Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Maj-Britt - 22 maj 2018 05:26

 

Pingsten har nyligen passerat, och då vällde nya minnen fram. 1989 var det pingstafton den 13 maj då jag och Smörhalvan gifte oss, och förra året inföll denna helg senare. Pingstdagen var då den 4 juni, och vi anade inte att en månad senare skulle han inte finnas mer bland oss. Hänryckningens tid - det säger man ibland om pingsten med omgivande dagar, och Smörhalvan och jag var på sätt vis i det stadiet då vi körde hem två släpvagnslass ved från Jokkmokk. I år blev det så att jag, med vännen Rolles hjälp, också körde hem två lass ved!! Underligt hur händelser och minnen går hand i hand på olika sätt. Tankarna vandrade fram och tillbaka hur det såg ut då, och vad vi pratade om. Glädjen över veden fördunklades några dagar senare, men det är en annan historia.


Jag backar tillbaka till dagens datum år 2015. Min Koljo såg dagens ljus då, och på bilden ovan ser ni honom i mitten av valpgänget. Det är han som är mest vit framtill, och har en liten vit fläck längre bak på kroppen. När jag såg honom, så visste jag genast, att det var honom jag ville ha. Smörhalvan undrade hur jag kunde vara så säker, men en del saker går inte att förklara. Namnet tog längre tid att komma på. Det skulle börja på K och ha samisk anknytning, så till slut kom det: Koljo, och det är en variant av Kuoljok, som var min mors flicknamn. Detta namn bar också en kär kusin som gick över regnbågsbron för ett tag sedan, och mer och mer känner jag, att Koljo är absolut rätt. Så här ser han ut nu.

 


Sorgliga minnen får ge vika för andra roliga nyheter, och det är så sant som det sägs, att sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. För ett par månader sedan fick jag veta, att dottern "Gullhöna" bar på ett nytt liv, och igår så kom budet att det är en liten tjej som kommer och lyser upp höstmörkret. Tårar kom - naturligtvis, och det beror på att morfar Smörhalvan aldrig kommer att hålla i denna nya varelse i sin famn. Visst förstår jag, att han är med oss i alla fall, men den fysiska närheten finns inte längre....

Så än en gång ber jag er som läser detta - var rädda om varandra. Vi vet inte hur morgondagen ser ut.


Av Maj-Britt - 13 maj 2018 08:12

 

Vi hade en årlig tradition, Smörhalvan och jag, och då brukade vi åka ut och spana efter djur då det var dags för Eurovision Song Contest. Det brukade inte vara så många bilar ute den natten,  eftersom många nog satt framför sin TV för att titta på festivalen. Vi hade radion på i bilen istället, och då kunde ju volymen regleras efter behov om det behövdes vid någon djurkontakt  De unga älgarna brukade stanna upp och  lyssna intresserat då jag vevade ner bilrutan vid något möte. Genom åren så har vi sett många djur på våra turer, och jag minns många skogsvägar som vi körde på. Baksätet var alltid fullt av kameror och kikare med olika förstoring. Vi hade förstås med oss smörgåsar och korv som vi ibland grillade då vi kom till ett lämpligt ställe, och det var så mysigt att sitta med en kopp drickbart innehåll i den ljusa natten, och lyssna till naturens alla ljud.


Förra året lyssnade vi till Portugals vinnarlåt, och då sammanstrålade detta datum, 13 maj, med vår 28:e bröllopsdag. I år blev det av naturliga skäl ingen spanartur då Smörhalvan inte fanns med som min chaufför, och minnena från alla fina år får mig att öppna tårkanalerna för fullt

Den dagen firade jag först med en tolktur runt sjön i tidig morgon och sedan for vi ut på pimpeltur. Bilden ovan är från det tillfället och  Smörhalvan fick en stor harr då. Det blev några abborrar också som sedan kompletterade vår bröllopsdagsmiddag senare. 

 

När vi satt där vid elden på dagen och på kvällen, talade vi om 30-årsfirandet år 2019. Vi hade många idéer och tankar om hur vi skulle göra, och vi ville göra den dagen extra fin, och något för barn och barnbarn, och oss själva att minnas. Nu blev det ju inte så, och i dag går alla mina tankar till min käre. Den 29:e bröllopsdagen fick vi inte fira tillsammans och inte heller de kommande....


