Igår var jag på begravningen av byns äldsta kvinna som blev 100 år i december 2018. Hon bar samma namn som min älskade mor - Anna. Så här i lingontider minns jag ett tillfälle då jag skulle åka och plocka lingon. (Den här händelsen ligger långt tillbaka i tiden då våra män fanns med oss). Då kom Anna och frågade om hon fick följa med. Så klart att hon fick. Hon hade blivit inspirerad av mina tidgare turer, då hon sett mängden av bär som jag kom hem med. Hennes man Isak, var tveksam och sade till mig att inte släppa henne ur sikte eftersom hon hörde dåligt, men vi for iväg i alla fall.

Det fanns gott om bär och när min hink var nästan full, så upptäckte jag att Anna inte syntes till. Jag visste ju att hon hörde dåligt, så jag ropade aldrig, utan började leta efter henne. Till slut gick jag till bilen med mina bär, och då stod hon där! Jag såg, att hon inte hade så många bär i sin hink, så jag undrade om hon ledsnat, och hur hon hittat bilen? Det fanns ju inga bär sade hon, men det var lätt att gå till bilen. Hon hade lagt märke till var solen stod, då vi gick därifrån! Nu, i dag, så tänkte jag, att det var precis vad vi naturfolk har ägnat oss åt i generationers generationer! Vi har följt solen, och den har lett oss på våra vägar. Summan av den utflykten blev att Anna fick ta mina bär istället för att jag skulle dra iväg med henne på nytt.

Så igår kände jag mig stolt i min samiska kolt, då jag stod vid hennes grav, och minnena flög i snabb takt i mitt huvud. Anna var en av två i byn, som verkligen visade att de var glada när jag bosatte mig där. Visst hörde jag, att folk sade, att hon var nyfiken, men det störde inte mig. Det var så trevligt när hon kom ner och hälsade på. Vi bodde ju inte så långt ifrån varandra, och vi hade många roliga stunder tillsammans. Hon hade verkligen humor, och bjöd på sig själv. Grannsämjan var god, och det tackade jag henne för, då jag stod där vid hennes sista vilorum. 

På väg till bilen gick jag till Smörhalvans grav, och där såg jag, att nya blåklockor kommit fram. De blommorna tyckte han så mycket om, och nu står de där som ett evigt minne under sommarhalvåret. Jag såg framför mig, då han hälsade varmt på vår granne Anna, och undrade om hon kom ihåg vår lingonutflykt.....