I dag fokuserar jag på att skicka de varmaste, kärleksfulla tankekramar till min kära mor, som hette Anna-Kajsa. Medan hon fanns i denna existens så ringde jag alltid och grattade henne tidigt på morgonen, för jag visste att hon var vaken - och kanske väntade på mitt telefonsamtal. I tisdags var mina tankar hos henne nästan hela dagen, och det berodde på att jag stod och bakade Anisbröd till Byaföreningens försäljningsbord under julmarknaden som gick av stapeln under helgen. Receptet till bröden är hennes, och de har följt mig genom livet, och det tackar jag henne för. Det var mycket jag fick lära mig, men då uppskattade jag kanske inte det, men det programmerades in i min hjärna utan några moderna teknikunder. Jag började fundera på detta extra mycket för et tag sedan, och det beror på att en av mina döttrar ringde och tackade mig, för allt hon fått lära sig under uppväxten. Hennes äldsta dotter heter Cajsa, och jag hoppas att hon kommer att fortsätta sin väg med studierna, och det tror jag att hon gör, eftersom hon bär sin mormorsmors namn. Hon har ju också Kuoljoksläktens styrka i generna, så det går nog bara bra. Men nu - till nästa Anna!

På bilden är min kära faster Anna-Maria Nordkvist ömt omkramad av sin man Sten (som har namnsdag den 14 denna månad). De bodde strax utanför Vuollerim, och där var jag väldigt ofta. Anna var också en mycket snäll människa som månade om sin familj och dem som kom inom hennes ömhetsfält. Både hon och min egen mor, gick igenom stora svårigheter, men klarade sig och gick vidare. Det roliga var, att när Bingo-tiden kom så följde faster Anna med mig till olika bingoställen, och då hon vann något (eller om jag gjorde det) skrattade hon så gott. För att ta ett bakåthopp, så brukade jag och min mor spela bingo i Porjus under julferierna, och jag såg då hur stolt hon var över, att jag - hennes dotter var med.

Tillbaka till faster Anna. Hennes barnbarn, Mona, fick också mellannamnet, Maria, så släktena vandrar sina vägar. Anna var flera år yngre än min mor, så vi blev nästan som kompisar under åren som följde. Hon, och maken Sten kom ibland till Porjus då sonen Bo, min kusin Vitamin, fick körkort och kunde skjutsa dem. Ja, minnena är många, och saknaden är stor.

Det finns ju flera, som jag känner, med namnet Anna, som helt namn, eller med någon kombination i släkten, samt i vänkretsen. Jag själv, har ju Ann som ett tillägg i mitt mellannamn, så jag får gratulera mig själv och alla er andra Annor. Hoppas vår dag bli fin.