Ett par dagar senare, den 15 maj, åkte jag ut på min sista tolktur den säsongen, och då såg det ut så här:

 

I år är det inte ens tänkbart, men bilderna från förra året ljuger inte, och det var en fantastisk morgon som lockade mig och Koljo in på alla möjliga spår innan vi till sist styrde kosan hemåt. Jag minns att Smörhalvan ringde och undrade om jag hade problem då vi var borta så länge, men allt var okej, kunde jag berätta.

Här är vi på hemväg och har ännu drygt tre km kvar. Solen började värma mer och mer och min dragare tog en munfull snö här och där för att svalka sig.

 

Ännu en gång vill jag säga till er som har läst detta: Var rädda om varandra - berätta för er partner om hur mycket han/hon betyder för er, och hur mycket ni uppskattar att ha honom/henne vid er sida. En dag kan det vara försent...

Av Maj-Britt - 4 maj 2018 18:34

 

Vägen bort, dit jag inte längre kunde nå honom. Vägen bort - för tio månader sedan just i dag, och för varje sådan dag att minnas kommer den eviga frågan "Varför", som aldrig får något svar. Åter känns det extra tungt, och jag är i samma stämning som då för tio månader sedan. 


Jag har haft Hjärtegrynet här, och hon har hjälpt mig med massor av saker, som en ung tjej klarar av mycket lätt. Bland annat så har vi rensat två överskåp som innehöll minnen i varje sak, och i dag har jag kört bort en helt del till Återvinningen. Då sade jag med sorg i hjärtat och tårar i ögonen, att nu får du säga vad du vill, men allt detta kan jag bara inte ha kvar. Stundvis tänkte jag att rensa bort allt. Allt så det blir helt tomt, men de tankarna försvann lika fort som de kom. Visst är det massor av minnen i saker, men jag minns ändå alla andra som inte finns i saker, så därför kommer utrensningstankarna allt oftare.


Sorgen och saknaden efter Smörhalvan byggs på då och då av andra sorgliga stunder, som när en duvhök tog en av de vita duvorna som brukar komma till mig för ett extra mål mat. Då grät jag när hela gården var full av vitt dun och vita fjädrar och jag insåg vad som hänt. Säkert tycker någon att jag är dum som gråter över en duva som inte ens var min, men vi hade vant oss vid varandra i några år, och de blev ju som en sorts familjemedlemmar. I dag pratade jag med en av dem som var här, och jag sade att hon skulle passa sig så att duvhöken inte tar henne också. Då sprang hon på snabba fötter in under en av bilarna, så visst begrep hon vad jag sade...


Sådana här dagar går minnena snabbt tillbaka de åren som passerat, och den här tiden körde vi skoter förra året. Vi var ute och pimplade och det var hur fint som helst, och det kanske är lika bra för min själ, att det inte är likadant före i år. Det känns lugnare på något vis - att då var det så, men inte nu...

Av Maj-Britt - 29 april 2018 09:45

 

För ett år sedan var det en ljuvlig dag på isen. Barn och barnbarn och deras hund förgyllde tiden hos oss. Då anade jag inte, att jag nu skulle minnas dessa siffror, 29, på ett helt annat sätt. I dag är det nio månader sedan vi samlades i Jokkmokks kyrka för att ta ett sista farväl av vår älskade Smörhalva, och saknadens vingar sveper sina vindar runt och inom mig.

Det gör inte alltid lika smärtsamt ont, som det gjorde då, men ibland kommer tårarna forsande utan anledning än en förflugen tanke som gått igenom den mask som jag bär på mig. En mask som utstrålar glädje och gott humör, men då jag är ensam faller masken platt till marken. 


Igår bar jag masken då vi hade Loppis i Älvgården, och när jag kom hem kom tårarna. Jag tänkte på alla loppisar vi varit på tillsammans, och vilka fynd vi har gjort genom åren. Vi hade olika områden där vi visste vad som var bra köp, eller kanske mindre bra, men om det var något vi behövde så hamnade det hos oss. Nu blir det nya loppistillfällen från min sida sett, och det som då var fynd hos oss, är inte längre det. Jag behöver inte allt då jag är ensam, och det är som det är när värderingarna ändras. Varje pryl bär sina egna minnen - den köpte Smörhalvan för att han gillade den och den och den..Nu tar andra händer i dessa saker, och visst gör det ont, men jag vet ju att Smörhalvan har ingen användning för dem, aldrig mer...


