för att jag och alla andra skulle ta oss ut på sjön utan problem, och minnet gör förstås väldigt ont i mig när han inte längre finns vid min sida. Då och då fick han förstärkning av övriga spårgörare, och det var toppen så länge inte några skoterburna fick för sig att köra kors och tvärs över dessa, samtidigt som de gasade på och grävde extra mycket vid passagerna. Än en gång undrar jag till vilken nytta de gjorde det? Kanske de tyckte att det var roligt att förstöra det som andra jobbat med??


Minnen kommer och går, och jag minns även en god vän som fyller år just i dag. Hoppas han känner mina grattistankar i den dimension som han nu är i. Den djävulska cancern tog honom ifrån oss för några år sedan.


Nära i tiden gick det så för min lillebror också. Nu har det gått två månader sedan han reste iväg, då även han blev drabbad, och jag undrar verkligen hur jag, och vi andra som lämnats kvar ska orka vidare? Vi får inget svar, men sorgen och smärtan gräver hur länge som helst känns det som.


I dag är det fettisdag, och jag kommer så väl ihåg, att det oftast var Smörhalvan som for iväg och köpte semlor till oss båda och till hundarna. Ibland gjorde jag själv en hel plåt med semlor och då blev det fest. Det sista året då han fanns med i detta som kallas liv for han till Jokkmokk och inhandlade dessa delikatesser fast han tyckte, att det egentligen var onödigt då han nyss fyllt år med därtill tillhörande maträtter. Hur som helst blev det semlor i alla fall.

Jag vet inte hur det blir för mig nu, och att åka iväg för inhandlande känns inte bra. Barn och barnbarn får väl frossa på sina egna hemorter....och du! Glöm inte att vara rädda om varandra!

Av Maj-Britt - Söndag 3 mars 10:34

 

Igår besöke jag, med hjälp av sonen, Luleå Domkyrka. Det var med anledning av yngsta barnbarnets dop. Minnet svepte igenom mig och jag var tillbaka två år i tiden. Då började vi firandet av Smörhalvans 60-årsdag, som fortsatte dagen efter, alltså i dag eftersom det var hans födelsedag. Barn, barnbarn och övriga gäster var hos oss då. Det fanns inga tecken på den fruktade sjukdomen som några månader senare tog Smörhalvan ifrån oss. Denna kyrka, som ni ser på bilden - den hann han aldrig se. Förhoppningsvis var han ändå med oss. På varje plats vi besökte på resorna i vårt län, så var vi alltid in i en kyrka om det fanns någon på den orten. Det intresset blommade upp extra mycket då han fick jobb åt Jokkmokks Församling. Han skulle verkligen ha tyckt om att titta på allt vackert som finns i Domkyrkan.


Jag tänkte mycket på Dopbarnets storebror Carl Isak, och hans dop i Porsökyrkan. Då var vi två...

 

Det här bilden tog jag innan isak fick på sig dopklänningen.


I dag var det alltså lillasyster Ebba Mikaela som officielt fick sitt namn. Båda barnen har varit tysta och snälla och imponerat stort på gästerna som var närvarande. Här får lilla Ebba vatten på sitt huvud av prästen Yvonne Nordkvist.

 

..och strax efteråt...

 

Ebba ser ut att tänka: Vad gjorde du egentligen?

Föräldrarna, storebror, faddrarna och vi andra, var intresserade åskådare..

Det var en mycket stämningsfull dag, och speciellt då jag fick dopgästerna att sjunga "Tryggare kan ingen vara" på Lulesamiska. Jag hade förberett det hela eftersom inte många talar den dialekten, och skrivit ner orden precis som de låter. Om jag hade lagt fram allt med korrekt stavning så hade det blivit problem med uttalet, så därför gjorde jag "svamiska" ord. Det lät väldigt bra, och organisten tackade mig varmt efteråt. Hon var glad över att få sjunga på Lulesamiska. 

Jag fick också en fin present av dottern Gullfia. På Smörhalvans 60-årsdag kom hon med en stor, härlig sjal, som jag värmt mig med många gånger. Nu fick jag nya vantar, stickade med indisk tumkil, så nu har jag något nytt att värma mina frusna händer med. Så här ser de ut.

 

Hemfärden gick bra och jag möttes av en nyskottad gård då jag kom hem. Lite smått fick jag köra undan för hand där traktorn inte kommit åt.


Så tack alla, för att ni gjorde min dag så fin igår. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se