I dag är det nio månader sedan min älskade Smörhalva lämnade mig till ett liv i ensamhet. På bilden gosar han med änglahunden Morra, och jag hoppas att de har funnit varandra igen.

Nio månader i ensamhet, och då är det nog någon som reagerar. Jadå, barn, barnbarn, släkringar och goda vänner finns runt omkring mig, men i mitt hjärta är jag så väldigt ensam, så ibland känns det som om det skulle brista. Dagar och månader har passerat utan att jag tänkt på detta, och det där att tiden läker alla sår - det existerar inte för mig. Jag försöker prata och jobba med det jag kan, fast själen fäller tårar som Niagara. Då är det skönt att  kunna vara ensam och gråta utan att någon säger att det går över...

Igår blev det ännu värre då Lill-Babs dansade iväg över regnbågsbron, också i sviterna av cancer. Hon var en av de artister som vi båda tyckte om, och ett par ord kom framför mig just i detta ögonblick. Det var från en av hennes låtar, och nu stämmer de alltför väl in "Älskade ängel"...

Igår reste också en av mina kära släktingar samma väg, och mina tankar går förstås närmast till den drabbade familjen. Att förlora sin livskamrat gör att man psykiskt tappar fotfästet, men man kan konstigt nog fungera fysiskt i och med att man kan röra sig - även om det blir som en marionett...

Sorgen förenar människorna och jag sänder kramar av tröst till er alla..

Denna bild är från 2016, och med den vill jag önska er ute i cyberrymden - en riktig Glad Påsk. I år är det nu den första påsken utan min Smörhalva, och de svidande minnena tränger sig allt närmare. Nu blev det ju ännu värre då Jerry Williams också gick över regnbågsbron. Hans låtar tyckte vi verkligen om, och jag har ännu kvar många skivor. Just den låten "Did I tell you" brukade Smörhalvan sjunga med i, då vi hörde den på radion, så sorgens knivar karvar djupt i mitt hjärta. Visst sade vi ofta de orden, att vi älskade varandra, och nu i min smärtsamma längtan efter honom, så ber jag er som läser detta, att tala om för er partner hur mycket ni älskar denne. Livet går inte i repris. Det är nuläge hela tiden, så ni kan inte stå där ensamma en dag och tänka, och ångra det som ni aldrig sade...

Jag har ägnat mig åt att gå igenom gamla fotoalbum, och det är så sant att i ett fotoalbum där står tiden stilla. Bilden ovan finns inte som en papperskopia, men så här kan man ändå se den digitalt. Den är från 2014, och som ni ser så åker Svansen med sin husse, då vi skulle ut på en pimpeltur på Tårrajaursjön. 

När jag har bläddrat bland fotona har tårar flödat som vanligt då det handlar om Smörhalvan, och det är nästan ofattbart att jag nu har bott i denna by i 30 år! Hur länge jag blir kvar här har jag ingen aning om i nuläget, men jag har inga planer på att flytta härifrån, trots att jag är ensam numera.

Skog, lågfjäll och vatten - allt finns här i naturväg som jag ser det. Människorna är trevliga och flera tog mig till sitt hjärta då jag kom hit. Visst finns det undantag - det är sant, men alla kan ju inte tycka om alla. Så är det bara.

I mina album har jag sett många av dem som gått över regnbågsbron under årens lopp, släktingar, vänner samt förärldrar och svärföräldrar, och  värst var det förstås då Smörhalvan gick, och efter honom, hans lilla Kito. Bilderna på alla andra hundar och katter gör också ont i mitt hjärta, och saknaden och sorgen efter alla som jag fått ta avsked av, griper tag i mig och nästan sliter hjärtat ur min kropp. På mina bilder så lever de och då står tiden stilla, som jag skrev i början. 

Ibland vill jag gå ut och bara gallskrika ut min smärta och försöka att jaga bort sorgens demoner...

Barn och barnbarn har växt upp och flyttat till andra orter, men på bilderna är de ändå så nära mig. Jag kan se på dem, minnas de fototillfällen som gjorde att jag lyfte min kamera och tog dessa kort. En strof som jag hört någon gång någonstans ifrån kom för mig: "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans."

