Denna bild är från samma tillfälle som i det förra inlägget, och den talar för sig själv.

Min lillebror Östen, är så tacksam för alla som kommit och hälsat på honom, och ännu finns det tid, men försök begränsa besöket till max tio minuter, eftersom han blir så trött. Han får ju morfin och det inverkar mycket. Vid dagens besök var han vid gott mod, och sade att han kände sig lugn. Jag kände instinktivt att han ville lugna mig med de orden, och bara en enda vet när stunden är inne för hans avsked till denna existens. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om hans lycka då han fick min gamla trehjuling som fick rulla ganska många meter med hjälp av hans ivriga små fötter. 

I detta sammanhang vill jag skicka tusen och åter tusen hjärtevarma kramar till vännen Ulrika, som så troget ställt upp för Östen, men på hans sista resa måste hon stå kvar vid livets grindar och se honom gå.

Var rädda om varandra  - ingen av oss vet när livet vänder.

Som alltid så saknar jag min älskade Smörhalva varje dag, och minnen vandrar ständigt framför mig. Nu har allt detta kommit ohyggligt närmare mig, och alla känslor har rivit djupa sår i mitt inre. Det är så, att min käre lillebror Östen också har fått cancer precis som på samma vis som Smörhalvan hade. Han tyckte att jag skulle skriva och berätta detta på dessa sociala medier, eftersom det inte är någon hemlighet längre, som han sade. Den stund han fick sig tilldelad på denna jord, i denna existens krymper allt mer. Han är utom all räddning. Allt har gått så fort, bara en knapp vecka innan han fick besked. Cancern är för svår för att kunna opereras, så det är fråga om timmar, dagar eller kanske något längre än så, som vi får behålla honom bland oss. Om du som läser detta vill besöka honom, så finns han på Hälsocentralen i Jokkmokk, sal 5, och han blir säkert glad om du kommer och vill ta ett sista farväl.

(Bilden på detta inlägg är från 2016 då det var stor kyrkodag i Jokkmokk med besök av biskopen.)

Den här bilden är från den 28 november, då jag var på väg till Jokkmokk, och härifrån denna plats är det inte långt innan man kommer fram. Jag var tvungen att stanna bilen, och gå ut för ett fotoögonblick, och folk som passerade i andra bilar tittade undrande på mig. "Vad ser hon mu", tyckte de säkert.

Jag minns också vad jag själv tänkte, och det var naturligtvis på Smörhalvan. Då han körde bilen kunde jag obehindrat njuta av alla vackra vyer som dök upp framför mina ögon, men det går ju inte nu. Saknaden kliver in med stora steg, och just vid fototillfället gjorde det extra ont. Om igen kom detta ord för mig: Varför?

Så är vi inne i december månad och första söndagen i advent, och min andra utan Smörhalvan. Jag har fått pyssla ensam och sätta upp stjärnor och ljusstakar. Ibland tänkte jag, att jag skulle strunta i det, men så kom jag ihåg att han tyckte så mycket om detta som hade med julen att göra. Nu blir det inte i samma omfång som vi hade då vi var båda två, utan jag försöker ändå skapa en sorts stämning med det jag tar fram. Förra året skrev jag om de traditioner vi hade vid sådana här tillfällen, men det gör jag inte nu...

Så vad har jag gjort i dag, förutom tänt ett ljus för advent och kärleken mellan oss. Det är så sant som det sägs, att "Störst är kärleken". Jag kan inte sluta älska honom bara för att jag inte kan se hans fysiska gestalt.

Tillbaka till mina göromål, så hade jag tidigare i veckan satt lax för att gravas i matkällaren, och nu tog jag fram den, skivade den, och placerade i burkar som sedan hamnade i frysen. Allt jag gör bär spår av flydda dagar, och laxen blev så perfekt att jag tyckte jag hörde Smörhalvans "mmmmm". Sedan körde jag in några lass ved med skottkärran från lagret jag har på den ena gaveln till huset. Inte för att det behövdes, men jag tänkte att jag skulle passa på att få in mer, när nu termometern visade på plusgrader. När jag då fått in det jag skulle, så travade jag också upp det inkörda i källaren, och tänkte, att det är en väldig tur, att jag inte är bortkommen då det gäller vedhantering. Ända sedan jag var liten tulta i Saltoluokta fick jag lära mig betydelsen av att kunna göra upp eld, och elda så att huset är varmt. Jag och Smörhalvan var ett perfekt team också  med veden. Jag minns en av hans gåvor, ett fång röda rosor i form av en lättstartad motorsåg som även jag kunde starta utan hjälp. Alla vedlass han ordnade hem som vi sedan stod och kapade, ibland tillsammans, och sedan klyvningen. Alla dagar i tidiga timmar då han for iväg på jobbet - då stod jag vid vedklyven och stolt förevisade resultatet då han kom hem. Jag tror, att jag tidigare har nämnt, att Smörhalvan också lärde mig fila motorsågskedjan.....

