I denna dag när solen är på väg upp över horisonten, och sprider så vackert sken i guld-orange-rött ljus, inser jag att vi är framme på den sista dagen av detta år, 2019, och jag önskar ibland att jag var tillbaka på 2018, eller 2016. Det sistnämnda var också det sista, då jag hade Smörhalvan hos mig hela året, och nu är det den tredje nyårsaftonen utan honom. När jag ser tillbaka på bilderna vi tog då han fanns med oss, gör det så skärande ont i mig, och det fanns så mycket som jag skulle ha gjort och sagt som aldrig blev av. Jag undrar också om det bara är jag som känner på detta sätt efter så pass lång tid? Hittills har jag bara mött en person som mist sin käre, som delar mina tankar och den stora saknad som ständigt finns där, och ibland väller fram som Atlantens vågor i den kraftigaste stormen.

2018 - då fick jag ännu en svår chock, då min lillebror drabbades av samma sorts cancer som Smörhalvan hade. Jag hade då inte "blivit klar" med den första sorgen, då jag blev tvungen att ta itu med den andra. Klar, blir man förstås aldrig, men eftersom månaderna och åren går, så lär man sig att hantera smärtan så man kan agera någorlunda normalt. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde nämna Smörhalvan vid namn då jag pratade med någon...

Nu sitter jag här och funderar över vad 2019 har gett mig. I början av året, liksom i slutet av detsamma har jag fått lära mig hur människor handskas med sanningen. Falskhet har lyst med stora bokstäver i Neonljus för mig, då jag har upptäckt vem jag inte skulle ha litat på, och vem som fortfarande smilar och ler vid fysiska samtal. De tror inte att jag nu genast ser på dem hur det är fatt. Jag har själv blivit angripen på så sätt, att jag har blivit kallad för lögnare, och det har resulterat i att jag har förlorat några vänner som tror på detta. Jag hade en gång goda vänner, men nu har de vänt kappan efter vinden, och det kanske blir konstigt då de inser vad som var fel. Om nu någon tror att jag bryr mig om detta, så tror de helt fel. Jag vet hur jag är, och vad jag säger, och så är det inte mer med det. Det är bara synd att många sväljer det som sägs, utan att tänka efter om det är sant eller ej.

Nå, men jag har varit med om roliga saker också. Barn och barnbarn har varit hit flera gånger, och jag har ofta varit ner till Luleå för att träffa dem. En fin händelse var yngsta barnbarnets dop i Luleå Domkyrka, då sonen och jag kunde närvara. På höstkanten var jag också med på ett annat dop i Jokkmokks Gamla kyrka.

Vidare så hamnade ett av mina foton i en väggalmanacka för år 2020, och så blev jag delaktig i en fantastisk bok, skriven av en Facebookvän. Det är ganska svårt att skriva om allt fint, men en sak måste jag nämna. Ett av barnen ringde och tackade mig (och Smörhalvan förstås) för allt hon fick lära sig, och vara med om då hon växte upp. Det var en underbar eloge.

Trevliga stunder med de övriga kvinnorna i byaföreningens kurser har gett mig välkomna avbrott emellanåt. Alla turer med Koljo ger mig nya energier, så jag orkar vidare. Jag fick också två extrajobb, som jag nu är klar med, och det ena har gett mig fortsättning till kommande år. Självklart så betalar jag skatt för de inkomster som kommer mig till godo.

Det som jag också ska nämna på den positiva sidan är gåvorna från alla "lever -antörer". Jag har fått så mycket älg-och renkött, samt massor av lever som jag äter väldigt ofta. Fisk har också hittat vägen till min frys, så jag får säga som en klok gammal farbror sade en gång:" Det är ingen konst att vara fattig, då man har goda vänner". Ibland har jag blivit bjuden på middag, och det uppskattar jag också. Tack alla ni som tänker på mig. Ingen nämnd och ingen glömd. Ni skulle bara veta hur mycket jag gläds åt det jag fått och får. Till och med hundmaten och gnagbenen till Koljo gör mig glad. 

Så ha nu ett Gott Nytt År, ni alla där ute, och var rädda om varandra....