Efter en tidig morgonpromenad med 15 plusgrader så var jag till Gällivare med anledning av ett ärende som dök upp. Det gick bra och snabbt, men ändå var vägen två år lång. Det var det här datumet som Smörhalvan och jag åkte till Gällivare sjukhus 2017, och där fick han reda på att han hade cancer. På vägen dit såg vi på ett ställe en älgko med kalv som betade av det färska slyet intill vägen, och de stod kvar nästan på samma ställe då jag åkte hemåt i natten. I minnet kom den häftiga smärtan ikapp mig då jag passerade "älgstället", men nu fanns det inga sådana djur där. Sedan 2017 har jag kört samma sträcka med samma bil och med samma smärtsamma tankar. Det är det jag menar med samma väg men ändå inte samma, och bilden ovan följer dessa tankar. Tolkspåret som Smörhalvan gjorde säger också samma, men ändå inte samma.

Träffade en god vän tidigare i veckan, och hon sade något väldigt klokt. Rådet jag fick är däremot inte lätt att följa. Man kan inte leva på minnen, utan man måste gå framåt. Jadå, jag går framåt, men minnena kommer till mig ändå, och jag frågar samma gamla fråga: Varför?

Jag kämpar på för att få andra människor att förstå hur betydelsefullt livet är då man har någon vid sin sida, som man kan tala med, som man kan fråga om det ena och andra, som man kan berätta saker för - någon som bara är! Trodde nästan att jag gjort mig ovän med en som jag gnatat om detta, men nej. Så var det inte, och jag upptäckte att hon inte hade brytt sig ett skvatt om vad jag sade.

Genom radion fick jag också en dolkstöt i hjärteroten. Låten som spelades var "Did I tell you that I love you?" Den gillade vi båda och sjöng för varandra då vi hörde den. Nu sjunger kanske Jerry Williams den där i Regnbågslandet, så att Smörhalvan får lyssna till den, en gång eller flera.

Men säg nu till den du har vid din sida- säg att du älskar honom/henne. Ni mår båda bättre av sådana ord.