I mitt nuvarande "vederi" tänkte jag, att det var nog därför att jag behärskade den hanteringen, som han gifte sig med mig. Då kan jag ju jämna ut det med att säga, att jag gifte mig med honom för att han hade en sjö så nära tillgänglig för mig som är en badgalning. Skämt åsido - naturligtvis var det en svindlande kärlek mellan två halvor som sökt varandra i tid och rum, och som äntligen förenats. Denna kärlek når igenom universum, och över Regnbågsbron till min käre där någonstans....

Så var det dags för ännu en Fars Dag, och många känslor snurrar i mig. I år är det andra året som Smörhalvan inte får något kaffe på sängen, och inte heller någon extra god middag. Det gör så ont i mig och tårarna kommer av och till, och minnen från de år vi hade tillsammans virvlar omkring i ett evigt "varför".

Vi tänkte ofta på barn och barnbarn, och då vi kom till någon affär där vi inte varit förut, så frågade han ofta om jag trodde att någon skulle bli glad om vi köpte den sak han just då höll i sin hand. Hans omtänksamhet var så stor, och vi fick ta del av den väldigt ofta. Den sträckte han ut, inte bara till oss som stod honom närmast, utan även till alla djur som vi hade samt övriga släktingar och vänner. Nu har lilla Ebba kommit in i mitt liv, och henne fck han aldrig hålla i fysiskt. Alla jag pratar med säger, att han ser henne, och visst vill jag också tro på det. På bilden ser ni lilla Ebba protestera mot sin pappas handhållning.

Ingen som inte varit med om att förlora sin partner vet hur det känns, och min smärta är olidlig, men ändå måste jag gå vidare i denna existens som kallas liv.

Naturligtvis tänker jag också på min egen far, och på min svärfar - två starka män, både fysiskt och psykiskt. De växte upp i början på förra seklet med den tidens möda för sin överlevnad som de lyckades klara av till hög ålder. Saknaden efter dem är inte lika stor, eftersom Smörhalvan och jag bearbetat detta tillsammans.

Ännu en gång vill jag be er som läser detta: Var rädd om er partner, inte bara i dag, och säg ofta till dem, att ni älskar dem. Krama dem om ni har dem i er närhet. Det är aldrig fel.

På bilden i början håller Smörhalvan i Gullhönas ena katt, och det syns att den mår gott i hans famn.

Ett nytt solsken på släkttavlan föddes ikväll. Lilla Ebba kom till världen på Sunderby sjukhus, och hon vägde 5045 gram, och var 55 cm lång. Mycket lik sin storebror Isak, säger den lycklige pappan, och det ser man på bilden som han lade ut. Alla mår bra, fast mamman är helt utmattad, och det är mycket förståeligt. Hoppas nu att hon får sova gott inatt.

Det som gör ont är, att Smörhalvan inte får hålla detta nya barnbarn i sin famn, men han ser henne säkert fast han är i en annan dimension....

Dagen i sig var underlig. Jag har tänkt väldigt mycket på Smörhalvan, och till middag lagade jag den första rätt, som han bjöd mig på då vi blivit sambo. Han var väldigt duktig vid spisen och lagade mat samt bakade då och då. Rysk fiskrätt, kallas den som han gjorde, och minnena svepte som de värsta orkanvindar över mig. Tårarna flödade då jag i minnet gick tillbaka till den gång, som jag fick äta denna rätt. Här kommer receptet, för den som vill prova på.

Ett paket fiskpinnar, fyra hårdkokta ägg, en liten burk champinjoner eller ca två dl egenplockad svamp, tre dl filmjölk, en matsked vetemjöl, en matsked smör eller margarin, riven ost, salt och peppar efter smak.

Koka äggen, låt kallna, skala och skär i skivor. Smält smöret och blanda i mjölet och tillsätt filmjölken. Låt puttra i tio minuter. Stek fiskpinnarna och lägg dem i en ugnsfast form. Lägg på äggskivorna, salta och peppra, samt bryn svampen och lägg på den. Häll över filmjölksblandningen. Toppa med riven ost. Grädda i 200 grader tills osten börjar få färg. Denna rätt går även att äta kall, med eller utan kokt potatis.

Jag har nu tre omgångar som jag ska lägga i frysen eftersom jag inte orkar äta allt själv på en enda gång. Praktiskt. Det går också att istället för fiskpinnar steka filéer av annan fisk. Vi brukade använda sik eller röding, och då kallade vi detta för Lappländsk fiskrätt.

Glöm inte att vara rädda om varandra, både er partner och andra nära och kära..

Varför for du din väg? Inte för att jag blev utan fiskekamrat, utan för andra orsaker. Just nu skulle jag behövt din tröstande famn....

I dag är det ett år sedan vi gravsatte Smörhalvans urna på den plats han valt ut. Jag var ner till kyrkogården och tände ett ljus i hans gravlykta, och ännu en gång frågade jag mitt eviga "varför"? Minnet gör så svidande ont i mig, och jag tycker det är konstigt att jag ännu står på benen, men mycket tjurigare än vad jag någonsin varit. Samtidigt är jag ödmjukt tacksam över barnens, barnbarnens, släktingarnas och vännernas stöd. De finns, och kan komma när jag behöver dem, fast kanske inte på en gång, och det förstår jag så väl. Jag kan inte heller rycka ut och släppa allt jag har för händer när någon behöver mig.