Egentligen trivs jag bra då jag är ensam. Det finns så mycket jag har att syssla med, så om jag kunde vara vaken flera dygn i sträck, så skulle jag inte hinna med det jag vill göra. Några vänner tycker jag är konstig som säger att jag trivs ensam, och visst har jag önskat att Smörhalvan skulle vara här fysiskt, men när det inte är så, så har jag inget val.

Jag är ändå tacksam över de hittills gångna åren, och tack alla ni Tårrajaurbor för er omtanke.

Dagens inlägg börjar med en sommarbild från Forsviken strax norr om Jokkmokk, och denna plats passerade Smörhalvan ofta på sina jobbarresor, och ibland följde jag med. Ibland var vi bara ute på upptäckaräventyr under helgerna eller som här, en ljus sommarkväll.

Det jag ska berätta om i dag - det handlar om Smörhalvan förstås. Igår kväll började jag gå igenom några av hans almanackor där han antecknat dels vart han varit och dels vad han gjort dessa dagar. I tanken följde jag honom på  olika huggningar, röjningar, planeringsarbeten, fornlämningar, kurser, skogsbränder och efterbevakningar i hemmakommunen Jokkmokk, men även i andra kommuner. För mig var det kända områden, men någon gång var han på en plats jag aldrig hört talas om. Då beskrev han hur det såg ut då han kom hem, och ofta sade han att vi skulle åka dit någon gång, så jag skulle få se hur det var. Väglag hade han också noterat om det var besvärligt under vissa årstider. Om det inte stod något, så var nog vägen bra. Temperaturer fanns också noterade, och den lägsta var -28 grader, som dock klev upp till varmare längre fram på dagen. Hans möten med andra människor samt djur fanns också nerskrivna. Till och med städning i Tväråselet där hans dåvarande chef bor. 

Ja, han kunde länet väldigt bra, kände till vägar, matställen och övernattningsställen. Ibland var det flera dagars jobb på platser långt hemifrån, som gjorde att han fick ligga över på lämpligt ställe som till exempel; Hotellet i Karesuando och campingen i Jukkasjärvi. På sådana långresor hade han ibland med sig en annan arbetskamrat. För det mesta kunde han köra hemifrån redan klockan fem på morgonen, jobba över dagen, och sedan åka tillbaka, och det hände att han inte var hemma förrän klockan 21.00 om det hade gått bra. 

Kurserna var också på olika platser, beroende på vilket skogsbolag som krävde detta av inhyrd personal. Som tur var, så var dessa kurser norr om Dalälven, och han sade att längre söderut ville han inte köra. Jag brukade fråga vad han lärt sig då han kom hem, men svaret var mest "ingenting". Efter 25-35 år som först manuell skogsarbetare, sedan röjare och planerare, så var det inte mycket som behövde fyllas på i hans kunskapsbank.

På bilden nedan, så var vi någonstans i Arvidsjaurs kommun, och jag tog en bild, på vad man kallar "häxringar", svampar som växer i cirklar.

Med anledning av hans enorma kunskap, så kunde jag också ta till mig en hel del av vad han kunde, och lärde mig vad jag skulle observera i de skogsmiljöer som jag befann mig i. En hel del kunde jag själv från barndomens uppväxt vid skog och fjäll, men att definiera exempelvis gamla härdar, och från vilken tid de kom till - det visste Smörhalvan.

Tyvärr var han tvungen att sluta med sina skogsjobb eftersom det tog hårt på hans knän. Sommartid kunde en vanlig arbetsdag innebära 1-1,5 mils vandring och vid enstaka tillfällen mer. Vintertid - då var det skoterkörning som gällde, och det var lika långa sträckor.

Smörhalvan tyckte att han hittat drömjobbet, då han fick börja jobba inom Jokkmokks Församling som, vad han skämtsamt sade; Grönytetekniker". Då fick han börja klockan sju och sluta klockan 16.00 Det var toppen, och därtill fina arbetskamrater som han trivdes med. Tack, snälla ni, som gjorde att hans trivsel stod på topp! De turer som han gjorde inom detta jobb fanns också antecknade i hans almanackor, fast då handlade det bara om kommunen kyrkor. Inom förvaltningen fick han gå en röjsågskurs som han hade mycket roligt åt. Han som hade jobbat med det i så många år, och till och med varit röjarinstruktör inom skogsbranschen. Kursen var dock nödvändig att få dokumenterad. Nya kriterier kommer alltid fram i alla yrken, tror jag. Det sorgliga var att hans dokumentation på papper och med röjsågskort kom två veckor efter att han gått över regnbågsbron...