Jag kan ju inte spara allt som bär minnen av Smörhalvan. De platser vi köpte allt ifrån, dem minns bara jag nu, och hur det kom sig, vad vi gjorde mer, och vilka vi talade med. Barn och barnbarn har ingen behållning av detta när jag en gång är borta, så därför kan jag "loppa iväg" det ena och andra. Det blir nog en hel del som de slipper köra bort ändå....

Av Maj-Britt - 23 april 2018 07:01

I dag står det Georg i almanacken, och så hette Smörhalvan i andra namn. Svärfar berättade en gång, att då han kom till världem, så skulle han inte heta något som då fanns i släktem, och så blev det. Detta namn tänkte vi sällan på, men det fanns ju, och varje gång namnsdagar inföll (och födelsedagar också), så blev det ett extra Grattis och en extra god middag. Det var inte bara sådana gånger som jag ordnade till något gott, utan vilken dag som helst. Jag kunde laga renfilé en måndag eller en tjälknöl på torsdag. För säkerhets skull brukade Smörhalvan titta undrande på mig och fråga vad vi firade..Nu följer jag denna tradition för mig själv ibland, och då går tankarna sina egna vägar...


Sedan Smörhalvan lämnade oss, så har minnen om vad han kunde och gjorde, orsakat tåreflöden hos mig. I dag hade jag behövt honom. Jag gick ner till kåtan för att hänga upp kött till rökning, och upptäckte att jag hade svårt att nå till spikarna som finns där på stängerna. Det var så lätt då Smörhalvan fanns. Han var ju i lämplig längd, och det var inga problem med att få köttet på plats. Jag tänkte på hur det var förra våren, den sista då jag hade hans hjälp att tillgå. Tårarna rann som den värsta översvämning, och inte visste jag då hur jobbigt det skulle bli för mig ett år senare. Det är ännu ett minne som svider i mitt hjärta.

Sedan köttet är färdigrökt ska det hängas upp i torkburen som Smörhalvan gjorde, och jag minns förstås hur jag höll i myggnätet som skulle runt ramen till den blivande buren, medan han satte fast det. Den blev helt perfekt, och nu kommer den till användning för tredje året i rad, men det första utan honom...

Av Maj-Britt - 21 april 2018 19:18

 

Nu har jag tagit mig samman, så jag kan skriva några rader om en mycket kär kusin, John Kuoljok. Han reste iväg väldigt snabbt och oväntat som chockade hela släkten och alla andra som kände honom. Igår var jag på hans begravning i Jokkmokks kyrka, och vi var många som tog ett sista avsked av den store Sirgessonen. Jag lyssnade på alla tal som framfördes, och jag undrade hur många som sade de fina orden till honom, då han fanns hos oss. 

Det har skrivits mycket om honom, och alla hans uppdrag där hans klara stämma hördes, så jag ska inte skriva om sådana, och de finns att läsa på Internet för den som inte kände honom.


Nej, jag ska skriva om vad han betydde för mig, och hans stora empati för dem som hade det svårt. Alltid, alltid hälsade han glatt då vi möttes någonstans, och då undrade han förstås hur jag mådde. Hans röst som lät som ett mindre åskmuller, då han sade."Tjänare", och så kom det en hel del annat efter detta.

Han var ju jämnårig med Smörhalvan, och funderade över hur jag klarade av livet, och nu är han själv på andra sidan regnbågsbron, och de två årsbarnen har säkert träffats.


Jag upplevde John som en mycket speciell person, och då han kom hit till mig gick timmarna väldigt fort allt eftersom vi pratade om allt möjligt - och omöjligt. Han skulle hjälpa mig med ett problem som jag har, men nu blir inte det av. Säkert så gjorde han samma sak med många andra, och alltid var han beredd att erbjuda sina resurser. Han sade en gång: Vi är Kuoljok, vi är starka! I mitt minne hör jag just de orden som väldigt stora och starka som hans röst.