Året och alla minnesdagar och alla andra dagar som vi var tillsammans, har varit och är fortfarande kämpiga att ta sig igenom. Jag har haft loppisar, och varit med om sådana med andra vänner, och blivit av med många, många saker som jag inte har någon användning för. I början tänkte jag, att kanske jag måste spara det här, men så kom förnuftet till mig, och påtalade, att Smörhalvan kommer aldrig mer att behöva det. Skotrar,bilar och gevär har fått nya ägare, och jag känner mig faktiskt nöjd över dessa affärer. Någon undrade vad jag skulle göra med alla pengar, som jag fått för objekten? Ingen tänker på att allt kostar mer eller mindre eftersom ingen Smörhalva finns, som kan fixa till det som behövs, och allt har jag inte heller lärt mig. Barnen är inte kunniga i bilreprationer, utom det allra enklaste, och bil måste jag ha för att uträtta diverse ärenden i centralorten Jokkmokk. Snöskottning på gård och tak kostar pengar, och så veden för att värma huset. Räkningar kommer alltid att komma och de ska också betalas, och jag har inte heller begärt astronomiska summor för något, så speciellt rik är jag inte. Nog nu om det.

Visst har jag gråtit här i min ensamhet eller ute på promenader, och ibland hugger det till, så jag tror att hjärtat ska gå i bitar. Jag saknar honom så, han som alltid fanns vid min sida, och vi pratade väldigt mycket med varandra. Nu kan jag fortsätta att prata med honom, men jag får aldrig några svar. När något händer, så kommer min tanke: " Det måste jag berätta"! Eller också blir det: "Det måste jag fråga om"! Ingen annan kan svara mig som han gjorde, och förlusten av honom känns så skärande total. Därför vill jag än en gång säga till er, att vara rädda om varandra och uppskatta er partner för att han/hon finns vid er sida. Ibland hör jag talas om bekanta som grälar och gnatar på varandra, och då gör det ännu mer ont i mig. Jag vill gallskrika, att de ska vara sams och tala sansat om saker som gnager i förhållandet. I morgon kan det vara försent.

Hur som helst så är jag glad över att Smörhalvan och jag hade det så bra tillsammans, och i vårt fall var Bibelns ord sanna: "Störst av allt är kärleken".

Nu har både bloggplatsen och Facebook nobbat mina ansträngningar att få bloggen kopplad till just Facebook. Jag har provat med att kontakta dem enligt förslag, men inte fått något svar av hur jag ska gå tillväga. Det blir så att jag får skriva mina inlägg, och sedan kopiera dem för att lägga in dem på FB. Så nu blir det så.

I dag har en milstolpe på min långa vandring i ensamhet avverkats. Jag har varit i Älvgården, byns samlingslokal, och ätit surströmming. Då steg många minnen upp till ytan. Sist jag gjorde detta just där - då var Smörhalvan med och det gjorde väldigt ont. Den här dagen är det ett år och en månad sedan som begravningsgudstjänsten ägde rum, och alla tankar varvades om vartannat. Jag pratade och skrattade, men djupt i mig finns smärtan, så outsägligt djup, och det går inte att beskriva den med ord, 

En dag för ett par veckor sedan var jag och handlade i en affär, då mina ögon fastnade på ett ställ med cd-skivor. Det var som förutbestämt, då blicken stannade på en skiva med Lasse Stefanz. Deras musik har följt oss genom alla våra år, så nu köpte jag den, och väl hemma började jag att lyssna. Låtarna var fantastiska och Olle Jönsson sjunger rakt in i hjärterötterna. Den som grep mig allra mest kunde ha skrivits för mig och Smörhalvan.

Den heter "Nu står jag ensam kvar". Några ord ur den lyder så här:

Vi har vandrat våra vägar - har delat varje dag

I lycka och i sorg var vi tillsammans

Vi hade alltid önskat det bästa i vårt liv

men så en dag så fanns du inte kvar

Vi har vandrat många mil, på den väg som var vårt liv

vad visste vi väl då om vad som händer

då var himlen ljus och klar, men nu står jag ensam kvar

vi vet så lite om när livet vänder

Jag har gått den promenaden där havet möter land

vi pratade om allt som livet rymmer

i vinden känns en saknad om tiden som försvann

och så en dag så gled du ur min hand.......

Precis så var det, och tidigare i dag skickade jag iväg en hel del trasiga stereoanläggningar och högtalare, som vi hade i början av vårt liv. Varför de hade sparats vet jag inte. De fungerade ju inte längre, men nu är de bara minnen. Jag var också ner på kyrkogården och satte ner nya blåklocksplantor med jord på Smörhalvans grav. Hoppas de tar sig till nästa år. De var ju hans älsklingsblommor..

Så återigen ber jag er att vara rädda om varandra - vi vet så lite om när livet vänder.