Medan tårarna rinner frågar jag mig ännu en gång: Varför, varför måste han gå? Han kunde ju så mycket och behövdes så väl...

Bilden är från en marsmorgon förra året, och jag stod nere vid sjön och fotade österut över sjön.

Minnena av mitt liv med Smörhalvan kommer hela tiden, fast jag försöker göra allt möjligt för att gå vidare utan honom. I dag var det en sådan dag. Jag valde att strunta i snön, och ägnade mig åt att göra det trevligt för mina kompisar - vovvarna. Jag klippte sönder ett gammalt tjock täcke till lämpliga bitar, och satte mig vid symaskinen. Där har jag suttit många gånger med Smörhalvan vid min sida då han var upptagen av kontorsarbete, eller också låg han på soffan bakom mig och vilade med någon hund på kliarnivå.

Jag hade några gardinlängder som jag fått av en vän, och dessa längder blev perfekta överdrag yill täckbäddarna. Det blev fyra stycken, och då dök minnet av svärfar fram. En gång var han här då jag sydde överdrag till andra hundbäddar, och han sade sin mening i bestämda ord om vad han tyckte om min dåvarande syssla. Hundar ska inte skämmas bort som Smörhalvan och jag gjorde, och absolut INTE med påslakan över bäddarna! Ni som kände min svärfar kan säkert höra hans ord inom er då han sade detta till oss. Det brydde vi oss inte om, och jag fortsatte med min sömnad.

Bitarna som blev över av dagens klippning, blev till lämpliga underlag till hundburarna som jag har i bilen, men till dem sydde jag inte några överdrag. Förutom detta, så tog jag tag i min åtgärdahög, och lagade en del kläder som behövde en ny söm, och när jag var klar med allt, så blev det att dammsuga bort allt skräp som fallit ner från mina syaktiviteter, och då kom ännu ett minne fram. Smörhalvan brukade påminna mig om att dammsuga spolhuset i symaskinen, så att jag inte skulle påbörja något nytt och drabbas av trassel, så det blev spolhuset i dag också. Även han brukade sy, och det fick han så gärna göra då han hade något objekt som måste akutbehandlas. Jag brukade bara trä tråden rätt i maskinen, men resten klarade han själv. Tårarna kom och jag tänkte på att "här har han suttit många gånger, och på symaskinen har han vridit på det och det reglaget", men nu blir det aldrig mer....

För ett år sedan fick vi kärt besök av Gullhöna med familj, och det var så klart för att min älskade Smörhalva fyllde 60 år den 3 mars fast vi började firandet redan den andra.. Jag hade inte den minsta aning om att jag ett år senare skulle vara utan honom. Barnbarnet Isak, som på bilden vadar i snön till båten har mist sin morfar och besöken här blir aldrig som då. Han fick följa med då morfar skulle hämta posten, och det var så viktigt och roligt så han kände sig nog mycket betydelsefull. På bilden kommer han och morfar med posten.

I år hade nog Isak försvunnit helt i snön, och av den stora båten syns knappast någonting annat än en röd kant - relingen. Nästa bild är från sjösidan och stängerna som syns brukade vi hänga näten på.

Dagen efter kom Gullfia med sitt gäng och sonen var på snabbvisit då han fått avlösning i Räddningstjänsten. Allt var så trevligt, och barnbarnen lekte med hundarna och klättrade i snön. Här är det tillfällig paus i lekandet...

Den 4 mars var en lördag och då hade vi öppet hus för att fira Smörhalvan. Vänner och grannar kom och for, men några som han trodde skulle komma - de hade annat för sig. I år visar 4 mars att det är åtta månader sedan min älskade gick över regnbågsbron. Det kändes så konstigt då jag i dag besökte hans grav, overkligt att läsa hans namn, han som nästan nyss var frisk och stark. Här hemma har jag också satt nya batterier i gravlyktan som står som ett minne av honom. Även hans kära lilla Kito har också fått ett ljus.

