Jag gick ut för att skotta fram vägarna till fröautomaterna, och då kom Liljan flygande och påtalade att det var tomt på "deras ställe". Det måste åtgärdas, så jag skulle gå dit, men då hade det redan blivit dramatiskt. Moses flög på Liljan och försökte bända upp hennes näbb. Han trodde nog att hon fått något gott av mig bakom hundgården. Gullan verkade inte bry sig...

Det syns inte så bra eftersom duvorna är vita, men de hade konstiga läten där i snön. Till slut flög Gullan därifrån. Det kanske blev för bråkigt...

Efter en stund flög också de andra, och då skottade jag fram matplatsen, och hällde ut frön till dem. Snabbt var de tillbaka, men troligen var Moses så hungrig så han brydde sig inte om Liljan den här gången utan alla åt i godan ro.

Jag skyfflade undan lite snö där bilarna står, och insåg att det nog kommer att ta flera dagar innan jag har fått fram dem, men å andra sidan har jag ingen brådska från gården.

Jag hämtade Koljo för en stunds innevistelse, och han gillar snön väldigt mycket.

..och så här såg det ut efter att han hoppat fram till grinden...

Jag kommer att ägna en hel del tid att få undan snön från hundgården också, som ni ser, men det borde ju lugna sig med både storm och snöande snart - hoppas jag.

Mina tankar går till Smörhalvan, och just nu kan jag acceptera att han är där han är. Med hans energi, så hade han nog i vanliga fall skottat snö dag och natt, och varit helt slut så jag hade fått ge honom ordentligt med massage så han kommit på benen igen. Min avslutande bild är från ett tidigare år då Smörhalvan gjorde en snötipp dit han fraktade snön från gården. Han står själv där och ser belåten ut. Jag undrar hur tippen skulle ha sett ut i år om han funnits kvar hos oss.

Denna bild tog jag en marsmorgon 2016, då jag skulle ge mig iväg på en tolktur. Solen ser likadan ut i dag, men däremot inte tolkspåret. Jag minns Smörhalvans idoga verksamhet för att från början göra ett spår, som han utökade mer och mer ju längre vintern framskred. Detta gjorde han för att jag och alla andra skulle ta oss ut på sjön utan problem, och minnet gör förstås väldigt ont i mig när han inte längre finns vid min sida. Då och då fick han förstärkning av övriga spårgörare, och det var toppen så länge inte några skoterburna fick för sig att köra kors och tvärs över dessa, samtidigt som de gasade på och grävde extra mycket vid passagerna. Än en gång undrar jag till vilken nytta de gjorde det? Kanske de tyckte att det var roligt att förstöra det som andra jobbat med??

Minnen kommer och går, och jag minns även en god vän som fyller år just i dag. Hoppas han känner mina grattistankar i den dimension som han nu är i. Den djävulska cancern tog honom ifrån oss för några år sedan.

Nära i tiden gick det så för min lillebror också. Nu har det gått två månader sedan han reste iväg, då även han blev drabbad, och jag undrar verkligen hur jag, och vi andra som lämnats kvar ska orka vidare? Vi får inget svar, men sorgen och smärtan gräver hur länge som helst känns det som.

I dag är det fettisdag, och jag kommer så väl ihåg, att det oftast var Smörhalvan som for iväg och köpte semlor till oss båda och till hundarna. Ibland gjorde jag själv en hel plåt med semlor och då blev det fest. Det sista året då han fanns med i detta som kallas liv for han till Jokkmokk och inhandlade dessa delikatesser fast han tyckte, att det egentligen var onödigt då han nyss fyllt år med därtill tillhörande maträtter. Hur som helst blev det semlor i alla fall.

Jag vet inte hur det blir för mig nu, och att åka iväg för inhandlande känns inte bra. Barn och barnbarn får väl frossa på sina egna hemorter....och du! Glöm inte att vara rädda om varandra!

Igår besöke jag, med hjälp av sonen, Luleå Domkyrka. Det var med anledning av yngsta barnbarnets dop. Minnet svepte igenom mig och jag var tillbaka två år i tiden. Då började vi firandet av Smörhalvans 60-årsdag, som fortsatte dagen efter, alltså i dag eftersom det var hans födelsedag. Barn, barnbarn och övriga gäster var hos oss då. Det fanns inga tecken på den fruktade sjukdomen som några månader senare tog Smörhalvan ifrån oss. Denna kyrka, som ni ser på bilden - den hann han aldrig se. Förhoppningsvis var han ändå med oss. På varje plats vi besökte på resorna i vårt län, så var vi alltid in i en kyrka om det fanns någon på den orten. Det intresset blommade upp extra mycket då han fick jobb åt Jokkmokks Församling. Han skulle verkligen ha tyckt om att titta på allt vackert som finns i Domkyrkan.

