Jag börjar med att citera en låt: I ett fotoalbum, där står tiden stilla....

Tidigare i veckan gjorde jag en garderobsröjning, och bland annat hittade jag gamla foton, och tankarna drog iväg i vanlig ordning. Denna bild visar en ung svärfar, Gotthard, som roat tittar på parveln framför, och det är en ännu yngre kille, som senare blev min älskade Smörhalva. Han ser fundersam ut där han står och håller i ett gevär. Bakom honom står hans morfar Viktor, och alla befinner sig på en plats som heter Lilludden, inte långt från Moskosel. Smörhalvans intresse för jakt började tidigt, och jag har ännu en bild som visar stoltheten i honom, fast han knappt orkade lyfta geväret: Titta - jag kan!

Så här i snöröjningstider, känner jag saknaden efter honom förstås, och önskar förtvivlat, att han skulle ha funnits här hos mig. Nu blev det inte så, och mina tårar fyller åter Sorgens hav med nytt vatten. Nu är ju alla de tre på den första bilden borta, och även han som höll i kameran vid detta fototillfälle. Det var Smörhalvans storebror, som också fick sluta sitt liv i unga år genom en drunkningsolycka. Honom hann jag aldrig träffa, men hoppas att vi kan ses en gång. En av bröderna i syskonskaran finns ännu kvar, och vi har telefonkontakt minst en gång i veckan. Han är nu 80 år gammal, och funderar ofta hur det blev så här, att han som var den äldste, är kvar i den fysiska världen, medan syskonen försvann i unga år. Ödet har sina vägar, som vi aldrig lär oss att förstå, och smärtan har inga gränser. Den kommer och går i olika intervaller, men finns alltid i min närhet. Jag kan faktiskt skratta åt något ibland, och prata med andra människor, men så slår tankarna bakut, och då kommer allt över mig på ett ögonblick. Jag är ju ensam!, och har ingen att småprata med vid köksbordet. Ingen att berätta något för, och många gånger så är tanken där: Det där ska jag berätta - men då finns ingen där, som kan lyssna och kommentera. Ofta hamnar tankarna i de banor då jag ska göra något, och då säger de, att Smörhalvan var ju alltid med mig sådana gånger, och vi hade så mysigt tillsammans. Vi levde i en kärlekens bubbla, som brast brutalt då han fick besked att gå över regnbågsbron.

Så än en gång får jag säga, att ni ska vara rädda om varandra den tid ni har kvar med varandra. Ingen av oss vet då det är dags att klippa banden..