När jag tänker tillbaka, så var det inte bara kärleken och passionen som band oss samman. Det var även vår fasta vänskap. Vi var varandras bästa vänner och repekterade varandras åsikter om meningarna ibland var delade, fast det var de sällan. När vi jobbade tillsammans gick allt så bra också. Det kunde vara fotografering, bilreparationer, vedhantering, snöskottning, gräsklippning, tapetsering, nätläggning, älgjakt och andra aktiviteter i skog och mark, ja allt vi hade för oss. Samarbete var ett ord som stämde bra för oss, och nu har jag ingen så nära mig som jag kan samtala med om allt möjligt och omöjligt. Ingen att bolla problem med. Ännu så kommer tankarna ibland, att "det måste jag berätta", eller "undrar vad han säger om det och det". Det hjälper inte alls fast jag vet att han hör mig. Det är den fysiska kontakten som jag saknar så mycket, och ännu värre blir det då orden "aldrig mer" dyker upp. Smärtan river i mitt inre, och tårarna sprutar okontrollerat. Svansen tassar oroligt omkring och vill vara nära mig. Nog ser han att jag är ledsen.

Avslutar med en bild på syskonskaran som förgyllde Smörhalvans födelsedag. De två yngsta följde med honom då han hämtade dagstidningen. Den brukade avlämnas på ett annat ställe än posten, så den gången fick också de vara viktiga och vara sällskap åt sin morfar..

Den tredje är vårt Hjärtegryn, hon som mest var här hos oss av alla barnbarnen...

Var rädda om varandra, säger jag igen. Ni vet inte hur det ser ut i morgon eller om ett år...

Att bli ensam kvar - det har ni fått läsa om, ni som följt min blogg, och ibland har jag tänkt att jag ska sluta skriva om sorg, smärta och tårar. Men nu blir det ett tag till i alla fall, och det beror bland annat på att jag ringde till en vän igår, och hörde att hon befann sig i en bil. "vi kör och kollar om vi ser någon älg eller kanske något annat".

Efter samtalet slog sorgen ner hos mig. Tårarna bara rann, och det händer oftare nu tycker jag. Utan förvarning kommer Atlanten vällande in i mina ögon, och det spelar ingen roll vad jag än gör. Snöskottning, vedhantering - ett tag går det bra, men så plötsligt kommer smärtan.

Men tillbaka till gårdagen - jag tänkte då, och så gjorde jag även i dag, på alla turer som Smörhalvan och jag gjort runt om i länet. Alla stopp, alla djur, alla episoder, alla märkliga saker, alla matställen, alla eldar som vi gjorde, alla människor vi mötte - ja listan kan göras hur lång som helst. I början sov flickorna i bilen med kuddar, täcken, böcker och alla tillbehör som krävs för att små tjejer ska må bra. och om vi såg något djur, så hade vi order att väcka dem, så att de skulle hinna se det vilda också. Dessa turer var mest inom kommunens gränser och under de ljusa nätterna.

I Karesuando hälsade vi senare på en vän som då bodde där, och på andra sidan Lainioälven kom vi på en skogsväg mot okänt land. Där hittade vi ett kors som rests till minne av två unga män som omkom i en sprängningsolycka. Då pratade vi om hur glada vi var att vi hade varandra, och var extra kärvänliga mot varandra vid detta tillfälle. Någon av oss sade då, att man inte vet när livet tar slut, och nu med facit hand, kan jag bara instämma.

På vägen mot Nikkaluokta träffade vi på en brorson med sin rentransportbil - lite oväntat, men så roligt, långt hemifrån och så mötas där.

I Älsbyn bodde döttrarna Gullfia och Gullhöna ett tag, och dit var vi förstås på besök. Någon gång åkte vi vidare mot Piteå och lördagsloppisarna, och sedan kunde det blir Arvidsjaur, Arjeplog och Mellanström. Upp på Galdispuoda var vi flera gånger och där tankade vi nya energier.

