Alla inlägg den 26 maj 2019

Av Maj-Britt - Söndag 26 maj 10:19

 

Alla dagar är mors dag - det är min rubrik i dag, och bilden ovan visar också på en mor med sina barn. Nu, ur människors synsätt, så tänker vi mest på våra egna mödrar, och ibland på andras, Det är väl ganska naturligt. Vi borde ju egentligen sända en tanke varje dag till våra mödrar - de som finns med oss och de som finns på andra sidan Regnbågsbron. Jag fokuserar på mor, mamma, morsan osv just denna dag, men det är lika angeläget att tänka på far, pappa, farsan också. I dag var ett av tio Guds bud i mina morgontankar: "Du skall hedra din fader och moder, så att det må gå dig väl, och du må leva länge i ditt land". Det var nog inte tänkt så högtidligt som det låter, men för mig så minns jag min uppväxt i den lappländska vildmarken som en stor bubbla av lycka då jag fick leva med min mor och far som skyddade mig, och lärde mig hur jag skulle uppföra mig. Så naturligt det var, men då tänkte jag inte på det.


I tonåren hamnade jag ofta på kollisionskurs med min far, men då fanns mor alltid där, som tröstade och försökte få mig att förstå. Ibland förmanade hon min far för hans hårda ord, och då fick hon även en dos av dem, men stod på sig i sitt försvar över mig. Hennes agerande i mitt liv kom mig osökt att tänka på en strof ur ett skillingtryck: " Jag förstod det ej för´n jag blev stor". På hennes dödsbädd talade jag till henne på samiska, och sade att jag älskade henne. Så innerligt hoppas jag att hon tog till sig de orden, och jag hoppas att jag får krama henne riktigt ofta då det blir min tur att gå över Regnbågsbron.


Men för att gå tillbaka till bilden jag började mitt inlägg med, så är det ju så bland djuren, att de vill försvara sin avkomma mot vad det än är. Fågelmamman spelar att hon är sargad och ser ut att flaxa hjälplöst, så rovdjuren inte tar hennes små, och några går till rasande angrepp mot betydligt större varelser än hon själv är. Vi har också fått lära oss, att inte gå emellan en björnhona och hennes ungar för då blir hon aggressiv och går till anfall. Renkon, vajan, behåller sina horn inför födseln av en kalv och behåller dem tills kalven är nog stor att följa med flocken. Allt levande, stort som smått följer naturens lag, att värna om kommande släktens överlevnad. Det smärtar mig då jag ser bilder av troféjägare i andra länder som dödar noshörningar och elefanter. Bredvid dessa djur står ofta en unge som inte förstår vad som hänt...


I dag är det tydligen en tankarnas morgon för mig, och nästa steg går till de kvinnor som vet att de kommer att resa bort ur denna tillvaro. Det måste vara en oerhörd smärta att vara tvungen att lämna sina barn, små eller stora.

Smärtan finns också hos de mödrar som fått följa sina barn som gått till Regnbågslandet. Jag vet hur det känns, eftersom jag är i den situationen. I en av mina dikter så skrev jag så här: "Att mista ett barn, det går ej - man lär sig aldrig förstå." Trots att det är längesedan så undrar jag hur hon har det nu? Hon fick även ta hand om sitt brorsbarn där i detta gåtfulla land, och jag vill tro att de har det bra tillsammans.


Ni därute i cyberrymden vill jag än en gång säga: Var rädda om varandra, och krama era kära och säg att ni älskar dem! En kram är aldrig, aldrig fel...


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se