Jag tänkte mycket på Dopbarnets storebror Carl Isak, och hans dop i Porsökyrkan. Då var vi två...

Det här bilden tog jag innan isak fick på sig dopklänningen.

I dag var det alltså lillasyster Ebba Mikaela som officielt fick sitt namn. Båda barnen har varit tysta och snälla och imponerat stort på gästerna som var närvarande. Här får lilla Ebba vatten på sitt huvud av prästen Yvonne Nordkvist.

..och strax efteråt...

Ebba ser ut att tänka: Vad gjorde du egentligen?

Föräldrarna, storebror, faddrarna och vi andra, var intresserade åskådare..

Det var en mycket stämningsfull dag, och speciellt då jag fick dopgästerna att sjunga "Tryggare kan ingen vara" på Lulesamiska. Jag hade förberett det hela eftersom inte många talar den dialekten, och skrivit ner orden precis som de låter. Om jag hade lagt fram allt med korrekt stavning så hade det blivit problem med uttalet, så därför gjorde jag "svamiska" ord. Det lät väldigt bra, och organisten tackade mig varmt efteråt. Hon var glad över att få sjunga på Lulesamiska. 

Jag fick också en fin present av dottern Gullfia. På Smörhalvans 60-årsdag kom hon med en stor, härlig sjal, som jag värmt mig med många gånger. Nu fick jag nya vantar, stickade med indisk tumkil, så nu har jag något nytt att värma mina frusna händer med. Så här ser de ut.

Hemfärden gick bra och jag möttes av en nyskottad gård då jag kom hem. Lite smått fick jag köra undan för hand där traktorn inte kommit åt.

Så tack alla, för att ni gjorde min dag så fin igår. 

Nu svämmas nätet över av Alla Hjärtans Hälsningar till när och fjärran. För min del fick jag i dag på morgonen en hälsning från Smörhalvan, och det gick till så här: Varje morgon när jag stigit upp och satt mig ner för att lyssna på nyheter och väder i radion, så tar jag fram ett korsord. Så gjorde jag i morse, och när jag bläddrade fram en sida som jag gillar att lösa bland de första - då fastnade mina ögon på en ruta där frågan gällde var jag kan hitta de "langerhanska öarna". Det visste jag på en gång och de finns ju i bukspottskörteln. Där började cancern sin attack mot Smörhalvan, och då förstod jag att jag fått en hälsning från ett fjärran, okänt land. De kanske enades, Smörhalvan och min lillebror och valde denna väg för kontakt. 

Bilden ovan är från en hjärtlig tårta som jag gjorde till Smörhalvan 2014, och då var vi väldigt långt från en aning om vad som skulle ske. Aldrig mer ska jag göra en sådan tårta till honom, och minnena gör fortfarande ont i min hjärterot. För att skingra tankarna, så gick jag ut för att skotta ihop snöhögar till ängeln med traktorn, och när jag kom in kokade jag fyra kg hjortronsylt. Jag tog upp bären från frysen igår, så i dag var de lämpligt tinade för kokning. Då rann tårarna igen. Alla plockarturer med anhöriga som finns i Regnbågslandet kom fram, och så förstås de gånger som jag och Smörhalvan var ute i dessa ärenden. Sedan jag blev ensam har jag också varit ute med mer eller mindre lyckat resultat. Det är en stor lycka att jag har en vän i grannbyn Vajmat som förser mig med bär. Tack ännu en gång.

Till er som läser detta vill jag säga: Ha nu en bra Alla Hjärtans Dag, och inte bara i dag utan alla livets dagar.

Det här är den enda bild som jag tog jag under vintermarknaden, och det är Anders Rimpi, till vänster och Robert Pauker, ackompanjatören till höger. Evenemanget ägde rum på marknadstorsdagen i Gamla kyrkan, och vi åhörare fick lyssna till Schumansånger på Lulesamiska! Valborg Mangs Märak hade bidragit med översättningen, och det var en verklig högtidsstund. En av sångerna grep mig extra, då den handlar om någon som drömmer att hen blir omfamnad av sin älskade, och vaknar med tårar i ögonen. Den älskade finns bara i drömmen...

Jag tänkte då på mig och Smörhalvan, min älskade, och så har det varit för mig, och att nu höra det på Lulesamiska - ja det var oslagbart. Ser fram emot då CD:n med dessa sånger kommer.