Alla småvägar var intressanta och vi upptäckte en hel del som fotades. Kamerorna var alltid med. 

När jag tänker efter, så var vi i alla väderstreck i länet, och det var spännade att se vad det var för nytt vi skulle få in i våra kameror. En natt satt vi invid en skogsväg medan orrarna hade full konsert på andra sidan vägen, och en annan gång blev vi stoppade av en tjädertupp som var ovillig att flytta på sig när vi kom körande. Älgar fanns också tillgängliga för fotografering, och jadå - björnar också..

På vårarna och försommrarna var djuren mest i rörelse och jag minns nu, att varje gång som Eurovision Consert skulle avgöras - då åkte vi ut på djurspaning medan vi lyssnade på radion.

Malmbeget besökte vi då och då, och vi hann med att köra runt och titta där några gånger innan den stora gropen utvidgades. Gällivare och Dundret.

Luspebryggan, där en gång en båthamn för turistbåten fanns. Den så kallade Vägen Västerut kom senare, så då behövdes ingen turistbåt. Då vi senast var där fanns bara rostiga rör och liknande delar, och sopor i mängd...

På nerväg från Suorva träffade vi på en långtradarkompis från Småland, som hade lämnat släpet vid Stora Sjöfallet, och kört längre upp för en sight-seeing. Han gapskrattade då vi möttes, och det var verkligen roligt.

När kommunen började med turistmål, så var vi förstås på alerten. Många hade vi sett tidigare, men det fanns även dem som vi inte besökt, och ett minns jag helt klart. Det var före Kvikkjokk, då man går upp från Köpenhamn (platsen heter faktiskt så) mot vattenfallet Brudslöjan. Det var en strapats utan like - för mig i alla fall, men Smörhalvan höll stadigt i mig, så jag kom till slut upp på toppen. Vi skulle ju ha gjort om denna tur i somras, men då fick min älskade den fruktade cancern i sin kropp, så det blev ingen fler klättring. Ensam går jag inte, och även om jag skulle få erbjudande om hjälp, så skulle jag inte ta den. Jag litade för fullt på Smörhalvan, och det finns ingen som han..

Messauredammen, den passerade vi ofta, antingen på väg till eller från sonen i Vuollerim eller någn annan ort, och där var det vackra motiv att fånga med kameran. Den här bilden har jag visat förut, men den tål att ses på ännu en gång. Vattnet är Stora Lule Älv.

Det skulle nog bli en hel bok med berättelser, men här jar jag berättat om några som ni fått ta del av, och liknande turer blir det aldrig mer för min del. Smärtan gräver djupt i mig av bara tanken på att åka iväg utan Smörhalvan. Allt förändrades då jag miste min halva i livet, och inom mig ekar orden: Aldrig mer, så var rädda om varandra - ni vet inte när dagen kommer då ni måste säga de orden....

I flera dagar har jag hållit på med att hacka lös tjock isbelagd snö från hundgården, och i dag var jag verkligen taggad och höll på intensivt med att frakta ut alla klimpar. Efter några vändor kände jag - aj, aj! Det var något jag inte märkt av sedan förra året den här tiden. Ischiasnerven reagerade med en akut smärta, så då var det dags att sluta med klimperiet. Jag gick in, och då slog saknaden ner som en bomb i mitt inre. Nu har jag ingen som kan massera bort ischiasen! För många år sedan fick jag lära mig en hel del om zonterapi av en god vän, och jag vidarebefordrade de kunskaperna till Smörhalvan. Jag behövde bara säga, att han skulle kurera mig, så att ischiasen försvann, vilket han också gjorde, och så tryckte han och gned den aktuella punkten på min fot. Nu måste jag experimentera själv med det ena och det andra för att bli okej igen. Detta är en ny form av saknad efter Smörhalvan, och jag hade glömt bort att sådan smärta finns! Jag inser att det är alltför mycket som försvann då han gick över regnbågsbron....

Hoppas ni som läser detta uppskattar er partner, och berättar det för henne/honom. Ofta tar man saker och ting för givet, och märker inte hur mycket det egentligen betyder...

På bilden vilar Svansen på en av kojorna i hundgården...