Den här bilden tog jag i maj månad år 2016. Det var det gången som Smörhalvan började sitt jobb i kyrkans tjänst i Jokkmokks Församling i samma månad. När jag visade honom denna bild så frågade han vad den egentligen betydde. Vi såg båda två att det var en port som blivit synlig för våra ögon, och jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske hade han någon aning om att det var en början till livets slut...

I dag förstår jag ju tillfullo vad porten handlade om, men jag glömde snart bort fotot tills sjukdomen var ett faktum. Detta år just i dag, skulle vi ha firat vår 30-åriga bröllopsdag för oss själva, men den stora festen med barn och barnbarn skulle ske kommande helg. Vi hade börjat prata om detta evenemang så där lite löst, redan 2017, och vi hade gpd tid på oss, tyckte vi. "Vi hinner" var Smörhalvans ofta stående fras då vi skulle göra något, men denna gång hann vi inte. Tårarna rinner i strida strömmar då jag tänker på den fina dagen 1989. Solen lyste, björkarna hade slagit ut sina blad och gräset var grönt. Igår regnade det för fullt, och jag kände att det var som styrkan i mitt tåreflöde. Hela månaden hittills har mina tankar vandrat sina vägar till mycket av det vi gjorde tillsammans, och allt det vi pratade om. Vi hade samma sorts humor, och ibland behövde vi bara säga ett enda ord, så fattade den andre vad vi menade. Varje dag i månaden grattade han mig på namnsdagen, och så sade han ibland, att jag var hans första och enda Maj. 

Jag undrar ofta hur allt kunde stämma så perfekt mellan oss, och osökt kom jag tänka på en fras i en låt "eller var vårt öde bestämt långt innan vi fötts". Så var det nog, och jag önskar er alla som läser detta, att ni ska ha det fint i era liv. Än en gång ber jag er, att vara rädda om varandra. Ni vet aldrig när den sista stunden kommer, och så står ni där ensamma. Utan honom/henne är livet väldigt tomt. Ingen att krama om, ingen att fråga, ingen att berätta något för, ingen att somna bredvid på kvällen, och ingen att vakna med på morgonen. Kärleken är det största, medan det materiella och massor av pengar är en tom kuliss. Vad hjälper en tom kuliss utan den som betydde mer än allt det andra? 

Avslutningsvis skulle jag åter tacka er, utom familjen, som ställde upp för oss under Smörhalvans sjukdomstid, och även efter hans resa genom porten till Regnbågslandet. Ni har varit, och är ännu ett stort stöd för mig. Det betyder så mycket att ni bara hör av er ibland, att ni frågar om jag vill komma på middag, att vi delar en lunch i Jokkmokk.Tack också till er övriga som är falska och pratar osanningar och agerar därefter. Ni har visat mig hur jag inte ska vara.....