Så är det dags för augusti månads sista dag - en dag då hösten knackar på. Det är höstmarknad i Jokkmokk i dag. Den började igår, och då gorde jag en snabbvisit av marknadsområdet, innan jag raskt vände om hem igen. Som jag förut har skrivit om, så är det inte detsamma utan Smörhalvan, och då såg jag ingen anledning att vandra omkring där.

Morgonpromenaden var i härlig höstluft, och gräset visade mig en favoritnyans som jag kallar för"schäferbensgul". Nu är det också den tid då älgjakten kryper allt närmare. På måndag går startskottet här i norr, och visst känns det en smula vemodigt att tänka på flydda tider. Jag tänker på stunderna omkring alla förberedelser som Smörhalvan och jag gjorde, så att allt skulle vara klart innan vi gav oss iväg. De hembakade mjukkakorna, Suovaskorvarna som jag brukade göra (Smörhalvans favoriter), och visst hade det gått att göra i år också, men nej! Det är inte samma känsla som då vi satt  och eldade tillsammans medan korvar och fläsk spred ljuvliga dofter från stekpannan. Lavskrikorna kretsade förväntansfullt runt oss, och vi lyssnade på jaktradions rapporter från andra jägare. Ibland hade vi med någon hund som bevakade allt och gjorde utfall om någon kom för nära. Sådana gånger kunde vi ta en siesta i någon solig backe, eftersom vi visste att hunden gav oss en varning om att något var på gång. Det är bara så väldigt sorgligt att Smörhalvan lämnade oss, eftersom Koljo visade stort intresse för älgjakt. Enligt GPS:en så sökte han vida omkring då de två var på väg mot olika områden. Nu blir det ju aldrig mera, men Koljo verkar ändå acceptera att han och jag går ensamma i skogarna. Jag brukar kolla om jakt ska pågå de dagar vi är ute, så vi inte stör de forna jaktkamraterna. 

Regniga dagar var aldrig något problem för mig. Jag älskade dessa timmar på älgpassen, och de blev härliga meditationsstunder som fick mig att må bra. Hur resten av laget kände sig lämnar jag åt er som läser detta, att fundera över. Smörhalvan och jag var inbitna skogsmänniskor båda två, och skogen har jag aldrig lämnat fast jag går där utan min älskader numera. Aldrig någonsin är jag rädd där jag går, men däremot är jag vaksam under renars och älgars brunsttider. Jag har ju levt de elva första åren av mitt liv i skog och fjällvärld då det verkligen fanns vilda djur. Nu har de blivit vana att se och vara omkring människor på grund av alla forskningsprojekt som pågår, men djur är ju djur, och har de normala sinnen (som jag tror), så går de ur vägen för människorna. Dessutom känner jag närvaron av Smörhalvan på mina vandringar, och det gör mig extra lugn.

Jag avslutar månadens sista inlägg med en bild, som jag visat någon gång förut, men så här såg det ut 2016, då Smörhalvan och Koljo gav sig iväg efter en välförtjänt matrast.