Nu känner jag att hans stämma för alltid har tystnat, men jag tror ändå att vi kan höra den inom oss, och mellan fjällsidorna om vi lyssnar.


Jag vill nu be er, att framför allt vara rädda om varandra, och säga att ni älskar dem. Till dem som ni tycker har gjort något bra - så säg det till dem också. Kom osökt att tänka på Alf Robertssons låt, och några ord ur den: "Kom till mig med dina blommor mens jag lever".  Nog fick väl både John och Smörhalvan höra uppskattande ord, som sades till dem, men säg mer till dem som gör eller säger något bra. Det behöver inte vara något stort, utan också för små bra saker, och muntliga rosor gör mycket, och uppskattas säkert.


Mina varmaste tankar går nu förstås till Johns familj, som nu får leva med alla minnen. Tack för att jag fick dela gårdagen med er, fast det kändes både jobbigt och tungt för mig också.

Bilden är från ett framträdande på Àjtte museum i Jokkmokk.




Av Maj-Britt - 17 april 2018 20:03

 

Det blå spåret är en av mina favoritslingo då det gäller tolkning. Allt finns. Skog, myrar och vatten. Snitseln på bilden har Smörhalvan satt dit, och saknaden hugger tag i mig då jag ser sådana. Jag har sagt det förut och säger det igen - det att minnen kan man inte radera, och nu när jag ser bilden på nytt, så fylls mina ögon av tårar.


Här har vi kommit till älven, och där kan jag bli stående och bara titta på vattnet som sakta rinner förbi.

 

Plötsligt fick Koljo höra en råtta under snötäcket. Djurens hörsel är enorm, och jag fick dra lite extra i kopplet för att få honom därifrån.

 

Vi stannade till vid Dammudden, där vi suttit i många år tidigare, men aldrig har det varit så mycket snö som det är nu. Det kanske är bra för mina sorgsna tankar - det, att det inte ser likadant ut som förra året då vi kunde gå var som helst på sjön. Längst bort i bilden syns taken i Näsberg.

 

Igår, då vi for hem kom jag i gnällstadiet. Någon hade kört över det pistade spåret och med skotern grävt djupa kanaler tvärs över. Måste man verkligen köra fram och tillbaka? Jag tror ju inte att det är vuxna människor som gör detta, och mina tankar i dag, då jag upptäckte nya ställen, var, att jag hoppas att dessa "duktiga" skoterförare en dag blir gamla och inte längre skoterburna. Hoppas också att det då finns nya ungdomar som förstör för dem. Det är skamligt med denna förstörelse, och jag lider med Tobbe, Uffe och Rolle som har knogat för att få till fina spår för alla att använda. Smörhalvan retade sig på likadana skotermarodörer förra året, och då var det han och även Johnny, som försökte dra spårsladden gång på gång. Ska man nu gräva och demonstrera hur höga kammar man har på skotrarna, så kan man väl ändå köra längre ut, och låta oss andra gå, tolka eller åka skidor på det pistade spåret. Så här kan det se ut..

 

   

När vi kom till Damudden i dag var Koljo trött. Hundar kan inta konstiga sovställningar som här.

 

Men då kom Lavskrikan.

 

Sade du något om buffé?

 

Dammuddens restaurang har öppnat. Kom hit!

 

Jaha, då är det bara att frossa...

 

Minnet kom svepande då Gullhöna var en liten tjej. Hon matade Lavskrikorna så de var så tama och satte sig på Smörhalvan ibland. Det tyckte hon var mycket roligt. Hon kunde hålla på i flera timmar och portionera ut bullar och annat som vi hade med oss. Då hade jag inte den minsta tanke, att jag en gång skulle sitta här alltför ensam och tänka på flydda tider. Ännu en gång ber jag er, att vara rädda om varandra och säg till er partner att ni älskar honom/henne. När livet är som bäst, som det är här i norr under denna årstid, har man så lätt att glömma att man har en kär vän vid sin sida, som kanske inte finns med nästa år...