Jag har bara gjort en kort visit på torsdag och letade efter några saker som under tidigare år funnits, men några av de försäljarna fanns inte med i år, så då tappade jag intresset att gå runt och titta. På kvällen var det ju den ovannämnda konserten, så då for jag dit.

Fredag, då var det ännu en konsert som hägrade, och denna gång i nya kyrkan. Kristina Shtegman skulle spela, en av mina favoriter, Rachmaninov. Tyvärr kände jag mig helt ur gängorna - kanske förkylning på gång? Snöandet som kom framåt tiden då jag skulle köra iväg fick mig att stanna hemma. Jag tänkte då på snöröken, och alla som tror att de är oövervinnliga och kör om fast sikten inte är okej. Nej, den risken ville jag inte ta. Om ni tycker att jag är feg, så får ni gärna göra det eftersom det var mitt val.

I början av inlägget skrev jag att bilden jag lade ut, var den enda som jag tog under alla marknadsdagar. Det beror mycket på att detta var den andra marknaden utan Smörhalvan. Jag minns ännu hur vi diskuterade fotomöjligheter och platser för att sedan jämföra dem då vi kom hem. Jag brukade lägga ut bilder på Facebook som en liten krönika, men nu kändes allt så fel. Fotolusten infann sig aldrig, och det kan bero på att min lillebror nyss begravdes, och ni som följer min blogg vet, att han hade samma sorts canccer som Smörhalvan. Ibland såg jag någon som liknade min bror och då kändes det extra ont. Man kan inte tvinga sig själv att göra något när hjärnkontoret säger ifrån.

Jag har haft flera besök här hemma i alla fall, och genom dem fått glimtar av händelser under marknaden, personligt eller på Facebook. Med delning av olika sekvenser, så har ni säkert sett några av dem, och jag är så nöjd över alla duktiga människor som har haft den, av mig, saknade fotognistan. Alla marknadsminnen från föregående år finns ju kvar och bland de starkaste, visar jag er bilden av en kär kusin, John Kuoljok, då han jojkade på marknaden 2014. Nu finns han också i Regnbågslandet och förgyller tillvaron för alla dem som finns där.

Glöm inte att vara rädda om varandra, kramas och säg hur mycket ni älskar dem. Gör det så ofta ni kan och vill. Störst av allt är kärleken.

Ibland har jag blivit ifrågasatt angående mina rötter till bosättningen vid Stora Lule Älv - Granudden. Eftersom min lillebror Östen och hans moster Hanna, min kusin, begravdes i fredags, så visar jag er den här bilden. Tyvärr kunde varken jag eller mina två övriga systrar närvara vid akten på grund av diverse orsaker, men som en vän sade då jag inte kunde åka; Ta det lugnt -Man sörjer inte mer om man är närvarande vid en begravning. Dessutom var syskonbarn till mina andra bröder där, och det kändes bra, eftersom vi med samiska släktingar står varandra nära.

Jag tände i alla fall ljus den tid som akten skulle börja, och det konstiga var att jag hittade ett ljus som tändes på minnesgudstjänsten i Jokkmokks Gamla kyrka år 2017. Jag har tänt det då och då, så det var kanske fem cm kvar. Det ljuset tändes då för Smörhalvan, och eftersom det var så många visste jag inte riktigt vilket ljus det var då vi skulle ta hem det. Men Östen sade att han hade koll på det, och visade mig, så nu tänkte jag både på honom och Smörhalvan. 

Jag tände andra ljus förstås, ett nytt för Östen och ett för hans moster Hanna, och nu kan ni se på bilden ovan. Kvinnan som håller i baby Hanna är hennes mamma - Östens mormor, och bredvid henne står Östens mor. Längst till höger sitter min mormor, och stående bakom dem är min mor, så hon och Östens mormor var systrar. Det fanns ännu en syster, men hon är av någon anledning inte med på denna bild. För att klargöra det ytterligare så var Östens mor och moster mina kusiner, och Östen mitt kusinbarn samtidigt som han var min lillebror eftersom Östen och jag hade samma far.

Människor har sina värderingar har jag märkt, men de får de gärna ha. Det säger mer om dem, än vad de tror. En sak som jag har hört vid några tillfällen är att "han var ju din halvbror". Vadå, halvbror? Han var i högsta grad väldigt hel, och jag var stolt över honom. Om vi träffade på någon som inte visste vem han var, så sade jag alltid, att "det är min "lillebror". Storleksmässigt så var han storebror, och det hade vi så roligt åt.

Nu är tiden i Granudden slut, och kommer aldrig mer tillbaka, men även om jag får en smäll i livet, så reser jag mig upp igen och fortsätter. Släkten Kuoljok har alltid haft starka kvinnor, och jag är en av dem...

Bilden är från 2016 - det sista året som det fanns en levande gran i det här huset, och vi hade den länge. Ni ser vilka långa skott den hade. Året efter, 2017, då fanns inte Smörhalvan längre, och julförberedelserna blir aldrig mer desamma som då. Vi kunde hålla på i timmar och pryda hela huset med tomtar och glitter och allt annat som hör till.

Pyntet till julgranen var vi noga med. Bland annat finns det två toppstjärnor, den ena från det att Smörhalvan var liten, och den andra från min barndom. Till julen 2017 var det dags för Smörhalvans stjärna, som en julhälsning från honom, och nu 2018, så var det min som sattes upp. Vi hade ju flera lådor med kulor, hjärtan, kottar, fåglar och allt annat vackert. Dem hade vi i en låda där jag skrivit "rariteter" - så var det för oss. Vi turades om att hänga upp det ena och det andra, och under julen 2017 så fick barnen ta med sig en del av pyntet medan jag berättade om historierna kring dem, var de var ifrån och vem som hade haft dem.

Igår plockade jag ner allt i sina lådor, och även konstgranen som jag har numera. Smörhalvan var verkligen noga med att alla granar, även dem som vi hade utomhus, skulle vara vackra. Jag tyckte ju att snö och glitter gjorde allt för att de skulle se bra ut. Vi vandrade kors och tvärs över jaktområdet för att hitta de perfekta granarna - han hade fått lov att ta dem av markägarna, så det blev spännande på sommaren och hösten då vi gick och skulle hitta något passande.

Min rubrik i dag är ju "Saknaden nerpackad", men det betyder inte att jag plötsligt har slutat sakna min Smörhalva. Nej, det handlar om de föremål som vi hade gemensamt, och varje sak fick mina tårar att strömma då jag såg på allt, och fick min sorg att ta fart igen. Nu är allt i sina askar, och min saknad, som de föremålen ger, får nu vila till nästa gång som de ska sättas upp i granen. I dag blev det istället snöskottningen som skapade sorgsna minnen, och en annan sorts saknad, men det har jag berättat om tidigare.

Så vill jag säga till er som läser detta, att skapa era egna minnen, och var rädda om dem som gör minnena vackra...

Med en vy från sovrumsfönstret, öppnar jag dagens inlägg, som mest handlar om saknad...Saknaden efter min älskade Smörhalva kommer alltid att finnas kvar som ett sår som aldrig läker. Ni vet hur det är - när sårskorpan bildas vill man dit och klösa bort den, och så öppnar sig såret igen. Så är det med min saknad, och ibland känner jag stark frustration över att jag inte klarar av att hantera denna smärta. Jag känner ilska över att ha blivit lämnad kvar med alla måsten som ska göras. igår var jag och handlade bland annat fågelfrö. Nu tar jag bara säckar på tio kilo för de är lättare(!) att handskas med. Jadå, jag fick ner den i varukorgen, men ute vid bilen höll jag inte på att få upp den därifrån. Jag kom ihåg hur lätt Smörhalvan handskades med de tyngre säckarna, och inom mig grät jag och grälade på honom. Varför skulle du lämna mig??

Nå till slut var alla varorna på plats och då strejkade dörrlåset på bilen!! Ser du vad du ställer till med? Du skulle ha varit här och fixat det!

Efter många försök lyckades jag få fast dörren så jag kunde smyga iväg in på OK-verkstan. Där fanns Fredrik som alltid är snäll och hjälpsam. Han skickade ut en kille som till sist fick låset att fungera och jag kunde åka hem igen. Då insåg jag att änglar finns, bara man tar sig tid att se dem. Men frustrationen över Smörhalvan fanns kvar, och den gnagade ständigt i mitt inre och jag tror att jag bara körde på rutin, medan alla varför snurrade i mitt huvud.

Jag saknar honom, ibland bara för en kort sekund då något inträffar, men oftast går tiden i minuter, timmar, dagar och månader, och minnessekvenserna gör skärande ont i mig. Nu kan vi aldrig mer göra det och det och det. Vi hade det så bra och det man säger att kemin stämmer - det gjorde det verkligen mellan oss. I vardagen ser jag och möter par som blir osams om bagateller och kan gräla länge, och då gör det extra ont. Varför gräla när livet är så kort? I morgon kan det vara försent att säga förlåt. Då finns bara saknaden och alla varför kvar....