Av Maj-Britt - 12 april 2018 14:33

 

Den här vägen genom skogen har jag åkt tidigare i år, men då hade jag sällskap. I dag var det bara jag och Koljo som for iväg.Det kändes i hjärteroten redan i början då vi startade vår färd, och jag såg kartan som Smörhalvan satt fast vid en korsning där spåren delade sig. Jag tänkte på, att då jag senast for denna väg vid samma tid förra året - ja, då fanns ännu Smörhalvan i mitt liv, och att det skulle förändras hade jag ingen aning om.

Då tyckte jag att världen var underbar och njöt av naturens skönhet. Visst var det vackert i dag också, men känslan var inte alls densamma som för ett år sedan. Jag undrar hur länge mitt härta ska orka när smärtans saknad gnager inuti mig. I morgonradion hörde jag låten om Gröna små äpplen, och då forsade minnets tårar när Barbro Hörberg sjöng om kyssen innan han for på jobbet. Precis så var det för mig, och vidare så sjöng hon om att hon ringde ibland till hans jobb - och det kunde ha varit mina egna ord.


I den stämningen selade jag på Koljo och så for vi.

Här pausade vi då jag skulle rätta till kopplen till selen och stödlinan.

 

Tankarna vandrade som osaliga andar, allt eftersom vi for fram, och på ett ställe kom jag ihåg en gång då vi hade gett oss ut, och plötsligt blev det klibbföre under sparkens plastmedar. Det klibbade och klibbade och till sist fick jag ringa efter Smörhalvan som kom med skoter och kälke och tog hem oss. Vem skulle hjälpa oss nu om sådant skulle inträffa? Jag behöver honom så mycket, och aldrig mer kan han hjälpa mig vad det än är...


Här har min vän hittat något spännande att undersöka.

 

När vi kom närmare älgtornet så är det mycket vinter kvar. En stor snöklimp sitter på pass där skytten brukar vara, och hundkojan syns inte alls under snötäcket. Jag undrar ibland hur de pass ser ut, som Smörhalvan gjorde i ordning på vårt jaktområde..

 

Smörhalvan hade satt upp snitslar längs med detta spår som nu går under benämningen "Blå spåret", och för varje snitsel vi passerade rann tårarna i ett. Jag tog det som en hälsning från min käre som gjorde detta förra året, och i mina tankar så smekte jag varje snitsel som han knytit dit. Han gjorde det så vi skulle veta var spåret gick även om det snöat över. I början av säsongen är det också bra. Det är bara att följa det blå spåret.

 

När vi kom närmare älven och passerade platsen där vännen Rolle hade sin kåta förra säsongen var det färdigt igen. Minnet av hur jag och Smörhalvan hjälpte Rolle att plocka ner den och köra hem kåtaduken och annat steg fram. Senare under den våren då det blev barmark skulle de gå längs med älven och leta upp en bättre kåtaplats, men med facit i handen, så vet jag att det aldrig blev av..


Här har Koljo fått syn på något. Det är vårt stationära svanpar som kommit, men den ensamme som brukar vara med dem syntes inte till. Att få syn på svanarna var ett av dagens positiva ögonblick, och hur det än är, hur ledsen och sorgsen jag är, så försöker jag utanför dessa känslor, att hitta ett stänk av något som får mig att växla tänkandet. I alla fall under ett ögonblick eller två.

 

Svanarna var inte alls rädda för oss. Ibland simmade de närmare precis osm om de ville visa upp sig. Solen i älvens glittrande vatten gjorde sitt till att ge mig vackra ögonblick mitt i sorgen.

 

 

 

Jag styrde ekipaget vidare, och så kom vi ut på sjön. Eldplatsen vid Dammudden har någon skottat fram, och jag tror mig veta vem. Än är det långt till solbacken framför den. Så här ser den ut i dag.

 

Därifrån har jag också minnen som tränger sig på, och det känns skönt att ingen ser mina tårar. Ingen syntes heller till på isen idag. Spåret hemåt var så fint sladdat, och Koljo travade på för att stanna till då och då när en spännande doft nådde hans nos. Efter diverse avvikningar på andra spår så hade vi varit ute i nästan fyra timmar. Då känner jag mig väl till mods både fysiskt och psykiskt, även om det känns tungt i hjärtat...


Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2023
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards